6 av 1001 filmer

JFK (1991)

Oliver Stones film om mordet på John F Kennedy är en film man nog ska se ett par gånger om man ska hänga med ordentligt. Tempot är uppskruvat och namnen är många. När Stone också klipper in dokumentära bilder i filmen så gäller det att vara alert hela tiden. Jag gillar det.

Trots att man inte är amerikan så är ju detta mord synnerligen mytomspunnet och intressant. Efter filmen blir det ändå intressantare. Stone har byggt sitt manus på att kraftigt ifrågasätta hur mordet utredes efteråt. När man, som tittare, får alla fakta framlagda så verkar det fullständigt omöjligt att det verkligen var Lee Harvey Oswald som sköt Kennedy.

Hela filmen leds framåt av New Orleans-advokaten Jim Garrison som spelas av Kevin Costner. Det är Garrison och några av hans medarbetare som vågar börjar nysta i de många frågetecknen kring de tidigare utredningarna och då särskilt den s.k. Warren-rapporten. Det är så mycket bevis som förstörts eller kommit bort att de förstår att något är fel. Det visar sig inte vara helt lätt att ta sig an detta mål då det visar sig finnas ledtrådar ända upp till den amerikanska regeringen.

Jag gillar verkligen filmen rakt igenom. Den är spännande och intressant på samma gång. Filmen får mig att vilja läsa böcker om ämnet. Den får mig också att ha ytterligare något att se fram emot då man blir gammal. Detta då de nu hemliga filerna om mordet blir så gamla att allmänheten får ta del av dem om år 2037. Där kanske sanningen finns.

Den långa avslutningspläderingen av Garrison i rättssalen blir som ett mer allvarligt och djupgående avsnitt av den klassiska tv-serien Lagens Änglar. Det ska ses som en komplimang

Roskilde 2007

The Who

Först ut i bevakningen av årets Roskildeband blir The Who. Nedan finns två klipp på samma låt, deras bästa. Ett med orginalversionen från 1965 med de härliga modsen och ett liveuppträdande från i höstas. Jag måste säga att liveversionen gör mig förhoppningsfull inför konsertens som när det annonserades lämnade mig ganska sval.

Annars har The Who aldrig tillhört något av mina favoritband från den tidiga engeslka rockscenen. Det har gjort många bra låtar men deras rockoperor tilltalar mig inte alls. Men det är klart låter de så bra som på klippet och spelar låtar som I can see for miles, My generation, Naked eye, Won't get fooled again, Pinball wizard och flertal till så kan det bli ok. Det låter som det finns hyfsat bett i Pete Townsends gitarr fortfarande.

Deras senaste platta Endless wire som kom ifjol är faktiskt riktigt dålig. Roger Daltrey sjunger grötigt och låtarna fastnar inte. Det var nästan så at jag inte orkade lyssna igenom hela plattan.

Slutsatsen blir att jag gärna lyssnar på deras gamla hits. Det kan nog blir riktigt bra. Däremot ställer jag mig frivilligt i kön till Carlsberg stånden när de kör de sina nyare låtar.

Bästa låt: I can't explain

The Who - I Can't Explain

Kan bli luftgitarr till det här om man är i rätt tillstånd.

The Who I Can't Explain

Veckans 3 bästa låtar

Palace Music - A sucker's evening
Det var egentligen bara två låtar under den här sjukveckan som jag aktivt letade upp och lyssnade på. Den första var denna verkligen nedstämda låten. Den passade bra till min sinnestämmning som var uppgiven. Tänk på vilken slak lina hela vårt liv är uppbyggt på. Det är rätt så konstigt att man inte bara ger upp. Så kände jag då.

Olivelawn - Hate
Den andra låten som jag var sugen att lyssna på var denna. Mest för att jag äntligen fick reda på var rösten kom från som inleder låten. Den visade sig tillhöra en Hells Angels medlem som skulle figurera som vakt på Altamont-festivalen. Jag upptäckte detta i filmen som jag såg under veckan. Låten gillade jag för 15 år sedan. Ganska bra fortfarande. Den tillförde lite energi till kroppen.

Dexys Midnight Runners - Listen to this
Lite gladare tongångar nu när man är uppe på fötter igen. Det rycker t.o.m. i benen för lite spasmdans. Hade den här låten varit orsaken till min bakfylleliknande sjukdom så är det mycket möjligt att det varit värt att bli liggande några dagar. Nu var den inte det men den fungerar bra som komma igång låt också.

