Supersuckers - Göteborg, Henriksberg 30/4-07
Vad underbart det är att rensa öronen med lite rockmusik ibland. Särskilt om man hör det live i en liten lokal. Denna fredag gästades Henriksberg av Supersuckers. Hade det varit 1992 så hade jag varit så exalterad att jag inte vetat vad jag hette. Nu var det nära att jag inte ens gick dit. Jag somnade nämligen när jag nattade Astrid. När jag vaknade en halvtimme senare så kände jag mig helt väck. Som tur var tog jag mig samman och gick de 500 meterna till lokalen.
Jag kan inte påstå att Supersuckers spelas speciellt ofta i mitt hem längre. Men de är ändå ett sådant band som för alltid kommer att finnas med mig. Albumet Smoke of hell har spelats sönder och samman genom åren. Låtar som Coatail rider, Sweet n sour Jesus och Retarded Bill har jag själv suttit med mikrofon och spelat in massor av gånger. Låten Hell city hell finns det också privata minnen till.
Det var tredje gången jag såg bandet igår. Senast, kan ha varit 4 år sedan, så var det ok men det kändes väl mycket som nostalgi. Därför var jag inte sådär riktigt förväntansfull in spelningen nu. Det skulle bli kul och eftersom det var fredag och de spelade så nära så var det inget att tveka på men jag såg det mer som kul att gå ut och dricka några öl än en riktigt spännande konsert.
Redan när jag kom in på Henriksberg kände jag att jag verkligen gjort rätt val. Publiken som var där hade precis en sådär skön rockabilly stil som jag önskar jag skulle ha ibland. Jag hade tur att komma in in man satte upp fullsatt lappen på dörren. De två ölen som hanns med innan det startade satt fint och sedan var det igång. Ölen som flög genom luften under konserten hade jag dock klarat mig utan.
Spelningen var inte av sådan art att den går till historien som en av de bästa men det var härligt att känna punkrocken slå emot mig. Det var också härligt att se hur alla mådde så bra. Bredvid mig stod en man i 40-års åldern och såg salig ut. När det var som bäst knöt han armarna i ett närmast krampliknande tillstånd.
Själv blev jag förstås mest glad när gamla låtar spelades. Jag tror t o m att jag höjde armarna i skyn under några låtar. Det är inte så vanligt ska ni veta. Supersuckers problem live kan annars vara att det är lite för väl inrepeterat. Deras tajthet slår ibland över till att bli för perfekt. Rockmusik live behöver lite skavanker och vassa kanter. Alla rockband skulle lyssna på Guns n Roses tidiga spelningar. Där var det aldrig samma låtordning eller samma mellansnack. Det fanns hela tiden en spänning i luften. Supersuckers har inte alltid den spänningen.
När jag gick hem i natten så var det ändå en skön känsla som fanns i kroppen. Rockmusik är helt klart bra att ha när vindarna blåser kallt.
lördag, mars 31, 2007
fredag, mars 30, 2007
Vad gör man när man jobbar på bibliotek, del 2
Inköp av böcker och andra media
Ett stimulerande jobb är förstås att vara delaktig i de inköp som görs. Det gäller att försöka erbjuda kungälvsborna dels vad de vill och framförallt det de inte visste att de ville ha.
Eftersom vi som bibliotek har ambitionen att nå alla människor som bor i Kungälv så förstår ni att vi måste ha en enorm bredd i utbudet. Samtidigt så ska vi tänka kvalite och efterfrågan. Dessa och ytterligare faktorer ligger till grund till vad vi sedan verkligen köper. I bakhuvudet finns ju också att det är skattebetalarnas pengar vi köper in böcker för.
Varannan vecka har vi bokmöte. Där går vi igenom "listan" med nysläppta böcker och annat. Vi bibliotekarier har olika ansvarsområden och bevakar därmed olika målgrupper. Skönlitteratur, facklitteratur, barnböcker, unga-vuxna, musik, film, talböcker, böcker på andra språk och tv-spel är exempel på olika områden. Mer om dessa specialområden i en senare del av denna serie.
Långt ifrån allt bestäms under bokmötet men det är ett bra tillfälle att diskutera kring våra inköp. Mycket köps in direkt av den ansvarige bibliotekarien på annat håll. Jag köper t.ex. in det mesta av musiken via Internet. Vi går även till bokhandlen när vi vill ha böcker snabbare. Det gäller att kunna erbjuda låntagarna nya böcker snabbt och då funkar det bäst att köpa via olika bokhandlar på.
Ständigt finns frågan om vad som är viktigast. Är det kvalitet eller antalet utlån. För var biblioteken väldigt restriktiva med riktigt kommersiella böcker. Så är det inte idag men visst så kan man känna ett visst motstånd mot det mest glättiga. Särskilt som man vet att det är en trend som snart går över och att vi då står med böcker som ingen vill ha längre. Detta gäller extra mycket musikinköpen. Det lämnas in många förslag på inköp på exempelvis artister som varit med i programmet Idol. Vissa av dessa artister kan man nästan på förväg säga att de är dagssländor. Ska man då ge låntagaren svaret, nej, tyvärr vi tycker inte att Idol-Markus är bra nog att köpas in eller ska vi köpa den och få ett antal utlån innan den blir en hyllvärmare.
För att kunna köpa in rätt så gäller det förstås att hänga med vad som händer. Läsa mycket recensioner, hänga med i debatten, se vad som händer på scenerna och kolla in sajter på nätet. Det gäller helt enkelt att vara uppdaterad.
Inköp av böcker och andra media
Ett stimulerande jobb är förstås att vara delaktig i de inköp som görs. Det gäller att försöka erbjuda kungälvsborna dels vad de vill och framförallt det de inte visste att de ville ha.
Eftersom vi som bibliotek har ambitionen att nå alla människor som bor i Kungälv så förstår ni att vi måste ha en enorm bredd i utbudet. Samtidigt så ska vi tänka kvalite och efterfrågan. Dessa och ytterligare faktorer ligger till grund till vad vi sedan verkligen köper. I bakhuvudet finns ju också att det är skattebetalarnas pengar vi köper in böcker för.
Varannan vecka har vi bokmöte. Där går vi igenom "listan" med nysläppta böcker och annat. Vi bibliotekarier har olika ansvarsområden och bevakar därmed olika målgrupper. Skönlitteratur, facklitteratur, barnböcker, unga-vuxna, musik, film, talböcker, böcker på andra språk och tv-spel är exempel på olika områden. Mer om dessa specialområden i en senare del av denna serie.
Långt ifrån allt bestäms under bokmötet men det är ett bra tillfälle att diskutera kring våra inköp. Mycket köps in direkt av den ansvarige bibliotekarien på annat håll. Jag köper t.ex. in det mesta av musiken via Internet. Vi går även till bokhandlen när vi vill ha böcker snabbare. Det gäller att kunna erbjuda låntagarna nya böcker snabbt och då funkar det bäst att köpa via olika bokhandlar på.
Ständigt finns frågan om vad som är viktigast. Är det kvalitet eller antalet utlån. För var biblioteken väldigt restriktiva med riktigt kommersiella böcker. Så är det inte idag men visst så kan man känna ett visst motstånd mot det mest glättiga. Särskilt som man vet att det är en trend som snart går över och att vi då står med böcker som ingen vill ha längre. Detta gäller extra mycket musikinköpen. Det lämnas in många förslag på inköp på exempelvis artister som varit med i programmet Idol. Vissa av dessa artister kan man nästan på förväg säga att de är dagssländor. Ska man då ge låntagaren svaret, nej, tyvärr vi tycker inte att Idol-Markus är bra nog att köpas in eller ska vi köpa den och få ett antal utlån innan den blir en hyllvärmare.
