onsdag, november 29, 2006

Ulf Lundell - Jack

Jag läste någonstans att journalisten Lennart Persson inte klarade av att lyssna på Morrissey då han inte stod ut med hans röst. Konstigt, tyckte jag men egentligen är det ju samma sak med mig och Lundell. Som person gillar jag honom och även som textförfattare är han såklart en man med många bra låttexter bakom sig. Problemet blir när han börjar sjunga. Jag vet egentligen inte riktigt var felet ligger men jag berörs helt enkelt inte.

Nu, 15 år försent känns det som ibland, har jag äntligen lyckats ta mig igenom hans debutroman Jack. Mitt liv har för tillfället inte många likheter med det som skildras i boken. Där lever Jack Råstedt utan skyddsnät och ansvarstaganden. Han och hans kompisar går på krogen, super, letar brudar, röker braj, tar olika ströjobb och lever ett allmänt stökigt liv. I vissa avsnitt i boken kan man bli lite avundsjuk på det livet de lever och jag har alltid varit lite fascinerad över männsiskor som lever så men jag tror inte att jag skulle klara eller vilja det egentligen. Visserligen längtar jag ut till krogen men jag är mer av en ensamvarg som gillar att sitta själv vid en bardisk utan att behöva vara social.

En överraskning med boken är att den inte känns så förlegad. Jag trodde att tidsandan som fanns på början av 70-talet skulle genomsyra boken alltför mycket. Uffe visade sig vara skicklig nog att undvika att den känns inaktuell idag.

Det känns skönt att äntligen ha läst Jack och boken har sina poänger men jag tror inte att det skulle hjälpt om jag läst boken när jag var yngre. Jag förstår att Lundell beskriver den värld han levde i men på över 400 sidor så blir det lite enformigt. Det vore kul att läsa någon av hans senare böcker och se om man känner sig mer träffad. Jag behöver nog dock några månader att samla kraft inför det.

måndag, november 27, 2006

Veckans 3 bästa låtar

Dusty Springfield - Little by little
Samlingen med Dusty som sträcker sig mellan åren 1963 - 1970 innehåller 41 otroligt bra låtar. Det här är en av de mer fartiga.

Esbjörn Svensson Trio - The goldhearted miner
När julgranen är färdigklädd, julmusiken spelat ut sin roll och övriga familjen sover så ska jag sätta på den här låten. Samtidigt så ska jag stärka mig med något starkt. Det kan bli den bästa stunden den här julen.

Seb - Tro på os to
Vinnaren i Lilla melodifestivalen som var bra på riktigt. När man önskar band på Roskildefestivalens hemsida så ska man också önska band från Danmark. Detta har alltid varit svårt. Nu är det givet. Seb kommer att få min röst.

torsdag, november 23, 2006

14 av 1001 skivor

Little Richard - Here's Little Richard

Richard Pennimans, vilket är Little Richards riktiga namn, musik är inte lika tidlös som många av hans tidiga rockkollegor. Jag är ju vanligtvis förtjust i enkla texter men här blir det nog väl banalt. Även musiken blir lite endimesionell. Jag kommer ihåg att jag fick en Little Richard skiva av mina kusiner när jag var i 10-års åldern. Jag gillade den, särskilt låten Keep a knockin', men redan då var jag besatt av artister som drabbats av något, oftast död. Såsom Buddy Holly, Eddie Cochran och Frankie Lymon. Kanske hade det behövts något mer mytomspunnet kring Little Richard för att jag skulle gilla honom. Han blev ju istället väldigt kristen.

Samtidigt går det inte att komma undan den tidiga rockens energi och ungdomlighet. Det är fullt ös från början till slut utan några andningspauser.

Betyg: GG
Favorit: Jenny Jenny

måndag, november 20, 2006

Veckans 3 bästa låtar

Tom Waits - November
I början på veckan var det fortfarande sådär tröttsamt och jobbigt att ta sig upp på morgonen. Tom Waits verkar förstå precis vad jag menar. Här finns texten: http://www.lyricsdomain.com/20/tom_waits/november.html

Willie Nelson - Songbird
I mitten av veckan hamnade Willie Nelsons nya på mitt bord. Aldrig har Willie berört mig såhär mycket förut som han gör i titelspåret. Han har gjort mycket bra men här förvaltar han Christine McVie finfina kärlekstext med en häpnadsväckande känsla. Texten finns här: http://www.lyricsdomain.com/6/fleetwood_mac/songbird.html

