Roskilde 2007
Buffalo Tom
De sista lilla släppet band innehöll ett band till för mig, Buffalo Tom. De har alltid varit ett band som legat lite vid sidan av mina stora favoriter. De plattor jag har är spelade ganska mycket men det var längesedan nu. Jag har för mig att känslan alltid var att jag trodde jag skulle tycka om det lite mer än vad jag gjorde. Känslan jag beskriver ovan gäller när jag lyssnade på dem för närmare 15 år sedan.
Nu när de var aktuella igen så laddade jag ner deras ännu ej släppta comeback-skiva plus att jag lyssnat på deras gamla album. Min åsikt blir nu något annorlunda. För de första är det skönt att höra enkel musik gjord av tre enkla män. Jag har lyssnat på så mycket konstigt nu ett tag att det verkligen var välkommet. Buffalo Toms lite gammaldags, om man kan säga att gitarrrock som tidiga R.E.M., Lemonheads och Replacements är gammal, rock med starka melodier känns väldigt befriande. Nya skivan Three easy pieces håller riktigt hög klass. Låten You can't catch him är till och med en av årets bästa.
Ytterligare ett band som jag verkligen vill se alltså. Jag såg dem på min första Roskildefestival 1992 så det är dags igen.
Här är en av deras bästa låtar från förr
http://www.youtube.com/watch?v=kQVomwDEzFM
onsdag, juni 20, 2007
måndag, juni 18, 2007
35 av 1001 album
Bob Dylan - The freewheelin' Bob Dylan
Samma år som föregående skiva, With the Beatles, släppte Dylan sin andra skiva. Plattan som verkligen satte honom på kartan. Att han endast var 22 år när han gav ifrån sig de här låtarna är närmast osannolikt. Hans röst låter tidlös.
Freewheelin' Bob Dylan är helt akustisk och innehåller några av hans bästa låtar. Det är låtar som aldrig blir för gamla eller inaktuella. De låter nästan lika färska varje gång man hör dem.
Visst finns det ändå saker att gänlla lite på. Munspelandet kan ibland bli lite gnissligt. Dylan har inte riktigt hittat formen där. Även några av låtarna i talking blues-stilen kan bli lite tradiga. De har samma problem som visor har, enligt mig. De är bara kul att lyssna på en gång.
Dylan kom att göra ännu bättre skivor därför The Freewheelin inte högsta betyg. Men det är klart att alla ska ha den in sin samling.
Betyg: GGGG
Bästa låt: Masters of war
torsdag, juni 14, 2007
34 av 1001 album
Beatles - With the Beatles
Det känns som jag är en av få som föredrar de tidigare Beatles skivorna framför de gamla. Nu är det inte så att jag ogillar de senare utan det är bara om jag måste välja.
With the Beatles kanske till och med är min favoritplatta med Liverpoolsönerna. Jag kan inte hitta en enda anledning att stänga av när man satt på skivan. Det finns inte ett enda dåligt spår. Det som kommer ur högtalarna är oförstörd pop- och rockmusik. Låtarna är av den arten att man aldrig tröttnar på dem. Jag kan inte säga att jag lägger på skivan på skivtallriken jätteofta men jag blir alltid glad när jag hör låtarna.
Att John Lennon har den absolut perfekta rösten för den tidiga rockmusiken är något som alltid slår mig när jag lyssnar på Beatles tidiga skivor. Även Geroge Harrisons bidrag, Don't bother me, visar vilken utmärkt sångare han var. Paul McCartneys röst har jag alltid haft lite svårare för.
Betyg: GGGGG
Favorit: All I've got to do
onsdag, juni 13, 2007
Jorma Aula - Estonia - En kamp för livet
Det finns en fördel med att åka buss till jobbet. Det är att man kan läsa på vägen. I veckan fick jag med mig den här boken om Estonia-katastofen. Texten i den är så stor att de som satt bredvid säkert trodde att jag var synskadad.
Efter att ha läst boken så förstår jag varför det var så stor text. Innehållet är nämligen så tunt och för att det skulle sluta i en bok så var man tvungen att förstora texten. Boken känns nämligen som ett hastverk. Eftersom den redan utgavs hösten samma år som olyckan så ville man nog vara först ute. Kvaliteten verkade inte vara så noga.
Jag är lite makabert intresserad av böcker av det här slaget. Böcker som handlar om uppseendeväckande händelser. Jag har inte läst någon bok om Estonia förut så det verkade intressant.