Champions League

Väntan har varit lång men idag är den över. Äntligen drar mästarcupen för klubblag igång igen efter vinteruppehållet. Jag hade bara varit inställd på att onsdagens matcher gick i de kanaler som vi har. Därför kom det nästan som en chock när jag i morse insåg att matchen Lille - Man U går på TV 6 ikväll.

Henke är tydligen med från start tillsammans med Rooney. Det kallar jag förtroende. Hoppas verkligen att Sir Alex har gjort rätt med den laguttagningen. Den gode Larsson har ju inte många matcher kvar i United så det vore så kul om han kunde få göra några mål till. Han har ju varit riktigt bra men ett par mål till skulle verkligen göra honom till en legend även i Manchester.

27 av 1001 album

The Everly Brothers - A date with

Den här typen av tidig rockmusik ger mig alltid väldigt mycket minnen. Nästan alltid kommer varma somrar och den korta bilresan ner till fiskestället upp på näthinnan. Man kan säga att musiken som spelades i bilen lade grunden till hela mitt liv. Så är det faktiskt. Vad hade jag gjort annars.

Bröderna Everlys stämsång var kanske i snällaste laget på den tiden. Nu kan jag uppskatta det mer men det blir ändå lite för sockersött i längden. Det finns liksom inga skavanker någonstans. Det kan behövas ibland. Samtidigt lyckas man, trots det lite för perfekta och snälla soundet, att få mig att må bra.

Betyg: GGG
Favorit: That's just too much

Tyvärr verkar inte Fredrik Askerups krönika, som var med i GP idag, finnas på nätet. I den beskriver han på ett bra sätt hur man kan känna inför vintersportande i fjällen. Riktigt lika anti som han är jag inte men krönikan har verkligen sina poänger.

Det är inte själva skidåkandet jag är emot även om mina knän verkligen inte är förtjusta i att befinna sig i symbios med ett par skidor. Det är böket med alla grejor och kylan som är det värsta. Resan i bilen med två barn brukar också vara lite energikrävande. Resten är helt ok. Branäs here we come. (om tre veckor)

Två dygn av sjukdom. Symptomen kan liknas vid en rejäl bakfylla. Det känns hopplöst trist att inte ens ha någon rolig fest att se tillbaka på när man ligger och tittar i taket.

Under de få timmar jag orkade kolla på tv han jag fälla en tår till Från koja till slott och skratta åt att Stig Strand hade fel nästan varje gång när han skulle förutse om en åkare åkte snabbt eller inte. Det verkar som om sjukdomen för med sig både sentimentalitet och skadeglädje.

5 av 1001 filmer

Gimme shelter (1970)

Dokumentärfilmen om Rolling Stones turne i USA 1969 klassas som en av de bästa musikfilmerna som gjorts. Det har jag verkligen inget att invända emot. Musikscenerna är vassa men det är framförallt en hel epok som beskrivs och man får följa hur "the love generation" går mot sin undergång. Detta skedde i under Stones spelning i Altamont utanför San Francisco i december 1969. Bara fyra månader innan den ödestigra spelningen hade Woodstock ägt rum. Allt, nåja nästan, hade gått stillsamt till och musiken hade stått i fokus. På Altamont var stämningen helt annan.

I filmen finns helt osannolika bilder från dagen då den fria Altamont-festivalen ägde rum. Det första som händer när Stones anländer är att Mick Jagger blir nedslagen. Det blir inte bättre efter det. På grund av dålig planering och tidsbrist finns det i stort sätt inget som fungerar. Andra band som spelar under dagen är Flying Burrito Brothers, Crosby, Stills, Nash & Young och Jefferson Airplane bland annat. Grateful Dead vägra spela.

Som säkerhetspersonal hade man anlitat Hells Angels. Inte så lyckat om man säger så. De hade fått i order att befinna sig vid scenen och se till att inga ur publiken tog sig upp på scenen. Scenen som kanske var 1 meter hög och publiken var över 300 000 människor. Ser man på filmbilderna så ser man också att oerhört många i publiken är så höga av droger att det är skrämmande. Här var det inte peace, love and understanding utan dåliga trippar som verkar göra folk helt galna. Att banden ens vågade gå upp scen var modigt.

Under dagen dog fýra människor, varav en blev mördad precis framför scenen. Man ser bråket utbryta i filmen. Fyra barn föddes ocksp på området under dagen. Helt osannolikt Kolla länkarna och se själva hur det såg ut: http://www.youtube.com/watch?v=Ufsbq8OWS_E
http://www.youtube.com/watch?v=aDRk6Qlw_pk

Att man lyckats fånga allt detta på film får man se som en kulturgärning av yttersta format. Det måste också sägas att även om det var dåliga vibbar i luften under Altamont så ser alla oerhört coola ut. Jag har alltid varit lite svag för hela hippiestilen.