Solomon Burke - Turn on your love light (live)
Som avslutning på en underbar helg i Helsingborg så slötittade vi på någon sorts hyllningskonsert till blues som gick på TV. Det var helt ok men något fattades tills Solomon Burke kom in. När man tänker på det så är han nog den enda levande personen som kan göra en sådan fulländad version av Bobby "Blue" Blands soulklassiker. Om det är någon som läser det här som inte hört orginalet så måste ni lova mig att göra det inom en vecka. Jag skulle vilja påstå att om man inte gillar den här låten så skulle jag bli något avvaktande till den personen.
En aptitretare hittar ni här: http://www.acerecords.co.uk/content.php?page_id=59&release=451
2 av 1001 filmer

Badlands (1973)

Det har inte riktigt gått så snabbt att beta av filmer som jag tänkt mig. Ut som nummer två blir iallafall Badlands, på svenska Det grymma landet, av Terrence Malick.

De två huvudpersonerna Kit (Martin Sheen) och Holly (Sissy Spacek) träffas av en slump en dag när Kit går förbi hennes hus. Vad som sedan händer är genom filmen är också slumpbetonat. Det börjar med att Hollys far inte vill att de träffas. Kit löser detta genom att skjuta honom. Holly visar obetydligt små känslor inför detta och följer med Kit ut på vägarna. Väl där så hamnar de i den ena knipan efter den andra. Till slut så står de inför det obevekliga ödet.

Det känns inte som filmen är gjord för att vara spännande utan mer reflekterande. En anledning till detta är att det är Hollys dagboksanteckningar som leder historien vidare. Dialogen är väldigt sparsmakad och känsloyttringar väldigt sällsynta. Detta är ganska märkligt då det händer mycket som borde riva upp känslostormar. Holly visar ingenting överhuvudtaget. När jag såg filmen störde detta mig lite men nu efteråt så får det mig att fundera.

Det var länge sedan jag såg Bonnie & Clyde men Badlands känns ganska lik i formen förutom att här är spelet mer lågmält. Den här typen av roadmovies och gangsterfilmer från 60- och 70-talet har ett härligt bildspråk som jag gillar. Alltifrån kläder och bilar till musiken och filmtekniken.

Jag kan inte påstå att jag var helt såld när jag såg filmen men nu efteråt inser jag att den hade sina poänger.

Betyg: GGG

fredag, november 17, 2006

P1

Jag har sedan en tid tillbaka upptäckt vilka utmärkta program man kan lyssna på i P1 när man åker till och från jobbet. Framförallt imponeras man av att intervjuarna är väldigt duktiga. Särskilt förtjust är jag i Lasse Johansson på P1 Morgon. Han lyckas alltid att ro i hamn de debatter han har i studion. Han verkar oerhört kunnig inom alla områden. Man blir lite avundsjuk faktiskt.

När man ibland slår om till andra kanaler så står man inte ut med flåshurtigheten i P3 och det "goa tjötet" i P4. Det är klart att det finns bra radioprogram i dessa kanler också men på morgonen så står P1 i en klass för sig.

torsdag, november 16, 2006


13 av 1001 album

Machito - Kenya (1958)

Jag vet inte om musiken som finns på den här skivan har använts som soundtrack till någon film. Den skulle verkligen passa för det känns som om det är mer filmisk bakgrundsjazz än något man sätter på och diggar Det är ganska skönt mysigt sväng stundtals men i nästan varje låt kommer trumpeterna och blåser bort den stämning som byggts upp. Om man ändå ska se något positivt med skivan så lyckas man faktiskt blanda in latinamerikanska influenser på ett ok sätt. Jag brukar ha väldigt svårt för latinamerikansk musik nämligen.

Även om musiken framkallar härliga associationer såsom män i snygga kostymer och gamla amerikanska bilar så blir slutresultatet någon biljakt för mycket.

Betyg: GG
Favorit: Congo mulence

måndag, november 13, 2006

Veckans 3 bästa låtar

Marvin Gaye - Too busy thinking but my baby
Ibland kan det faktiskt vara så att Marvin Gaye är för bra. Han har liksom den ultimata rösten för all sorts soulmusik. Det blir gärna att man bara stannar upp och lyssnar när man ska dansa till hans uptempo låtar eller att man glömmer bort sin partner när han sjunger den allra smörigaste sängkammarsoulen. Men egentligen funkar nog den här låten till vilka aktiviteter du än tar dig för. Odödligt.