För att kunna köpa in rätt så gäller det förstås att hänga med vad som händer. Läsa mycket recensioner, hänga med i debatten, se vad som händer på scenerna och kolla in sajter på nätet. Det gäller helt enkelt att vara uppdaterad.
torsdag, mars 29, 2007
Roskilde 2007
Arcade Fire
Ett av de allra mest hyllade banden i musikpressen just nu är Arcade Fire från Kanada. Deras nya album Neon bible har fått översvallande recensioner. Även deras första album från 2004 anses som ett mästerverk av många.
Nu har jag lyssnat intensivt på dessa album några dagar och inser då att musiken inte biter på mig. Det är främst små närmanden mot gothrock som gör att jag drar mig undan. Det blir lite pompöst och allvarligt på fel sätt. Det är precis samma känslor jag har inför Bright Eyes vilka för övrigt låter väldigt likt Arcade Fire i mina öron. Särskilt sången har samma gnällighet. Till bandets fördel kan man säga att de ändå skapat ett eget sound som är ganska svårt att klassificera. Samtidigt är det alla dessa körer, orglar, taktbyten, ylanden och ljus som avskräcker mig.
Arcade Fire förtjänar inte att sågas helt men för mig är de inte och kommer aldrig att bli några favoriter. Visserligen ska de vara bra live men det ska mycket till för att jag står framför scenen i Roskilde.
Bästa låt: Neighborhood #3 (power out)
Arcade Fire
Ett av de allra mest hyllade banden i musikpressen just nu är Arcade Fire från Kanada. Deras nya album Neon bible har fått översvallande recensioner. Även deras första album från 2004 anses som ett mästerverk av många.
Nu har jag lyssnat intensivt på dessa album några dagar och inser då att musiken inte biter på mig. Det är främst små närmanden mot gothrock som gör att jag drar mig undan. Det blir lite pompöst och allvarligt på fel sätt. Det är precis samma känslor jag har inför Bright Eyes vilka för övrigt låter väldigt likt Arcade Fire i mina öron. Särskilt sången har samma gnällighet. Till bandets fördel kan man säga att de ändå skapat ett eget sound som är ganska svårt att klassificera. Samtidigt är det alla dessa körer, orglar, taktbyten, ylanden och ljus som avskräcker mig.
Arcade Fire förtjänar inte att sågas helt men för mig är de inte och kommer aldrig att bli några favoriter. Visserligen ska de vara bra live men det ska mycket till för att jag står framför scenen i Roskilde.
Bästa låt: Neighborhood #3 (power out)
onsdag, mars 28, 2007
Vad man gör när man jobbar på bibliotek, del 1
Bokuppsättning
Det är så många som frågar vad man egentligen gör som bibliotekarie att det är dags att räta ut begreppen.
Del 1 i denna serie blir en given syssla. Att sätta upp böcker eller andra media i hyllorna igen efter de varit utlånade. I Kungälv har vi som regel att varje person ska sätta upp böcker 20 minuter per dag. Man sätter även upp böcker under de pass man har i informationsdiskarna.
Bokuppsättning som syssla kan tyckas tråkig men det är faktiskt inte så farligt. Det är lite beronde på vilken avdelning man sätter upp böcker på. Oftast är det faktiskt så att jag blir alldeles hänförd över den mängd böcker som man faktiskt skulle vilja läsa. Särskilt när man sätter upp skönlitteratur och biografier av alla de slag vill man bara sätta sig ner och börja läsa. Men även en hel del facklitteratur om historia, geografi, film och en massa annat är sådant som jag gärna skulle vilja kunna mer om.
För att gilla denna del av arbetet krävs nog ändå att man har ett genuint intresse för böcker. Även ett visst intresse för att sortera, skylta och klassificera olika media är nog också ett måste.
Fördomen att det krävs fyra års studier för att sätta upp lite böcker kan tyckas sann efter denna första del i biblioteksvetenskap. Men vänta bara, det kommer mer...
Bokuppsättning
Det är så många som frågar vad man egentligen gör som bibliotekarie att det är dags att räta ut begreppen.
Del 1 i denna serie blir en given syssla. Att sätta upp böcker eller andra media i hyllorna igen efter de varit utlånade. I Kungälv har vi som regel att varje person ska sätta upp böcker 20 minuter per dag. Man sätter även upp böcker under de pass man har i informationsdiskarna.
Bokuppsättning som syssla kan tyckas tråkig men det är faktiskt inte så farligt. Det är lite beronde på vilken avdelning man sätter upp böcker på. Oftast är det faktiskt så att jag blir alldeles hänförd över den mängd böcker som man faktiskt skulle vilja läsa. Särskilt när man sätter upp skönlitteratur och biografier av alla de slag vill man bara sätta sig ner och börja läsa. Men även en hel del facklitteratur om historia, geografi, film och en massa annat är sådant som jag gärna skulle vilja kunna mer om.
För att gilla denna del av arbetet krävs nog ändå att man har ett genuint intresse för böcker. Även ett visst intresse för att sortera, skylta och klassificera olika media är nog också ett måste.
Fördomen att det krävs fyra års studier för att sätta upp lite böcker kan tyckas sann efter denna första del i biblioteksvetenskap. Men vänta bara, det kommer mer...
måndag, mars 26, 2007
Jag undrar om inte våren är min favorit av de fyra årstiderna. Den första värmen som nu kommit gör nästan att det är värt att genomleva en hel vinter. Det går lite lättare att ge sig ut att löpa, även om det var fruktansvärt jobbigt igår. Det går mycket lättare att ta sig upp på morgonen. Det är enormt mycket roligare att vara ute och leka med barnen för att ta några tydliga exempel på vårens fördelar. Visst är sommaren härlig men det kan blir för mycket av det goda också. Pressen att tillbringa hela dagarna på stranden kan bli för tuff för en blek typ som mig.
Jag höll på att skriva att det är underbart att byta grusfotboll mot en gräsplan. Det är särskilt svårt för hjärnan att acceptera att man inte spelar fotboll fortfarande sådana här fina vårdagar. Det är bara att inse att de dagarna är förbi och att det är dags att leta nya kickar.
Ytterligare en anledning att älska våren är den doft som kom emot mig i morse. Det var den där friska doften blandat med doften av en storstad. Ni vet den doften som finns i intensivare variant när man går ut från hotellet i London. Visst hade det varit härligt att bo lite ensligare och bara öppnat dörren och hört fågelkvitter men frågan är om jag inte gillar stadsvårdoften ännu mer.
Viva våren
Jag höll på att skriva att det är underbart att byta grusfotboll mot en gräsplan. Det är särskilt svårt för hjärnan att acceptera att man inte spelar fotboll fortfarande sådana här fina vårdagar. Det är bara att inse att de dagarna är förbi och att det är dags att leta nya kickar.
Ytterligare en anledning att älska våren är den doft som kom emot mig i morse. Det var den där friska doften blandat med doften av en storstad. Ni vet den doften som finns i intensivare variant när man går ut från hotellet i London. Visst hade det varit härligt att bo lite ensligare och bara öppnat dörren och hört fågelkvitter men frågan är om jag inte gillar stadsvårdoften ännu mer.