Betyg: GGGGG

Spiritualized Come Together (live)

Det här måste man ju bara älska. De sista 30 sekunderna är extas. Spelas högt.

Veckans 3 bästa låtar

Malcolm Middleton - A brighter beat
Titelspåret från den tidigare Arab Strap medlemmens nya skiva är osannolikt svängig skotsk pop med vassa kanter. Middleton är en enkel textförfattare men han har det där extra som gör att man lyssnar. Man får i och för sig lyssna noga för den skotska accenten är inte helt lätt. Nästan alla hans låttitlar har underbara namn så man gillar dem redan från början. Årets bästa skiva hittills.

John Mellencamp - Someday
Genom åren har Mellencamp alltid befunnit sig i Springsteens skugga. De båda har ungefär samma uramerikanska ursprung men Springsteen har mångfalden och förmågan att skriva starkare låtar. Att lyssna på en hel Mellencamp platta brukar inte hålla. Den nya Freedom's road är inget undantag. Som alltid finns det dock några riktigt bra låtar. Öppningsspåret Someday är sådandär härlig bilåkarmusik som gör att man att man aldrig vill nå fram till målet.

John Lennon - Nobody told me
Jag har just läst en bok om Lennon. Han har alltid fascinerat mig på något sätt. Det började säket med min besatthet av rockmusiker som dött tidigt och onaturligt. Å andra sidan är det omöjligt att inte gilla Lennon om man gillar pop- och rockmusik. Hans soloplattor är inte helgjutna men det finns en uppsjö låtar som jag aldrig tröttnar på. Just nu är det Nobody told me som spelas mest. En låt som gör mig glad. Det behövs ibland.

I mer än tretton år har jag bott på ställen där det inte funnits badkar. Jag har egentligen inte saknat det så mycket. Men nu när vi skaffat ett, främst för barnens skull, så förundras jag över hur skönt det verkligen är att bada.

Ett problem som tillkommit är att tiden då man ska gå och lägga sig förskjuts. Detta då enda tiden att ha badkaret för sig själv är när barnen lagt sig. Visst är det trevligt att bada med två barn men det blir inte direkt avslappnande. Då är det härligare att krypa ner efter sporten och ta dagens tidning och bara njuta.

Att vara småbarnsförälder innebär att man mer eller mindre är trött jämt. Man har oftast några timmar mitt på dagen då man är pigg. Sorgligt nog är man då inte hemma och leker med barnen utan man är på jobbet.

När man bergär sig hemåt från jobbet och sätter sig i bilen är man trött och ändå tröttare blir man under resan hem. Är det så att både jag och Lena är hemma på kvällen är det lugnt men är man själv med barnen handlar det mest om att överleva. Matlagning, se till så att barnen äter något, diska. Sedan är det tid för lite lek, om man orkar, sen är det yougurt eller risifrutti till barnen innan det är sängdags. Då är det tjatet om att ta på sig pyjamasar, borsta tänderna, välja bok. Allra sist så ska lampan släckas och barnen sova. I det läget är det oftast man själv som somnar fortast. När man sedan vaknar till och barnen ligger bredvid och sover så känner man sig nästan alltid lite skyldig att man varit lite gnällig under kvällen.

Det jag beskriver ovan är gäller under veckodagarna. Därför är helgerna så härliga. Man har energi över att lägga på barnen. Samvetet är inte lika dåligt då man ser hur glada de blir när man är med och leker. Det man kan konstatera är att man ska vara lycklig att man har ett jobb man verkligen trivs med. Hur hemskt vore det inte annars.

Jag tror nog att jag är en hyfsad pappa men man vill mer än vad man orkar. Eftersom Ella och Astrid betyder så oerhört mycket, för att inte säga allt, så skulle man alltid vilja utbrista "jag är med" när de frågar.

26 av 1001 album

Elvis Presley - Elvis is back!

Inspelad 1960 och det första riktiga albumet Elvis spelade in sedan han gjort militärtjänst i Tyskland. Han hade ju fullt upp med sin skådespelarkarriär annars.

Soundet som möter lyssnare här är mycket mer inställsamt än hans tidiga inspelningar. Det har dock inte gått så långt att det är slätstruket. Musiken låter levande och Elvis sjunger fantastiskt. På skivan finns heller inte de där låtarna som är sönderspelade. I alla fall inte av mig. Sen är klart att låtarna inte riktigt når upp till de bästa med Elvis. De är lite för sockersöta för det.