Rolling Stones - Jumpin' Jack flash
Låten jag skulle ta med mig till en öde ö. Finns i en fantastisk version på denna länk:
http://www.youtube.com/watch?v=X6U168Ug1q4&mode=related&search=

Primal Scream - Nitty gritty (liveversion från Roskilde 2006 i P3 Live)
Uppladningen med 40 gradig värme, VM-fotboll och brännhet whisky i ett par timmar gjorde att hjärnan var mos under större delen av denna spelning. Jag tyckte det var bra då men när man hör det nu så låter hela konserten fantastisk.
Blod, svett & dårar- En officiell biografi om Backyard Babies av David Borgerius

Igenkännedom kan ibland vara en anledning till varför man gillar böcker. I så fall skulle jag älska inledningen av den här boken. Här finns nämligen mina inledande hårdrocksår dokumenterade. Det är allt ifrån Per Fontanders Rockbox i radion, Anders Tegnérs Metaljournalen i TV, skivaffären Heavy Sound i Stockholm, tidningen Okej och Mötley Crues genombrott.
Allt detta och mycket mer har jag och killarna i Backyard Babies gemensamt. Alla Kiss-imitationer i skolan ska heller inte glömmas. Alla som började gilla hårdrock vid den här tiden, 1983-84, verkar ha haft uppträdande som Kiss i skolan. De flesta verkar också ha misslyckats på ett eller annat sätt. Jag kommer ihåg hur vi hade kämpat och gjort trägitarrer i slöjden för att sedan vara tuffa och slå sönder dem det första vi gjorde.

Dregen och Co. är i stort jämngamla med mig. Därför har vi många beröringspunkter. De kommer från en småstad och mellan åren 1983 - 1990 verkar vi ha lyssnat på ungefär samma musik. De banden som gällde var i tur och ordning Kiss, Mötley Crue, Hanoi Rocks, Guns n' Roses, Faster Pussycat, Circus Of Power och allra sist Social Distortion. Efter detta verkar vi utvecklats åt olika håll även om jag fortfarande kan lyssna på alla ovanstående banden inte enbart i nostalgisyfte utan för att jag tycker det är bra.

När Backyard Babies startade så var denna typ av rock ganska ute och även jag hade tappat intresset. 1997 släppte de albumet Total 13 som spelades på en del fester jag var på och som jag även sålde ganska mycket av i skivaffären. Trots att de egentligen tagit hela sin image och sitt sound från andra band så hade de lyckats knåpa ihop ett bunt slagkraftiga låtar. Under denna tid spelade Dregen även med Hellacopters, satt i en mängd tv-soffor och blev helt enkelt ett välkänt ansikte. Även om han ibland alltför mycket spelade på sin rockimage så har jag ändå alltid tyckt att Dregen är en rätt så kul prick. Han behövdes i Sveriges musikliv. Det gör han väl fortfarande förresten.

Hm, det blev visst inte så mycket en bokrecension av detta. Det man kan konstatera är att den funkar för mig då jag verkligen känner mig involverad. Boken har en enkelt upplägg som dock funkar. Man får bandets historia från början till nu och med viss fördjupning på de olika bandmedlemmarna. Människor runt bandet intervjuas också och man förstår verkligen att bandet lever för musiken och har gjort så sedan de startade. Sen får man ha överinseende med att det blir rätt så patetiskt när de själva ska skrävla om sitt eviga festande.

Personligen har jag inte aktivt lyssnat på bandet sedan Total 13 plattan. När jag nu lyssnat in mig på deras senare alster så imponeras jag inte. Framförallt så har jag svårt för Nicke Borgs sång. Den låter inte så naturligt hes som han själv vill, tror jag.

torsdag, november 09, 2006

12 av 1001 album

Miles Davis - Birth of cool (1957)

Skivan innehåller inspelningar från 1949 och 1950. Jazzen befinner sig i ett gränsland mellan gamla och nya tider. Det hörs ganska tydligt, tycker jag. Här finns ingredienser från storbanden och swingperioden men det finns även plats för den nya mindre jazzsättningen.

För att vara jazz så är alla låtar korta. Det gör att när man väl börjar komma in i låten så är den slut. Miles kom att göra många storverk längre fram i karriären. Birth of cool är precis som titeln påpekar födelsen av något. Något som kom att bli bra mycket bättre.

Betyg: GG
Favorit: Moon dreams
November

När folk tidigare år grymtat om hur jobbig månaden november är har jag alltid tyckt att nu får ni väl sluta upp med det där gnällandet. I år är jag beredd att ställa mig i ledet. Det känns som man släpar sig fram under stora delar av dygnet. Man har några timmar mitt på dagen då man är hyfsat pigg men annars är det tungt.