Viva våren
Klicka på länken och se några män som höjer medelåldern på Pustervik. Så börjar det kännas när man ser övriga bilder. Männen finns på bild 17. Men det är ju våran musik också som någon så bra uttryckte det.
http://www.djungeltrumman.net/v2/IFlickr2/View.aspx?GalleryId=72157600013513312#
http://www.djungeltrumman.net/v2/IFlickr2/View.aspx?GalleryId=72157600013513312#
onsdag, mars 21, 2007
Veckans 3 bästa låtar
Eldkvarn - Fulla för kärlekens skull
Sällan har valet av veckans låt varit så lätt. Det är så skönt att höra en 55-årig Plura sjunga och framförallt skriva sådana här guldkorn. Det kallar jag att åldras med värdighet och verkligen ett bevis för att brinner man för musiken så spelar åldern ingen roll. Låten är mer eller mindre perfekt och man förstår precis varför Plura och Håkan funnit varandra. Plura har också den bästa bloggen jag vet. Kolla in på http://www.eldkvarnsvartblogg.nu/
Bruce Springsteen - Open all night
Jag har lyssnat en del på den fantastiska Nebraska skivan i veckan. Den låt som gått några extra varv är Open all night.
Varje dag när jag åker till Kungälv passerar jag en bilfirma som säljer gamla amerikanska bilar. Det blir nästan alltid så att jag slänger en blick och drömmer mig bort. Tänk att få äga en sådan bil och spela den här låten.
The Thrills - Big sur
Kvällen är på väg att ta slut men vad händer då? Jo, diskjockeyn lägger på den här. Festen får ny kraft och kroppens skyddsnät går och gömmer sig. Att dj'n sedan hade svårt att matcha den här gjorde inte så mycket för den energi som alstrades till Big sur räckte ett par timmar. Synd bara att den inte räckte till dan efter.
Eldkvarn - Fulla för kärlekens skull
Sällan har valet av veckans låt varit så lätt. Det är så skönt att höra en 55-årig Plura sjunga och framförallt skriva sådana här guldkorn. Det kallar jag att åldras med värdighet och verkligen ett bevis för att brinner man för musiken så spelar åldern ingen roll. Låten är mer eller mindre perfekt och man förstår precis varför Plura och Håkan funnit varandra. Plura har också den bästa bloggen jag vet. Kolla in på http://www.eldkvarnsvartblogg.nu/
Bruce Springsteen - Open all night
Jag har lyssnat en del på den fantastiska Nebraska skivan i veckan. Den låt som gått några extra varv är Open all night.
Varje dag när jag åker till Kungälv passerar jag en bilfirma som säljer gamla amerikanska bilar. Det blir nästan alltid så att jag slänger en blick och drömmer mig bort. Tänk att få äga en sådan bil och spela den här låten.
The Thrills - Big sur
Kvällen är på väg att ta slut men vad händer då? Jo, diskjockeyn lägger på den här. Festen får ny kraft och kroppens skyddsnät går och gömmer sig. Att dj'n sedan hade svårt att matcha den här gjorde inte så mycket för den energi som alstrades till Big sur räckte ett par timmar. Synd bara att den inte räckte till dan efter.
tisdag, mars 20, 2007
Roskilde 2007
Mando Diao
Ett störigt band som gjort några bra låtar. Så ser min relation till Mando Diao. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i den "vi är bäst i världen" attityden som en del band har. Fel förresten, för attityden kan man ha men man ska inte behöva säga det och man ska inte behöva bevisa det på det sätt som Mando Diao försöker sig på.
När jag lyssnar på nya skivan så hörs tydliga influenser från många band men särskilt två band hör jag. Det är The Kinks och Nirvana. Ser man textmässigt och låtmässigt så är det klart att Mando Diao ligger i lä men det som framförallt slår mig är att dessa band inte behövde bevisa något genom sin image. Jag tror inte jag sett en enda intervju med Mando Diao där de känns naturliga.
Att pojkarna i Mando Diao levt ett hårt liv de senaste åren får man klart för sig när man hör texterna på nya plattan. Det är mycket pills, alcohol och headaches. Tyvärr så är de inte så goda historieberättare att man kan ta det på allvar. Det blir på sina håll skrattretande.
Utan att aktivt ha lyssnat så mycket på Mando Diao så verkar det ändå som om de får till ett par riktigt bra låtar på varje skiva. Det går inte att förneka att Long before rock 'n roll är en bra låt.
Mando Diao kommer inte att ringas in i mitt roskildeprogram men jag skulle inte ha något emot att lyssna en stund om det inte är något annat bra samtidigt.
Bästa låt: Long before rock n roll
Mando Diao
Ett störigt band som gjort några bra låtar. Så ser min relation till Mando Diao. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i den "vi är bäst i världen" attityden som en del band har. Fel förresten, för attityden kan man ha men man ska inte behöva säga det och man ska inte behöva bevisa det på det sätt som Mando Diao försöker sig på.
När jag lyssnar på nya skivan så hörs tydliga influenser från många band men särskilt två band hör jag. Det är The Kinks och Nirvana. Ser man textmässigt och låtmässigt så är det klart att Mando Diao ligger i lä men det som framförallt slår mig är att dessa band inte behövde bevisa något genom sin image. Jag tror inte jag sett en enda intervju med Mando Diao där de känns naturliga.
Att pojkarna i Mando Diao levt ett hårt liv de senaste åren får man klart för sig när man hör texterna på nya plattan. Det är mycket pills, alcohol och headaches. Tyvärr så är de inte så goda historieberättare att man kan ta det på allvar. Det blir på sina håll skrattretande.
Utan att aktivt ha lyssnat så mycket på Mando Diao så verkar det ändå som om de får till ett par riktigt bra låtar på varje skiva. Det går inte att förneka att Long before rock 'n roll är en bra låt.
Mando Diao kommer inte att ringas in i mitt roskildeprogram men jag skulle inte ha något emot att lyssna en stund om det inte är något annat bra samtidigt.
Bästa låt: Long before rock n roll
måndag, mars 19, 2007
Mona Sahlin
Jag har inte vågat kolla på några av Mona Sahlins tal som ny partiledare. Jag tycker att hon är både jobbig och lite pinsam att se på. Det är något osäkert över hennes beteende fast hon på alla sätt försöker dölja det.
Ikväll var det en första debatt mot Reinfeldt i Aktuellt. Mina farhågor besannades. Hon är inte den som kan få bort Alliansen från makten. Reinfeldt, som blivit en ganska duktig debatör, kommer nog inte att ha problem att dribbla bort Sahlin. Han kommer förstås ha problem att dribbla i mål med sin politik men utan motstånd kansken han klarar det.
Mina nya favoriter kan bli Wetterstrand & Eriksson. Rent egoistiskt har deras biltullar avskräckt mig men mycket annat är bra.
Fy fan vad Maud Olofsson är hemsk. En av de största smilfinkarna denna jord har skådat. Jag tycker inte om att vara elak men den människan klarar jag bara inte av. I P1 i morse så var hon så dryg och överlägsen att jag höll på att köra i diket.
Jag har inte vågat kolla på några av Mona Sahlins tal som ny partiledare. Jag tycker att hon är både jobbig och lite pinsam att se på. Det är något osäkert över hennes beteende fast hon på alla sätt försöker dölja det.
Ikväll var det en första debatt mot Reinfeldt i Aktuellt. Mina farhågor besannades. Hon är inte den som kan få bort Alliansen från makten. Reinfeldt, som blivit en ganska duktig debatör, kommer nog inte att ha problem att dribbla bort Sahlin. Han kommer förstås ha problem att dribbla i mål med sin politik men utan motstånd kansken han klarar det.