Estonia - en kamp för livet handlar om två vänner som var med på båten. Den ena klarade sig och den andra följde med ner i djupet. Sjävklart blir man rörd när man läser boken men det är så taffligt förklarat och skrivet att man stör sig på texten. Man lyckas inte beskriva hur allt gick till på ett sätt som får mig som läsare att förstå hur det var. Författarna försöker bygga upp någonting som sedan bara säger poff.
Nu blir det till att leta efter något bättre om Estonia-katastrofen.
Det finns en fördel med att åka buss till jobbet. Det är att man kan läsa på vägen. I veckan fick jag med mig den här boken om Estonia-katastofen. Texten i den är så stor att de som satt bredvid säkert trodde att jag var synskadad.
Efter att ha läst boken så förstår jag varför det var så stor text. Innehållet är nämligen så tunt och för att det skulle sluta i en bok så var man tvungen att förstora texten. Boken känns nämligen som ett hastverk. Eftersom den redan utgavs hösten samma år som olyckan så ville man nog vara först ute. Kvaliteten verkade inte vara så noga.
Jag är lite makabert intresserad av böcker av det här slaget. Böcker som handlar om uppseendeväckande händelser. Jag har inte läst någon bok om Estonia förut så det verkade intressant.
Estonia - en kamp för livet handlar om två vänner som var med på båten. Den ena klarade sig och den andra följde med ner i djupet. Sjävklart blir man rörd när man läser boken men det är så taffligt förklarat och skrivet att man stör sig på texten. Man lyckas inte beskriva hur allt gick till på ett sätt som får mig som läsare att förstå hur det var. Författarna försöker bygga upp någonting som sedan bara säger poff.
Nu blir det till att leta efter något bättre om Estonia-katastrofen.
måndag, juni 11, 2007
Anteckningar från ett maratonlopp
Start: 14.00
Mål: 18.04
Mellan de två klockslagen ovan utkämpades en lång kamp. En kamp som jag de första 2. 45 timmarna hade under kontroll. Sedan kom det inte en vägg framför mig utan mer en rejäl bakfylla. Så kändes det nämligen när jag sprungigt 32 km. Ni som varit bakfulla förstår att det inte är särskilt kul att springa då. Kroppen vill bara lägga sig i en säng och helst ensam. Tyvärr så befann jag mig i Rålambshovsparken i Stockholm bland andra maratonlöpare och en ganska stor publik som försökte heja på. "Kom igen, det är inte långt kvar" och annat nådde mina öron. Min replik kunde varit "Lägg av, ska jag spy på dig eller?
Under den här gångturen resonerade jag ömsom fram och tillbaka ungefär så här. Ibland gick tankarna så här; 7 km till mål, det är ju ungefär som att gå hemifrån till Avenyn och tillbaka, det måste väl gå. Sen for tanken iväg så Här; 7 km till mål det i det här gångtempot kommer att ta en bra bit över en timme. Så länge står jag inte ut.
Under den här gångturen försökte jag ungefär var tvåhundrade meter att börja springa. Alltid med resultatet att magsyran stod mig upp i halsen. Tanken på att det kanske skulle bli bättre om man väl kräkts fanns där. Men jag har fått för mig att det enbart känns bättre när man kräkts när man är sjuk på riktigt. Vid bakfylla hjälper det inte att kräkas. Så resonerade jag i alla fall. Det verkade heller inte så kul att ställa sig bredvid någon och kasta upp.
Efter mina många upprepade försök att återuppta löpningen började jag misströsta men så plötsligt gick det. Långsamt långsamt kunde benen börja röra på sig igen utan att magen började göra väsen av sig. Då var det ungefär 4,5 km kvar och hoppet kom tillbaka. De sista kilometrarna gick riktigt bra. Kroppen var förstås trött men det var så oerhört skönt att känna att det enda man behövde koncentrera sig på var att lyfta benen. Magen var inte ett stort problem längre.
Som ni förstår är det de sista 12 kilometrarna som lämnat mest intryck. De första 30 var varma på grund av värmen men annars var de faktiskt också väldigt underbara. Banan är ju superfin och känslan av att vara ute på sitt första maraton var härlig. Tempot var behagligt, vattenstationerna många, solhatten satt bra och vyerna fina. Det är sådant man också ska komma ihåg.