Att dra igång några stora projekt är inte att tänka på. Det gäller bara att hålla huvudet ovanför vattenytan och se till barnen får mat på bordet och att man åtminstonne har rena kläder på sig till jobbet.

onsdag, november 08, 2006

11 av 1001 skivor

Sabu - Palo Congo (1957)

Gillar man rytmer och congotrummor har man hamnat i himmlen när man lyssnar på Palo Congo. Jag var först lite tveksam men spelar man skivan i ett sträck så är det omöjligt att inte svänga på höfterna. Det är vilt och primalt. Musiken känns vilket är ett bevis på att den berör på något sätt.

Kanske är det sådan här musik som behövs i novemberrusket. Den får iallafall mig att må lite bättre.

Betyg: GGG
Favorit: Simba

tisdag, november 07, 2006


10 av 1001 album (1956)

Thelonious Monk - Brilliant corners

De skivor jag hört med Monk har inte riktigt etsat sig fast. Allt går i ett mellantempo som varken är speciellt vackert eller aggresivt. Även om Monk inte låter sitt piano dominera så är det ändå för mycket pianojazz för min smak. Jag hittar inte det där flytet i låtarna som jag vill ha.

Läser man om jazzhistoria så är denna skiva en av milstolparna. Särskilt när det gäller jazz så tror jag att min smak inte är speciellt lik den kanon som finns inom genren.

Jag blir lätt lite svartvit i mina åsikter och när jag nu sitter och lyssnar på skivan så låter det riktigt bra. Några lyssningar till så...

Betyg: GG
Favorit: Pannonica

måndag, november 06, 2006

Veckans 3 bästa låtar

Lou Barlow - Cold as ice
Om jag skulle hört det här 1994 skulle jag legat i fosterställning och skakat av lycka. Så mycket betydde Lou för mig på den tiden. Jag kunde varje strof i varje låt utantill. Numera har jag ett annat förhållande till honom men när jag hör en sådan här låt blir jag påmind om hur jag kände då.

Unkle - In a state
I fredags när jag och barnen lekte tåg så var denna låt akompanjemang. Den plus någon öl gjorde att jag orkade dra barnen på en filt runt rummet ohälsosamt många gånger. Unkle gör ibland sådär skönt psykedeliska danslåtar som får mig att längta efter storstäder och då särskilt London.

Social Distortion - Born to lose
Jag har precis läst en biografi om Backyard Babies (recension kommer) och då kommer man osökt in på Social Distortion. Att Dregen och Co. kommit undan med tidernas efterhärmning är nästan lite lustigt. Hursom så händer det fortfarnde att jag står och låtsas att jag är Mike Ness, sångaren i Social Distortion. Tyvärr får jag inte ha håret bakåtkammat för Lena men jag gör det i smyg ibland. Kolla in länken på hur jag önskar att jag såg ut. http://www.youtube.com/watch?v=CVAi0nfwLkU

lördag, november 04, 2006

Yo La Tengo - Gbg, Sticky Fingers 3/11-06

Det är nästan så att jag tar tillbaka det jag skrev om bandet bara för någon dag sedan. Så besviken är jag efter fredagens konsert. Yo La Tengos senaste album har blivit hyllat överallt vilket gjort dem populärare än någonsin. Jag tycker inte skivan är så bra om man jämför med tidigare skivor. De har gjort likadana låtar förut fast bättre. Kanske skulle detta varit en varningsklocka men jag trodde ändå att de skulle leverera live som de alltid gjort tidigare.

Konserten börjar ok med en fin låt med Georgia på sång men sedan gitarrmanglandet över. Jag har varit på så många Yo La Tengo konserter att jag vet att Ira Kaplans gitarr står i centrum men igår kändes det som han spelade utan både glädje och glöd. Jag kommer inte på något mer passande än det flitigt använda "en dag på jobbet". Detta uttryck trodde jag inte att jag skulle behöva använda till det här bandet.

Det ska påpekas att det fanns vissa höjdpunkter under konserten. Allra bäst var nog I feel like going home. En väldigt fin liten sak från senaste skivan. Men som sagt en Yo La Tengo konsert brukar vara en enda lång höjdpunkt och inte som nu under en handfull låtar.

torsdag, november 02, 2006

Yo La Tengo

Imorgon spelar ett av världens coolaste band på Sticky Fingers. Kolla in klippen nedan om du är osäker.

http://www.youtube.com/watch?v=PuIVOrE3F_U
http://www.youtube.com/watch?v=X5dF8AybeKU
http://www.youtube.com/watch?v=tEmZppg5i6Y

Vi ses därframme.
9 av 1001 album

Count Basie - The Atomic Mr. Basie (1957)

Som ni förstått så är storband inte riktigt min grej. Det här är nog ändå ett av de bästa album jag hört med swingjazz i storbandsformat. Det finns en gnista och glöd som hörs tydligt. Låtarna är ganska korta och koncisa vilket gör att tröstlösa solon fått stryka på foten. Kontrasterna mellan låtarna på albumet är stora. Blandningen av fartfyllda, nästan ursinniga, swingnummer och lite mer lugna låtar fungerar dock bra.