Mina nya favoriter kan bli Wetterstrand & Eriksson. Rent egoistiskt har deras biltullar avskräckt mig men mycket annat är bra.
Fy fan vad Maud Olofsson är hemsk. En av de största smilfinkarna denna jord har skådat. Jag tycker inte om att vara elak men den människan klarar jag bara inte av. I P1 i morse så var hon så dryg och överlägsen att jag höll på att köra i diket.
söndag, mars 18, 2007
Isolation Years - Pustervik, Gbg 070317
Ett smockfullt Pustervik denna lördagskväll. Det var första konserten jag varit på sedan de flyttade scenen. Läget är nog bättre, särskilt för artisterna, men närheten till baren måste göra det jobbigt på lugnare spelningar. Den gamla scenen hade också sin charm att man såg människorna på Järntorget passera förbi. Jag gillade den vyn samtidigt som man lyssnade på en bra konsert.
Umeåbandet Isolations Years senaste skiva Sign sign är finfin klassisk gitarrpop. Live är det ok men låtarna lyfter inte så som de borde. Det är till viss del den pratiga lördagspubliken som gör det svårt att höra men också läget som vi stod på. Man kan komma för långt bak i en såpass liten lokal. Det mumliga mellansnacket var nog i och för sig inte lätt att uppfatta någonstans.
Sångaren har en fin röst. Det borde man ta tillvara på bättre. Jag förstår inte varför fler band inte mixar upp sången live. Det är nästan alltid så att det blir ett lite för grötigt ljud. Det borde väl gå att ordna. Särskilt sådana här band där texterna verkligen är en viktig del av paketet.
Nu ska jag inte vara enbart negativ för Isolation Years är ett habilt band med bra låtar. Jag kommer ändå inte ifrån att allt var lite lagom och säkert. Det är inget fel att vara musiker och vanlig Svensson men man ska ändå ha det där extra om det ska bli något extra på en scen. Isolation Years har något men de har inte det lilla extra. En stor gnista tändes dock under Go-Betweens covern Love goes on. Ett trevligt och ganska logiskt coverval.
Allra bäst under kvällen var ändå när diskjockeyn gav oss nya krafter genom att spela Big sur med The Thrills. Även om det innebar två extra öl som var onödiga, det kände jag idag, så är det alltid kul att dansa till bra musik och med trevliga vänner.
Ett smockfullt Pustervik denna lördagskväll. Det var första konserten jag varit på sedan de flyttade scenen. Läget är nog bättre, särskilt för artisterna, men närheten till baren måste göra det jobbigt på lugnare spelningar. Den gamla scenen hade också sin charm att man såg människorna på Järntorget passera förbi. Jag gillade den vyn samtidigt som man lyssnade på en bra konsert.
Umeåbandet Isolations Years senaste skiva Sign sign är finfin klassisk gitarrpop. Live är det ok men låtarna lyfter inte så som de borde. Det är till viss del den pratiga lördagspubliken som gör det svårt att höra men också läget som vi stod på. Man kan komma för långt bak i en såpass liten lokal. Det mumliga mellansnacket var nog i och för sig inte lätt att uppfatta någonstans.
Sångaren har en fin röst. Det borde man ta tillvara på bättre. Jag förstår inte varför fler band inte mixar upp sången live. Det är nästan alltid så att det blir ett lite för grötigt ljud. Det borde väl gå att ordna. Särskilt sådana här band där texterna verkligen är en viktig del av paketet.
Nu ska jag inte vara enbart negativ för Isolation Years är ett habilt band med bra låtar. Jag kommer ändå inte ifrån att allt var lite lagom och säkert. Det är inget fel att vara musiker och vanlig Svensson men man ska ändå ha det där extra om det ska bli något extra på en scen. Isolation Years har något men de har inte det lilla extra. En stor gnista tändes dock under Go-Betweens covern Love goes on. Ett trevligt och ganska logiskt coverval.
Allra bäst under kvällen var ändå när diskjockeyn gav oss nya krafter genom att spela Big sur med The Thrills. Även om det innebar två extra öl som var onödiga, det kände jag idag, så är det alltid kul att dansa till bra musik och med trevliga vänner.
torsdag, mars 15, 2007
Veckans 3 bästa låtar
Dolly Parton - Baby I'm burning
Inledningen på en fantastisk kväll tidagare i veckan. Orginalinspelningen innehåller härligt blås vilket gör låten ändå bättre.
Dolly Parton - Shine
Gospel i bluegrasstappning som lyfter mig ovan molnen. Det måste varit längesedan, om någonsin, det spelades något så innerligt i Scandinavium.
"Heaven let your light shine down"
Dolly Parton - He's alive
Här är istället liveversionen starkare än skivinspelningen. Orginalet lider av 80-tals trummor men den tar mig ändå tillbaka till eufori. Avslutningen när Dolly går uppför trapporna och blickar ut över publiken och predrikar att Jesus lever är bland det bästa jag någonsin sett. Det sägs att ju att man ska sluta när man är på topp men hade Dolly mässat i ytterligare några minuter så tror jag att jag hade suttit i Carl Johan kyrkan på söndag. Kanske tur att hon slutade i tid ändå.
Dolly Parton - Baby I'm burning
Inledningen på en fantastisk kväll tidagare i veckan. Orginalinspelningen innehåller härligt blås vilket gör låten ändå bättre.
Dolly Parton - Shine
Gospel i bluegrasstappning som lyfter mig ovan molnen. Det måste varit längesedan, om någonsin, det spelades något så innerligt i Scandinavium.
"Heaven let your light shine down"
Dolly Parton - He's alive
Här är istället liveversionen starkare än skivinspelningen. Orginalet lider av 80-tals trummor men den tar mig ändå tillbaka till eufori. Avslutningen när Dolly går uppför trapporna och blickar ut över publiken och predrikar att Jesus lever är bland det bästa jag någonsin sett. Det sägs att ju att man ska sluta när man är på topp men hade Dolly mässat i ytterligare några minuter så tror jag att jag hade suttit i Carl Johan kyrkan på söndag. Kanske tur att hon slutade i tid ändå.
Veckans 3 bästa låtar (vilka egentligen var förra veckans)
Bill Callahan - Diamond dancer
På nya skivan Woke on a whaleheart lämnar Bill Callahan namnet Smog bakom sig. Smog som i mitten av 90-talet betydde oerhört mycket för mig. Skivorna Julius Caesar, Wild love, The doctor came at dawn, Red apple falls, Knock knock och Dongs of sevotion befinner sig närmare mitt hjärta än saker och ting som borde komma före.
De sista åren har jag inte levt samma liv som Bill känns det som men nu verkar vi mötas igen. "It's time I gave the world my life, starting tonight", sjunger han. Det är bara att instämma.
Dinosaur Jr. - We're not alone
Från nya plattan med återförenade orginalsättningen av Dinosaur Jr. Att Lou Barlow och J Mascis skulle spela ihop igen finns det väl ingen som hade kunnat förutspå. Lous två låtar på skivan är ok men bäst är den här poppärlan med patenterad Mascis gitarr.
Tracey Thorn - Gran Canyon
Sheperd's Bush, Camden, Emirates Stadium, Notting Hill, Soho, Denmark St, Charing Cross Rd, Portabello Rd, Reckless Records, Dubbeldeckare, Bayswater, Hyde Park, The Borderline, Brixton, Selhurst Park, A pint of lager. Allt ovan vill jag ha nu.