Jag har just sett en dokumentär, Presleys by the Presleys heter den, som handlar om hela Elvis karriär. De klipp som visades från den här perioden visade en otroligt cool Elvis. Man förstår verkligen flickorna som stod och skrek varän han befann sig. Både utseende och stil var perfekt.

Betyg: GGG
Favorit: The girl of my best friend

Roskilde 2007

Nu är det fem månader kvar till sommarens festival. De namn som är släppta hittills är väl inte sådär jätteintressanta men man vet ju ändå hur bra det kommer att bli i slutändan. Visst behöver man några band som man verkligen gillar varje dag i schemat men det blir bara problem om det är för många favoriter som spelar samtidigt.

Förhoppningsvis är värdret lika soligt och tältplatsen lika perfekt i år som den var förra året. Sedan är det ju en extra morot att Kalle ska besöka sin första Roskildefestival i år.

Snart börjar genomgången av alla band som spelar i år.

Dagens melodifestivalsomgång höll hög standard, tycker jag. Det var väl egentligen bara under Jimmy Jansson som jag började förbanna mig själv att jag satt framför burken.

Min favorit var Jessica Andersson. Hennes låt Kom hade lite gammal, i rätt betydelse, 70-tals disco över sig. Bakom schlagerfasaden gömde sig stråkar så som de lät på alla Philadelphia soul plattor. Sofistikerat men samtidigt svängigt.

Något som stör mig är när folk ska klappa takten i lugna låtar. Jag kan nästan förstå att man gjorde det när Marie Lindberg gått vidare men i att göra det i grundomgången känns som ett hån mot en sång som bygger på texten och hennes röst. Hursomhelst går det inte att komma ifrån att det var rörande att hon gick vidare.

Att skriva krönikor är inte så lätt som det kan verka. De som jag följer regelbundet, Andres Lokko, Mats Olsson och Lasse Anrell håller alla hög standard. Men även bland dessa proffs märks det tydligt när de inte får till det. Krönikaformatet avslöjar direkt och obarmhärtigt om texten är slarvigt skriven. Av de tre jag nämnde ovan är det just nu Lasse Anrell som verkar mest sugen på att skriva. Både Lokko och Olsson har för tillfället slut på ämnen känns det som. Det är mycket upprepningar från deras sida.

Allra bästa krönikör är ändå Henrik Rydström i Offside. Nu har han fördelen att han inte behöver skriva varje vecka utan endast sex gånger per år. Rydström spelar fotboll i Kalmar FF och hans krönikor handlar oftast om hur det är att vara med i ett lag. Nästan varje gång efter jag läst hans krönika blir jag sugen på att sitta i omklädningsrummet på Lockörn igen. Tänk hur mycket tid man lade där under tio års tid. Ibland undrar man om det var värt det men när Rydström lyckas frambringa gamla minnen så inser man att det var en härlig tid som lämnat oförglömliga spår efter sig.

Hm, det känns farligt att redan vara så nostalgisk.

Efter att ha sett ett program om Sverigedemokraterna på Tv4 igår kväll kände jag mig fysiskt illamående. Vilka otäcka människor. Den brist på kunskap och empati som visades var fruktansvärd. Ändå hemskare är det att de fick så många röster i senaste valet. Det allra allra mest skrämande är att det är fler än de som röstade på dem som till viss del håller med om deras åsikter.

Den cyniska inställning man hör, tyvärr också bland närstående, att skylla saker som händer i samhället på invandrare. Det som stör mig mest är kanske inte själva åsikten utan tonläget man säger det på. Det finns ofta en sådan nerväderande ton att jag blir alldeles mållös. Jag blir så ledsen när någon t.ex. säger så här "på mitt jobb har vi haft en invandrare som praktikant" och i nästa mening säger att "hon var inte speciellt omtyckt". Hur kan man säga så. Visst, den enskilda personen kanske varken var omtyckt eller duktigt men att skylla det på gruppen invandrare istället för den enskilda personen, som alltid görs i sådana här fall, är otäckt.

Jag har inga belägg eller kunskaper att säga att Sveriges invandrarpolitik fungerar perfekt. Det finns säkert saker som kan göras bättre. Men det grundläggande och avgörande är och måste vara att Sverige ska vara ett öppet land för alla. Alla som såg på programmet om Sverigedemokraterna igår måste se vilka pellejönsar det är som står för de rasistiska åsikterna.

Jag håller stenhårt på Sverige när det spelas fotboll men jag inser samtidigt att en människa är värd lika mycket vilket land han eller hon kommer ifrån.