Känslan nu någon dag efter är att det var en riktigt kul upplevelse med förskräckliga inslag. Sluttiden 4.04.42 var och är en besvikelse. Under 4 timmar hade jag ändå hoppats på. Om inte träningen tagit sådan tid skulle jag redan nu sagt att jag skulle göra det igen. Nu får jag nog behärska mig lite och tänka efter om det inte finns roligare saker att göra istället. Å andra sidan har inga av mina tidsmål med löpningen uppnåtts än. De är under 40 min på milen, under 1.30 på halvmaran och under 4 timmar på maran.
Jag vet att det krävs en hel del träning för att jag ska nå målen och jag dör bara marginellt olyckligare om jag inte uppnår dem. Vi får se om denna marginella skillnad gör att jag springer vidare.
Start: 14.00
Mål: 18.04
Mellan de två klockslagen ovan utkämpades en lång kamp. En kamp som jag de första 2. 45 timmarna hade under kontroll. Sedan kom det inte en vägg framför mig utan mer en rejäl bakfylla. Så kändes det nämligen när jag sprungigt 32 km. Ni som varit bakfulla förstår att det inte är särskilt kul att springa då. Kroppen vill bara lägga sig i en säng och helst ensam. Tyvärr så befann jag mig i Rålambshovsparken i Stockholm bland andra maratonlöpare och en ganska stor publik som försökte heja på. "Kom igen, det är inte långt kvar" och annat nådde mina öron. Min replik kunde varit "Lägg av, ska jag spy på dig eller?
Under den här gångturen resonerade jag ömsom fram och tillbaka ungefär så här. Ibland gick tankarna så här; 7 km till mål, det är ju ungefär som att gå hemifrån till Avenyn och tillbaka, det måste väl gå. Sen for tanken iväg så Här; 7 km till mål det i det här gångtempot kommer att ta en bra bit över en timme. Så länge står jag inte ut.
Under den här gångturen försökte jag ungefär var tvåhundrade meter att börja springa. Alltid med resultatet att magsyran stod mig upp i halsen. Tanken på att det kanske skulle bli bättre om man väl kräkts fanns där. Men jag har fått för mig att det enbart känns bättre när man kräkts när man är sjuk på riktigt. Vid bakfylla hjälper det inte att kräkas. Så resonerade jag i alla fall. Det verkade heller inte så kul att ställa sig bredvid någon och kasta upp.
Efter mina många upprepade försök att återuppta löpningen började jag misströsta men så plötsligt gick det. Långsamt långsamt kunde benen börja röra på sig igen utan att magen började göra väsen av sig. Då var det ungefär 4,5 km kvar och hoppet kom tillbaka. De sista kilometrarna gick riktigt bra. Kroppen var förstås trött men det var så oerhört skönt att känna att det enda man behövde koncentrera sig på var att lyfta benen. Magen var inte ett stort problem längre.
Som ni förstår är det de sista 12 kilometrarna som lämnat mest intryck. De första 30 var varma på grund av värmen men annars var de faktiskt också väldigt underbara. Banan är ju superfin och känslan av att vara ute på sitt första maraton var härlig. Tempot var behagligt, vattenstationerna många, solhatten satt bra och vyerna fina. Det är sådant man också ska komma ihåg.
Känslan nu någon dag efter är att det var en riktigt kul upplevelse med förskräckliga inslag. Sluttiden 4.04.42 var och är en besvikelse. Under 4 timmar hade jag ändå hoppats på. Om inte träningen tagit sådan tid skulle jag redan nu sagt att jag skulle göra det igen. Nu får jag nog behärska mig lite och tänka efter om det inte finns roligare saker att göra istället. Å andra sidan har inga av mina tidsmål med löpningen uppnåtts än. De är under 40 min på milen, under 1.30 på halvmaran och under 4 timmar på maran.
Jag vet att det krävs en hel del träning för att jag ska nå målen och jag dör bara marginellt olyckligare om jag inte uppnår dem. Vi får se om denna marginella skillnad gör att jag springer vidare.
torsdag, juni 07, 2007
33 av 1001 albumStan Getz & Charlie Byrd - Jazz samba
En sådan här underbar sommarvecka passar Jazz samba skivan alldeles utmärkt. Skivan från 1963 gjorde bossa-novan riktigt bred.