Bill Callahan - Diamond dancer
På nya skivan Woke on a whaleheart lämnar Bill Callahan namnet Smog bakom sig. Smog som i mitten av 90-talet betydde oerhört mycket för mig. Skivorna Julius Caesar, Wild love, The doctor came at dawn, Red apple falls, Knock knock och Dongs of sevotion befinner sig närmare mitt hjärta än saker och ting som borde komma före.
De sista åren har jag inte levt samma liv som Bill känns det som men nu verkar vi mötas igen. "It's time I gave the world my life, starting tonight", sjunger han. Det är bara att instämma.
Dinosaur Jr. - We're not alone
Från nya plattan med återförenade orginalsättningen av Dinosaur Jr. Att Lou Barlow och J Mascis skulle spela ihop igen finns det väl ingen som hade kunnat förutspå. Lous två låtar på skivan är ok men bäst är den här poppärlan med patenterad Mascis gitarr.
Tracey Thorn - Gran Canyon
Sheperd's Bush, Camden, Emirates Stadium, Notting Hill, Soho, Denmark St, Charing Cross Rd, Portabello Rd, Reckless Records, Dubbeldeckare, Bayswater, Hyde Park, The Borderline, Brixton, Selhurst Park, A pint of lager. Allt ovan vill jag ha nu.
onsdag, mars 14, 2007
29 av 1001 skivorJimmy Smith - Back at the chicken shack
Jazz utgiven på Blue note 1960. Snyggt skivomslag som vanligt. Allt är upplagt för en härlig jazzstund. Så blir det inte. Vad är då felet? Hammondorgel, det är felet. Det känns mer som man tittar på hockeyslutspelet på tv än att man sitter i sin favoritfåtölj och lyssnar på en bra skiva. Det blir lyssningsbart i ett par låtar då saxofonisten Stanley Turrentine tar över huvudrollen men sedan kommer det alltid något parti där orgeln kommer in och förstör.
Jag brukar alltid köpa Blue note vinyler när jag hittar det i någon affär. Det är svårt att motstå den alltid så snygga konvoluten. Hittar jag den här på vinyl så köper jag den enbart för omslagets och Blue note-samlandets skull. Jag tror nämligen inte att jag kommer spela den här plattan mer i hela mitt liv.
Betyg: G
Favoritlåt: Minor chant
Sara Stridsberg - Drömfakulteten
Det är inte helt lätt att till en början förstå sig på Stridsbergs bok. Stilmässigt är texten inte lättflytande och som läsare hamnar man nästan för snabbt i händelsernas centrum. Men sedan händer något. Man börjar förstå mer och mer och hela historien biter sig fast som ett starkt klister.
Boken handlar om Valerie Solanas. Hon är känd för två saker. Dels att hon skrivit SCUM-manifestet (society for cutting up men)och dels för att hon försökte mörda Andy Warhol 1968. Boken är inte skriven som en biografi utan det är en fiktiv roman. Stridsberg blandar alltså fiktion med fakta. Namn, platser, händelser och annat stämmer alltså överens med verkligheten och utifrån dem skapar hon sin berättelse.
Boken hoppar fram och tillbaka i tiden men när klistereffekten väl tagit kraft visar sig detta stilistiska skrivsätt fungera utmärkt. Händelserna i hennes liv sitter ihop. Man kan aldrig fly från sitt förflutna. Solanas öde var redan från början bestämt känns det som. Efter att blivit sexuellt utnyttjad av sin far när hon var sju år och ha haft en allmän kärlekslös barndom så flydde hon mot ett liv med droger och prostitution. Det som skiljer Solanas från andra i samma situation var att hon var oerhört smart. Under några år då hade hyfsat koll på sitt liv var hon en de bästa psykologistudenterna på Universitetet i Maryland. Hon arbetade t o m som forskare ett tag.
Texten är osentimentalt skriven. Stridsberg lyckas att skriva på ett sätt som en drogad och psykiskt sjuk person skulle kunna göra känns det som. En sådan person har liksom inga hemligheter och ingenting att förlora. Solanas manshat genomsyrar allting. Hela SCUM-manifestet utgår från männens vidrighet. Hon menar att det är väldigt få, om några, män som inte är kräck. Med hennes upplevelser och erfarenheter kan man nästan förstå hennes åsikter.
Nyligen fick boken Nordiska Rådets litteraturpris. Utan att ha läst de övriga böckerna som var nominerade så tycker jag detta var en värdig vinnare.
Drömfakulteten är en roman som verkligen vill något och som får mig att skämmas över mitt kön.
Det är inte helt lätt att till en början förstå sig på Stridsbergs bok. Stilmässigt är texten inte lättflytande och som läsare hamnar man nästan för snabbt i händelsernas centrum. Men sedan händer något. Man börjar förstå mer och mer och hela historien biter sig fast som ett starkt klister.
Boken handlar om Valerie Solanas. Hon är känd för två saker. Dels att hon skrivit SCUM-manifestet (society for cutting up men)och dels för att hon försökte mörda Andy Warhol 1968. Boken är inte skriven som en biografi utan det är en fiktiv roman. Stridsberg blandar alltså fiktion med fakta. Namn, platser, händelser och annat stämmer alltså överens med verkligheten och utifrån dem skapar hon sin berättelse.
Boken hoppar fram och tillbaka i tiden men när klistereffekten väl tagit kraft visar sig detta stilistiska skrivsätt fungera utmärkt. Händelserna i hennes liv sitter ihop. Man kan aldrig fly från sitt förflutna. Solanas öde var redan från början bestämt känns det som. Efter att blivit sexuellt utnyttjad av sin far när hon var sju år och ha haft en allmän kärlekslös barndom så flydde hon mot ett liv med droger och prostitution. Det som skiljer Solanas från andra i samma situation var att hon var oerhört smart. Under några år då hade hyfsat koll på sitt liv var hon en de bästa psykologistudenterna på Universitetet i Maryland. Hon arbetade t o m som forskare ett tag.
Texten är osentimentalt skriven. Stridsberg lyckas att skriva på ett sätt som en drogad och psykiskt sjuk person skulle kunna göra känns det som. En sådan person har liksom inga hemligheter och ingenting att förlora. Solanas manshat genomsyrar allting. Hela SCUM-manifestet utgår från männens vidrighet. Hon menar att det är väldigt få, om några, män som inte är kräck. Med hennes upplevelser och erfarenheter kan man nästan förstå hennes åsikter.
Nyligen fick boken Nordiska Rådets litteraturpris. Utan att ha läst de övriga böckerna som var nominerade så tycker jag detta var en värdig vinnare.
Drömfakulteten är en roman som verkligen vill något och som får mig att skämmas över mitt kön.
Dolly Parton - Göteborg, Scandinavium 13/3 2007
Det är sällan man går på konsert i Scandinavium numera. När man väl hamnar där så tänker man alltid på de underbara bussresorna med Siesings på 80-talet. Då avverkades närmast allt i hårdrocksväg. Mitt första besök var Kiss under hösten 1984.
Det senaste besöket kom alltså igår. Förväntningarna var väl ganska höga men man visste inte riktigt hur det skulle bli. Biljettpriserna var väldigt höga och man funderade i förväg om det verkligen skulle vara värt priset. Väl på plats så visar det sig att vi fått väldigt bra platser på läktaren så förutsättningarna var bra.
När ridån går upp och Dolly kommer ur scengolvet så visar det sig att de två nästföljande timmarna är närmast magiska. Visst finns det några stunder då magiskt bara blir bra men det slår aldrig över till något mindre än bra.