Swingmusiken var ju egentligen inte i ropet när denna skiva gavs ut vilket tyder på att plattan har något extra. Jag förstår det även om jag troligtvis aldrig kommer att bli helt frälst på denna typen av jazz.

Betyg: GGG
Favorit: After supper

onsdag, november 01, 2006

1 av 1001 filmer

Le Mépris (1963)

Nu har jag gått ner mig i fördärvet totalt. Precis som det finns en bok om 1001 skivor så finns det en bok om lika många filmer. Jag kan inte motstå att börja beta av dem också. Det kommer dock inte ske i kronologisk tidsordning. Eftersom jag inte alls är lika bevandrad i film som i musik så blir detta mer en utmaning.

Först ut i denna följetång är Le Mépris, på svenska Föraktet, av Jean-Luc Godard. Det känns lite vågat att ge sig på en av de mer legendariska regissörerna direkt. Den här filmen ska vara en av hans mer "vanliga". Det kanske den är och jag förstår att den handlar om hans egna sätt att se på filmvärlden.

Den stora frågan som tas upp är om man ska sälja sig för pengar. Huvudpersonen Paul får ett erbjudande om att skriva ett filmmanus baserat på Odyssén men måste då göra ändringar i orginaltexten vilket han egentligen är tveksam till. Samtidigt så börjar Pauls fru Camille att ta avstånd från honom. Han förstår inte varför (det gör inte jag heller) men han antar att det har att göra med tanken om att han enbart skriver för att få pengar (det antar jag också).

Som ni förstår är det mycket antagande genom hela filmen. Den är stilistiskt snygg och det är säkert saker som går ovanför mitt huvud men det finns inget som griper tag i mig, mer än möjligtvis Birgitte Bardots bakdel.

Betyg: GG
Göran Bohlin - Den idiotiska klubben

"Gå inte med i den idiotiska klubben" så sa Kurt Cobains mamman till sin son något år innan han dog. Han lyssnade tydligen inte på henne för med den idiotiska klubben menas rockstjärnor som dött med anledning av droger. Nu tog ju inte Cobain en överdos men hans drogmissbruk var ju välkänt.

Göran Bohlin har i sin bok om ämnet tagit upp hur droger kommit in i rockmusiken och vilka som fallit för dem. I vissa stycken är boken ganska intressant men i andra märks det att han inte alls känner till banden eller personerna han skriver om. Det blir mycket andrahandsinformation.

Boken ska vara en varning för vad som kan hända när man börjar ta droger därför blir inte texterna riktigt neutrala. Det blir lite pekpinne över det hela. Jag som ända sedan liten varit sjukligt intresserad av rockstjärnor som dött alltför tidigt har lite svårt att ta till mig den moraliska aspeketen.

Slutbetyget blir en ganska trist bok om ett spännande ämne.
Veckans 3 bästa låtar

Minor Threat - Filler

Denna vecka har tre låtar från samlingsalbumet American hardcore 1980 - 86 gått varma. Det finns tre bra rättsnören för denna typ av adrenalinstinna låtar. Ian MacKaye, sångaren i Minor Threat, är det perfekta exemplet för det första. Alla sångare i den här genren skriker ju mer än sjunger men det gäller att göra det med stil och uppriktighet. Man måste vara förbannad på riktigt. Det finns nog ingen som klarar det så bra som Ian MacKaye.

Black Flag - Nervous breakdown

Det andra rättsnöret är ett bra riff. Det är en balansgång att dista gitarren på rätt sätt så den varken blir för snäll eller för överstyrd. Här har man hittat helt rätt. Denna singel kom innan Henry Rollins gick med i bandet vilket gör att det låter klart mer tidig punk över Nervous breakdown.

Really Red - I was a teenage fuckup

Det tredje rättsnöret är förstås låtarna längd. Punklåtar ska vara korta som denna slagdänga på 1,12 min. Det krävs inte mer för att bygga upp en känsla av att villa krossa hela världen.