Getz och Byrd har tagit ett gäng brasilianska låtar och jazzat upp dem. Faktum är att ordet lagom kan användas i positiv ton om resultatet. Musiken är faktiskt precis sådär lagom inställsam. Om jag ska fortsätta med klichéer så skulle jag gärna sitta med en drink i handen samtidigt som jag lyssnar. Jag får nog ta med mig den till Sardinien i sommar.
Bästa låt: Samba Triste
Betyg: GGG
7 av 1001 filmer
My own private Idaho
Nu är det några månader sedan jag såg filmen fast den ligger fortfarande ganska långt fram i minnesbanken. Kanske är det för att jag knappt sett på någon film sedan dess eller också för att den lämnade ett bestående intryck. Jag tror att det är något mellanting.
Gus Van Zandts film med Keanu Reeves och River Phoenix i huvudrollerna har en konstig dragningskraft. Jag kan inte säga att jag gillar den speciellt mycket men det finns något. Jag skulle tro att det är det oförutsägbara som lockar. Man har nämligen ingen aning om hur nästa scen ska bli. Den skissartade handlingen där homosexualitet, rikedom, mamma-längtan och droger är de centrala delarna får mig inte fast. Det är istället enskilda scener som kan vara gripande.
My own private Idaho förtjänar nog mest sin plats på den här listan för att det är Gus Van Zandts lilla genombrottsfilm. Den här typen av konstfilmer brukar annars lätt falla i glömska. En annan sak är förstås de numera välkända skådespelarna. Detta var ju en av de sista filmera River Phoneix gjord innan han tog en överdos och blev en kultskådis. Keanu Reeves blev ju sedan Neo i The Matrix med hela världen.
Betyg: GGG
32 av 1001 albumBooker T & The M.G.s - Green onions
Har man bara hört titelspåret innan så kan man ha stora förhoppningar på den här skivan. Skulle resten vara lika bra så skulle skivan vara riktigt bra. Tyärr är det inte så. Låten Green onions står nämligen i särklass. Resten, på denna instrumentalskiva, blir ganska tråkigt och orgeln tar alltför stor plats.
Booker T och hans mannar var ju ett av soulmusikens absolut bästa kompband. Otis Redding med flera hade annars inte svängt så utomordentligt. Men på egen hand så är det alltså inte lika roligt. Det behövs en sångare för förgylla musiken och få bort orgeln.
Bästa låt: Green onions
Betyg: GG
Eldkvarn - Mölndal, Stadsparken 5/6 - 07
Detta var faktiskt första gången jag såg Eldkvarn på riktigt. Inramningen med stadsfest i Mölndal kändes sådär men det funkade i slutändan ganska bra. Det hade samlats ganska mycket folk på den stor gräsplanen framför scen. Åldersspannet på åskådarna var rejält stor. De allra flesta hade det gemensamt att de verkade vara riktiga fans. Ganska många av de lite äldre fansen verkade dock stärkt sig lite väl mycket innan. Det fanns nämligen ett stort antal vingliga ben bredvid mig. Ändå härligt att man fortfarande går på spelningar. Jag kan se mig själv litegrann i samma situation om 20 år. Förhoppningsvis lite mindre sliten än vissa dock.
Till musiken. Efter lite ljudproblem i första låten, den annars suvuräna Inget bra för mig själv, så utvecklar sig spelningen till en riktigt höjdare. Redan som andra låt kommer Fulla för kärlekens skull. Visst saknas stråkarna live men den framkallade ändå gåshud. Bandet spelar ganska mycket från nya skivan. Allra bäst live blev nog Min systers karneval.
Av de äldre låtarna så kommer jag mest ihåg Ta min hand, 3:ans spårvagn till det ljuva livet och publikfriaren Pojkar pojkar pojkar. Plura och gänget verkade trivas och kom ut för två extranummer. Jag har långtifrån lyssnat in mig på Eldkvarna hela samling skivor men det man slås av när man hör låtar man inte hört förut är texterna. Det är en konst och skriva så enkla och direkta texter utan att det blir patetiskt. Plura är en av de som behärskar det bäst några nödrim till trots.
Jag har nämnt det förrut men måste göra det igen. Likheterna med Håkan Hellström är nämligen så stora. Det är nästan det bästa med Eldkvarn. Att de vid hög medelålder kan vara ett så bra rockband. Det får förhoppningsvis Håkan att inse att han kan hålla på med det länge också.