Dolly blandar ganska friskt i stilar men alltid är rösten glasklar och otroligt känslosam. Min oro för att bandet hon hade med sig skulle spela stelbent visade sig vara obefogad. Jag var rädd för att det skulle bli för polerat och snällt men de lyckas verkligen kompa Dolly på ett bra sätt.
Höjdpunkterna under konserten är riktigt många. Extra omnämnade bör den bluegrass färgade gospeln Shine, den överraskande Turn turn turn, den Norah Jones omgjorda The grass is blue, den obarmhärtiga Little sparrow och den avslutande He's alive. Hon hade gärna fått stått och mässat om Jesus i fem minuter till innan ridån drogs ner. Dolly spelade förstås också sina stora hits 9 to 5, Jolene och Islands in the stream också. Undebara allihop.
Det känns som Dolly är en av de sista riktigt stora underhållarna ur den gamla skolan som finns kvar. Hennes hyllning till Elvis var kanske inte konsertens höjdpunkt men den visade ändå att det finns beröringspunkter mellan de två. På något sätt kändes det efter konserten som man det var såhär att se Elvis under sina bästa Las Vegas år. Stor underhållning som aldrig viker en tum från den musikaliska kvaliteten.
Att konserten bara får 3 fyrar i GP ser jag som en stor förolämpning. Högsta betyg är givet.
Det är sällan man går på konsert i Scandinavium numera. När man väl hamnar där så tänker man alltid på de underbara bussresorna med Siesings på 80-talet. Då avverkades närmast allt i hårdrocksväg. Mitt första besök var Kiss under hösten 1984.
Det senaste besöket kom alltså igår. Förväntningarna var väl ganska höga men man visste inte riktigt hur det skulle bli. Biljettpriserna var väldigt höga och man funderade i förväg om det verkligen skulle vara värt priset. Väl på plats så visar det sig att vi fått väldigt bra platser på läktaren så förutsättningarna var bra.
När ridån går upp och Dolly kommer ur scengolvet så visar det sig att de två nästföljande timmarna är närmast magiska. Visst finns det några stunder då magiskt bara blir bra men det slår aldrig över till något mindre än bra.
Dolly blandar ganska friskt i stilar men alltid är rösten glasklar och otroligt känslosam. Min oro för att bandet hon hade med sig skulle spela stelbent visade sig vara obefogad. Jag var rädd för att det skulle bli för polerat och snällt men de lyckas verkligen kompa Dolly på ett bra sätt.
Höjdpunkterna under konserten är riktigt många. Extra omnämnade bör den bluegrass färgade gospeln Shine, den överraskande Turn turn turn, den Norah Jones omgjorda The grass is blue, den obarmhärtiga Little sparrow och den avslutande He's alive. Hon hade gärna fått stått och mässat om Jesus i fem minuter till innan ridån drogs ner. Dolly spelade förstås också sina stora hits 9 to 5, Jolene och Islands in the stream också. Undebara allihop.
Det känns som Dolly är en av de sista riktigt stora underhållarna ur den gamla skolan som finns kvar. Hennes hyllning till Elvis var kanske inte konsertens höjdpunkt men den visade ändå att det finns beröringspunkter mellan de två. På något sätt kändes det efter konserten som man det var såhär att se Elvis under sina bästa Las Vegas år. Stor underhållning som aldrig viker en tum från den musikaliska kvaliteten.
Att konserten bara får 3 fyrar i GP ser jag som en stor förolämpning. Högsta betyg är givet.
måndag, mars 12, 2007
Joshilyn Jackson - Visst finns det gudar i Alabama
Detta är en något udda roman. Inte udda i vare sig spårk, handling eller karaktärer utan som helhet. Man vet inte riktigt hur man ska klassificera den. Rolig?. Spännande?. Tänkvärd?. Inget stämmer egentligen, tycker jag. Ändå är det med viss behållning jag läst den.
Den handlar om Arlene Street som vägrar åka tillbaka till hemstaten Alabama. Det är tio år sedan hon åkte därifrån och sedan dess har hon inte varit tillbaka och hälsat på sin familj. Nu så är det dags. Hon vill egentligen inte åka nu heller men föstår att hon måste. Dels för att hennes pojkvän mer eller mindre tvingar henne, (han vet heller inte varför hon inte vill åka), samt att henne morbror ska ha någon sorts tillställning då han går i pension.
Spänningsmomentet för läsaren ligger i frågan varför hon inte åkt tillbaka tidigare. Vad har egentligen hänt i hennes ungdom? Mycket visar det sig. Det ena efter det andra nystas upp och slutligen ligger sanningen begraven under moster Florence tomatväxter. Vägen till upplösningen är något långdragen. Texten hoppar mellan då- och nutid på ett ganska skickligt sätt men man blir aldrig direkt överraskad. Boken är inte uppbyggd som en deckare där man försöker lista ut eventuella mördare eller så men det finns en fråga man vill ha svar på. Som sagt, svaret får man till slut.
Böcker behöver inte sluta med klara svar utan kan med fördel avslutas på ett mer öppet sätt. När det gäller Visst finns det gudar i Alabama är det tur att boken verkligen avslutas. Annars hade läsningen nästan varit meningslös.
Detta är en något udda roman. Inte udda i vare sig spårk, handling eller karaktärer utan som helhet. Man vet inte riktigt hur man ska klassificera den. Rolig?. Spännande?. Tänkvärd?. Inget stämmer egentligen, tycker jag. Ändå är det med viss behållning jag läst den.
Den handlar om Arlene Street som vägrar åka tillbaka till hemstaten Alabama. Det är tio år sedan hon åkte därifrån och sedan dess har hon inte varit tillbaka och hälsat på sin familj. Nu så är det dags. Hon vill egentligen inte åka nu heller men föstår att hon måste. Dels för att hennes pojkvän mer eller mindre tvingar henne, (han vet heller inte varför hon inte vill åka), samt att henne morbror ska ha någon sorts tillställning då han går i pension.
Spänningsmomentet för läsaren ligger i frågan varför hon inte åkt tillbaka tidigare. Vad har egentligen hänt i hennes ungdom? Mycket visar det sig. Det ena efter det andra nystas upp och slutligen ligger sanningen begraven under moster Florence tomatväxter. Vägen till upplösningen är något långdragen. Texten hoppar mellan då- och nutid på ett ganska skickligt sätt men man blir aldrig direkt överraskad. Boken är inte uppbyggd som en deckare där man försöker lista ut eventuella mördare eller så men det finns en fråga man vill ha svar på. Som sagt, svaret får man till slut.
Böcker behöver inte sluta med klara svar utan kan med fördel avslutas på ett mer öppet sätt. När det gäller Visst finns det gudar i Alabama är det tur att boken verkligen avslutas. Annars hade läsningen nästan varit meningslös.
Yasmina Khadra - Efter attentatet
Inledningen av denna bok är närmst gastkramande. En självmordsbombare spränger sig själv och många andra i luften i Tel Aviv. På sjukhuset, dit många av de skadade kommer, jobbar bokens huvudperson Amine. Han är palestinier men bor i Israel tillsammans med sin fru som också är palestinier. Amine jobbar hårt med att ta emot alla skadade och döda. Han är en erkänt duktig kirurg som varit med om attentat tidigare. När tröttheten tar ut sin rätt och tvingar Amine att avsluta sitt pass så kommer den stora chocken. Det är hans fru som är självmordsbombaren.