Veckans 3 bästa låtar

Shooter Jennings - Gone to Carolina
Sydstatsrock var en benämning som kom fram på 70-talet. Det enda bandet ur den vågen som jag fallit ordentligt för är Lynyrd Skynyrd. En som på ett finfint sätt förvaltar deras arv, i alla fall i den här låten, är countrylegenden Waylon Jennings son Shooter. Efter att ha sett några klipp på bandet blir man lite fundersam. Det blir liksom lite för mycket av det goda. Den här låten har de dock fått till perfekt.

Lucinda Williams - Come on
På måndag släpps den nya plattan West av Lucinda Williams. Ska man dömma av den här låten så är den minst lika bra som hennes bästa, Car wheels on a gravel road. När Come on kom på webbradion på jobbet så var det bara att släppa all katalogisering och bara lyssna. Vad underbart det är när låtar framkallar rysningar i ryggraden. Det är en av de bästa känslorna jag vet.

Kathleen Edwards - Independent theif
Ett annat webbradio fynd. Det är förödande för arbetet att hitta kanaler som spelar bra musik hela tiden. Å andra sidan är det ju mitt arbete att hänga med på vad som händer i musikvärlden. Det här är ganska enkel singer-songwriter rock men det har ett flytt som jag gillar. Kanadensiskan Kathleen Edwards sjunger också med stil.

Bäst på tv just nu är helt klart Livräddarna. Att följa brandmännen med den härliga stockholmskan förgyller mina tisdagar. Det är spännande att följa hur de går till väga när de får ett larm. Det är märkligt att alla brandmän har en naturlig machostil som inte går över gränsen. Jämför man t.ex. med väktare, många poliser och militärer så är brandmän och ambulansmän så mycket mer naturliga i sin roll. De behöver inte bevisa något. De har auktoriteten i sig.

En extra blomma till speakerrösten som på ett utmärkt sätt guidar oss tittare genom de olika utryckningarna. Han har lagt sig precis på en lagom nivå. Det är inte USA-överdrivet och det är inte mesigt. Förhandsreklamen inför nästa veckas program verkade lovande. Då bänkar vi oss igen.

Det finns förresten en tveksam aspekt av programmet. Jag undrar om Lena verkligen gillar programmet av samma anledningar som jag. Hon verkar lite för intresserad av de enskilda brandmännen för att man inte ska få misstankar. Det är väl sånt man får acceptera när hon valt att leva sitt liv tillsammans med en bibliotekarie. Jag hoppas ändå att hon inte går så långt att hon sätter eld på något för att bli räddad av Zingo eller någon annan av de perfekta brandmännen.

Oj vilka hektiska veckor det varit på sistonne. 74 barnkalas, 2999 disktillfällen, 66 km löpning, 100 mil tåg, och en massa annat som varit tidskrävande.

Tanken har kommit att lägga ner detta skrivande. Efter noga övervägande så blir det dock en fortsättning fram till sommaren. Ett inlägg varje dag fram till Roskilde är tanken. Sedan är det över. Någon annan får sedan ta över stafettpinnen.

Det blir ungefär som sista säsongen som jag spelade fotboll i Lidköping. Eftersom jag visste att jag skulle flytta och därmed antagligen aldrig mer spela fotboll i LIF så kändes varje match lite extra. Kanske var det också min bästa säsong någonsin. Får se om jag kan upprepa något liknande med bloggandet.

Rod Stewart - First Cut Is The Deepest

Veckans låt för någon vecka sedan.

Veckans 3 bästa låtar

Trentemoller - Nightwalker
"Music is a big prayer" säger en röst precis i början av låten. Sedan går det en stund och en annan röst säger "I love this music". Därefter är det instrumentalt. Det är elektronisk dansmusik som passar bra att lyssna på hemma. Dansken Trentemoller ryktas komma till Roskilde i sommar. Är man i rätt stämning kan det bli något extra.

Ian Broudie - Smoke rings
Den gamle Lightning Seeds sångaren släppte en suvurän soloplatta för något år sedan. Man kan säga att det låter som ett nedtonat Lightning Seeds med lite vemodigare anslag. Ungefär som en blandning mellan Go-Betweens och Lloyd Cole. De är inte många artister kvar på den här grenen av popmusiksträdet känns det som.

Docenterna - Peppar och salt
Joppe Philgren har något sådär oemotståndligt orginellt över sig. Hans band har något eget också. När den nya samlingsskivan hamnade på mitt bord så kom jag ihåg att jag gillade den här låten för länge sedan. Det visar sig att den sitter där den ska fortfarande. Joppe, som numera sitter i kunskapskanalen och leder tv-program får gärna ge sig ut på vägarna igen. Det vore kul att se deras jangliga pop på något mindre ställe.