Fram till detta är det en oerhört tät, spännande och dramatisk bok. Det ska sägas direkt att boken blir inte dålig sedan men den klarar inte av att hålla riktigt hela vägen till sista sidan. Amine har länge svårt att tro att hans fru verkligen har gjort sig skyldig till dådet. Han själv har ställt sig neutral till Israel - Palestina konflikten och levt ett normalt liv i Israel. Hans fru har heller aldrig tidigare visat några tecken på att vara politiskt aktiv i denna fråga. När han till slut inser att det verkligen är frun som sprängts sig själv i luften bryter han ihop fullständigt.. Efter att nästan gått under i sorg och ilska så biter han ihop och försöker ta reda på hur allt hänger ihop. Han förstår att hans fru inte ensam kan ha genomfört det hela. Han vill gå till grunden med det hela och börjar leta efter de som försett henne med bomberna.
Den större delen av boken handlar sedan om hur Amine hamnar i många farliga situtationer när han försöker hitta cellerna som stödjer och skaffar fram bomberna. Dessa avsnitt är inte dåliga eller ointressanta men Khadra lyckas inte riktigt fullfölja det han startade. Det är sällan man läser en bok som går från väldigt bra till ok. Det brukar vara tvärtom. Det stora problemet är att Kharda inte riktigt lyckas förmedla varför hans fru och andra agerar som de gör. Jag förstår att det inte finns några enkla svar på detta men boken borde gett mer i detta hänseende än vad den gör.
Boken är lättläst så jag tycker ändå att den är väl värd att läsa. Jag kommer på mig själv att tänka på den då och då fast det är ett tag sedan jag läste den. Det tyder ändå på att det finns en bestående kvalitet.
Inledningen av denna bok är närmst gastkramande. En självmordsbombare spränger sig själv och många andra i luften i Tel Aviv. På sjukhuset, dit många av de skadade kommer, jobbar bokens huvudperson Amine. Han är palestinier men bor i Israel tillsammans med sin fru som också är palestinier. Amine jobbar hårt med att ta emot alla skadade och döda. Han är en erkänt duktig kirurg som varit med om attentat tidigare. När tröttheten tar ut sin rätt och tvingar Amine att avsluta sitt pass så kommer den stora chocken. Det är hans fru som är självmordsbombaren.
Fram till detta är det en oerhört tät, spännande och dramatisk bok. Det ska sägas direkt att boken blir inte dålig sedan men den klarar inte av att hålla riktigt hela vägen till sista sidan. Amine har länge svårt att tro att hans fru verkligen har gjort sig skyldig till dådet. Han själv har ställt sig neutral till Israel - Palestina konflikten och levt ett normalt liv i Israel. Hans fru har heller aldrig tidigare visat några tecken på att vara politiskt aktiv i denna fråga. När han till slut inser att det verkligen är frun som sprängts sig själv i luften bryter han ihop fullständigt.. Efter att nästan gått under i sorg och ilska så biter han ihop och försöker ta reda på hur allt hänger ihop. Han förstår att hans fru inte ensam kan ha genomfört det hela. Han vill gå till grunden med det hela och börjar leta efter de som försett henne med bomberna.
Den större delen av boken handlar sedan om hur Amine hamnar i många farliga situtationer när han försöker hitta cellerna som stödjer och skaffar fram bomberna. Dessa avsnitt är inte dåliga eller ointressanta men Khadra lyckas inte riktigt fullfölja det han startade. Det är sällan man läser en bok som går från väldigt bra till ok. Det brukar vara tvärtom. Det stora problemet är att Kharda inte riktigt lyckas förmedla varför hans fru och andra agerar som de gör. Jag förstår att det inte finns några enkla svar på detta men boken borde gett mer i detta hänseende än vad den gör.
Boken är lättläst så jag tycker ändå att den är väl värd att läsa. Jag kommer på mig själv att tänka på den då och då fast det är ett tag sedan jag läste den. Det tyder ändå på att det finns en bestående kvalitet.
tisdag, mars 06, 2007
28 av 1001 albumMuddy Waters - At Newport 1960
Blues är en musikstil som ganska ofta är roligare i tanken än i verkligheten. Den romatiska bilden av blues som spelas ute på verandan i den amerikanska södern eller på en genuin klubb sent på natten tilltalar mig. Tyvärr så är också blues en musikstil som kan gå över till att vara gubbig, tråkig och alltför traditionsbunden.
Muddy Waters är en legend inom genren och hans livespelning på Newport 1960 satte fart på den blues-revival som tog fart på 60-talet. Tänk bara hur Rolling Stones lät i början och hur mycket bluesen verkligen betydde för dem.
Den här skivan är lite snällare än vad man kan tro. Det är också dess nackdel. Jag vill ha min blues antingen rå eller väldigt sparsmakad. Mellantinget är det som oftast brukar bli tråkigt. Det här är ändå lite för bra för att vara tråkigt men lite tamt är det. Kanske dämpade Waters sig lite då Newport mer var en folkmusikfestival.
Betyg: GG
Bästa låt: Tiger in your tank
United 93
Man är inte speciellt sugen på att sätta sig i ett flygplan efter att ha sett denna film. Filmen handlar om det "fjärde flygplanet" den 11 september. Det var det som skulle flygit in i Vita huset men som inte nådde fram och istället kraschade på en kulle.
Anledningen till att planet inte nådde fram var att passagerarna tog saken i egna händer och försökte övermannarna kaparna. De lyckades nästan. Samtidigt får man följa hur det gick till på de olika kontrolltornen som kontroller flygtrafiken över USA den 11 september. Ingen verkar riktig förstå vad som händer och förvirringen är stundtals stor. Jag måste säga att jag har viss förstålse för det. Även om det alltid funnits terroristhot så måste det varit omöjligt att förstå vad som verkligen skedde. Innan den här dagen var det närmare 20 år sedan ett flygplan kapades i USA.
Filmen är kusligt men otroligt skickligt uppbyggd. Trots att man i stora drag vet vad som ska hända så infinner sig spänningen från första filmrutan. Det är extra skönt att det inte finns några speciellt kända skådespelaren i rollistan så filmen får den dokumentärkaraktär den behöver.
Efter filmen märkte jag att jag var helt spänd i kroppen. Jag tror att jag suttit så under hela filmen. Det var till och med svårt att gå och lägga sig. Filmen hade verkligen tagit sig in i min kropp både fysiskt och psykiskt.
Man är inte speciellt sugen på att sätta sig i ett flygplan efter att ha sett denna film. Filmen handlar om det "fjärde flygplanet" den 11 september. Det var det som skulle flygit in i Vita huset men som inte nådde fram och istället kraschade på en kulle.
Anledningen till att planet inte nådde fram var att passagerarna tog saken i egna händer och försökte övermannarna kaparna. De lyckades nästan. Samtidigt får man följa hur det gick till på de olika kontrolltornen som kontroller flygtrafiken över USA den 11 september. Ingen verkar riktig förstå vad som händer och förvirringen är stundtals stor. Jag måste säga att jag har viss förstålse för det. Även om det alltid funnits terroristhot så måste det varit omöjligt att förstå vad som verkligen skedde. Innan den här dagen var det närmare 20 år sedan ett flygplan kapades i USA.
Filmen är kusligt men otroligt skickligt uppbyggd. Trots att man i stora drag vet vad som ska hända så infinner sig spänningen från första filmrutan. Det är extra skönt att det inte finns några speciellt kända skådespelaren i rollistan så filmen får den dokumentärkaraktär den behöver.
Efter filmen märkte jag att jag var helt spänd i kroppen. Jag tror att jag suttit så under hela filmen. Det var till och med svårt att gå och lägga sig. Filmen hade verkligen tagit sig in i min kropp både fysiskt och psykiskt.
söndag, mars 04, 2007
Leende guldbruna ögon
Den nya serien om ett multikulturellt dansband visade sig vara ganska charmig. Att serien är i tre delar gör att man kan ha överinseende med vissa saker. Särskilt att skådespelarna ligger på gränsen till överspel i sina karaktärer hela tiden. Det blir för mycket stereotyper helt enkelt. Detta är egentligen inget klagomål mot skådespelarna för de är bra. Jag tror mer att det är direktiven de fått som känns lite gammaldags. Å andra sidan är detta bred familjeunderhållningen och då blir det kanske enklare att göra personer lite ensidiga.
Nu när man sett första delen vill man förstås veta hur det går.
Den nya serien om ett multikulturellt dansband visade sig vara ganska charmig. Att serien är i tre delar gör att man kan ha överinseende med vissa saker. Särskilt att skådespelarna ligger på gränsen till överspel i sina karaktärer hela tiden. Det blir för mycket stereotyper helt enkelt. Detta är egentligen inget klagomål mot skådespelarna för de är bra. Jag tror mer att det är direktiven de fått som känns lite gammaldags. Å andra sidan är detta bred familjeunderhållningen och då blir det kanske enklare att göra personer lite ensidiga.
Nu när man sett första delen vill man förstås veta hur det går.
lördag, mars 03, 2007
Tomas Andersson Wij & Black Debbath
Två mer eller mindre oplanerade konsertbesök blev det igår.
Först ut var Andersson Wijs korta spelning på Bengans. En homgen publik med nästan bara män i åldern 30+ hade letat sig ditt. Iförd toppluva kom Andersson Wij in på scenen. Först ut är nya singeln Hälsingland. Sedan följer ytterligare några nya spår från den nya skivan. Han är skicklig på att formulera små korta historier mellan låtarna för att förklara hur de kom till. Han sjunger säkert och gitarrspelet har fint flyt men det är något som gör att jag inte riktigt blir tagen.
Spelningen var ok men gav mig inga rysningar. Carola covern Evighet tycker jag inte alls föll väl ut. Istället fövandlades han där till en-i-mängden trubadur. Om man exempelvis jämför med Jose Gonzalez spelning på samma ställe för några år sedan så var det stor skillnad. Gonzalez lyckades verkligen krypa innanför min hud.
Senare på kvällen när man hade tänkt få lyssna till dansvänlig indiemusik på Sticky så visar det sig att det var hårdrockskväll. Under kvällen skulle två band spela men vi stannade bara under det första. Detta band var Black Debbath från Norge. Vi trodde såklart att det skulle röra sig om Black Sabbath covers men så var det inte. Stilen var åt Sabbath hållet men matrialet var deras egna.
Black Debbath var inte direkt dåliga men norska låter inte dirket tufft. Därför är det svårt att hålla sig för skratt under deras mellansnack. Ändå svårare är det att hålla sig för skratt är när de envisas med att ha fläktar riktade på sig under hela konserten. Deras hårmanar blåser och speciellt den något tunnhårige bassisten vet nog inte hur komiskt det ser ut. Skulle han veta det tror jag nog att han skulle rikta fläkten någon annanstans.
Det var ändå kul att höra hårdrock på en mindre lokal igen. Det var längesedan senast. Det är något visst när man hör ett bra hårdrocksriff på hög volym. På hemvägen var jag lite lomhörd. Kanske tur att det då jag blev tilltalad av brudarna i Rosenlund. Undrar vad de sa egentligen. Jag trodde faktiskt inte att prostitutionen pågick så öppet fortfarande. På den lilla stäckan fanns det åtminstonne 4-5 tjejer som spatserade. Många bilar cruisade förbi också. Intressant men samtidigt tragiskt att se.
Två mer eller mindre oplanerade konsertbesök blev det igår.
Först ut var Andersson Wijs korta spelning på Bengans. En homgen publik med nästan bara män i åldern 30+ hade letat sig ditt. Iförd toppluva kom Andersson Wij in på scenen. Först ut är nya singeln Hälsingland. Sedan följer ytterligare några nya spår från den nya skivan. Han är skicklig på att formulera små korta historier mellan låtarna för att förklara hur de kom till. Han sjunger säkert och gitarrspelet har fint flyt men det är något som gör att jag inte riktigt blir tagen.
Spelningen var ok men gav mig inga rysningar. Carola covern Evighet tycker jag inte alls föll väl ut. Istället fövandlades han där till en-i-mängden trubadur. Om man exempelvis jämför med Jose Gonzalez spelning på samma ställe för några år sedan så var det stor skillnad. Gonzalez lyckades verkligen krypa innanför min hud.
Senare på kvällen när man hade tänkt få lyssna till dansvänlig indiemusik på Sticky så visar det sig att det var hårdrockskväll. Under kvällen skulle två band spela men vi stannade bara under det första. Detta band var Black Debbath från Norge. Vi trodde såklart att det skulle röra sig om Black Sabbath covers men så var det inte. Stilen var åt Sabbath hållet men matrialet var deras egna.
Black Debbath var inte direkt dåliga men norska låter inte dirket tufft. Därför är det svårt att hålla sig för skratt under deras mellansnack. Ändå svårare är det att hålla sig för skratt är när de envisas med att ha fläktar riktade på sig under hela konserten. Deras hårmanar blåser och speciellt den något tunnhårige bassisten vet nog inte hur komiskt det ser ut. Skulle han veta det tror jag nog att han skulle rikta fläkten någon annanstans.
Det var ändå kul att höra hårdrock på en mindre lokal igen. Det var längesedan senast. Det är något visst när man hör ett bra hårdrocksriff på hög volym. På hemvägen var jag lite lomhörd. Kanske tur att det då jag blev tilltalad av brudarna i Rosenlund. Undrar vad de sa egentligen. Jag trodde faktiskt inte att prostitutionen pågick så öppet fortfarande. På den lilla stäckan fanns det åtminstonne 4-5 tjejer som spatserade. Många bilar cruisade förbi också. Intressant men samtidigt tragiskt att se.
fredag, mars 02, 2007
Veckans 3 bästa låtar
Charlie Hillson - Då kommer min ängel
I schlagertider så kom jag att tänka på denna låt som kom sist 1982. På något sätt har den fastnat i mitt minne. Nu när jag fick tag på den så är jag 10 år på nytt. Inte så illa faktiskt.
Skip Spence - Cripple creek
Det hörs att det är en söndrig själ som sjunger. Efter detta gick han in i dimman för gott.
The Good, The Bad & The Queen - History song
Damon Albarns röst har aldrig nått fram till mig som den borde. Han betyder inget för mig helt enkelt. Det gör han fortfarande inte men den här sången har jag ändå spelat mycket den senaste tiden. Det är något med det mörka svänget blandat med lalala-körer som jag gillar.
Charlie Hillson - Då kommer min ängel
I schlagertider så kom jag att tänka på denna låt som kom sist 1982. På något sätt har den fastnat i mitt minne. Nu när jag fick tag på den så är jag 10 år på nytt. Inte så illa faktiskt.
Skip Spence - Cripple creek
Det hörs att det är en söndrig själ som sjunger. Efter detta gick han in i dimman för gott.
The Good, The Bad & The Queen - History song
Damon Albarns röst har aldrig nått fram till mig som den borde. Han betyder inget för mig helt enkelt. Det gör han fortfarande inte men den här sången har jag ändå spelat mycket den senaste tiden. Det är något med det mörka svänget blandat med lalala-körer som jag gillar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)