Detta var faktiskt första gången jag såg Eldkvarn på riktigt. Inramningen med stadsfest i Mölndal kändes sådär men det funkade i slutändan ganska bra. Det hade samlats ganska mycket folk på den stor gräsplanen framför scen. Åldersspannet på åskådarna var rejält stor. De allra flesta hade det gemensamt att de verkade vara riktiga fans. Ganska många av de lite äldre fansen verkade dock stärkt sig lite väl mycket innan. Det fanns nämligen ett stort antal vingliga ben bredvid mig. Ändå härligt att man fortfarande går på spelningar. Jag kan se mig själv litegrann i samma situation om 20 år. Förhoppningsvis lite mindre sliten än vissa dock.
Till musiken. Efter lite ljudproblem i första låten, den annars suvuräna Inget bra för mig själv, så utvecklar sig spelningen till en riktigt höjdare. Redan som andra låt kommer Fulla för kärlekens skull. Visst saknas stråkarna live men den framkallade ändå gåshud. Bandet spelar ganska mycket från nya skivan. Allra bäst live blev nog Min systers karneval.
Av de äldre låtarna så kommer jag mest ihåg Ta min hand, 3:ans spårvagn till det ljuva livet och publikfriaren Pojkar pojkar pojkar. Plura och gänget verkade trivas och kom ut för två extranummer. Jag har långtifrån lyssnat in mig på Eldkvarna hela samling skivor men det man slås av när man hör låtar man inte hört förut är texterna. Det är en konst och skriva så enkla och direkta texter utan att det blir patetiskt. Plura är en av de som behärskar det bäst några nödrim till trots.
Jag har nämnt det förrut men måste göra det igen. Likheterna med Håkan Hellström är nämligen så stora. Det är nästan det bästa med Eldkvarn. Att de vid hög medelålder kan vara ett så bra rockband. Det får förhoppningsvis Håkan att inse att han kan hålla på med det länge också.
Då blev det napp på byta att byta bostad under semestern till slut. Vi hamnar på Sardinien
i augusti. Det ska bli riktigt spännande. Perfekt att Ryanair flyger dit också. 4000 kronor för hela familjen känns bra. Enda lilla nackdelen är att jag missar Way out west festivalen i Slottskogen. Däremot hinner jag precis se Stones.
Här är en länk till där vi kommer att bo. Det ser rätt nice ut.
http://www.webalice.it/fmereu1/index.htm
i augusti. Det ska bli riktigt spännande. Perfekt att Ryanair flyger dit också. 4000 kronor för hela familjen känns bra. Enda lilla nackdelen är att jag missar Way out west festivalen i Slottskogen. Däremot hinner jag precis se Stones.
Här är en länk till där vi kommer att bo. Det ser rätt nice ut.
http://www.webalice.it/fmereu1/index.htm
tisdag, juni 05, 2007
Roskilde 2007
Som slutpunkt i förberedelserna så kommer min lista över band att se. Det kommer att bli hektiskt den saken är klar. Mycket hänger på hur spelschemat ser ut. Några hemska krockar blir det alltid. Att ha 13 band på måste se listan är egentligen lite för många men alla förtjänar verkligen sin plats där. Nästa Roskildeinlägg kommer när spelschemat släpps.
Band jag måste se
Arctic Monkeys
Boris
Brian Jonestown Massacre
Roky Erickson
Grizzly Bear
Bassekou Kouyate
Seun Kuti
Loney, Dear
The National
Rhonda Harris
Soulsavers feat. Mark Lanegan
Spiritualized
The Who
Band jag vill se (några väldigt väldigt gärna)
Against Me
Anthony B
The Ark
Beirut
Bigbang
Talib Kweli
Camera Obscura
CSS
Cult of Luna
Electrelane
Laurent Garnier
Holly Golightly
Hayseed Dixie
John Legend
Killers
Lcd Soundsystem
Jens Lekman
Mando Diao
Matmos
Mika
My Chemical Romance
Nortec Collective
Nostalgia 77 Octet
Lee Perry
Stone Throw Records
Strike Anywhere
Strung Out
Wilco
Twilight Sad
Trentemoller
Thermals
Tunng
Som slutpunkt i förberedelserna så kommer min lista över band att se. Det kommer att bli hektiskt den saken är klar. Mycket hänger på hur spelschemat ser ut. Några hemska krockar blir det alltid. Att ha 13 band på måste se listan är egentligen lite för många men alla förtjänar verkligen sin plats där. Nästa Roskildeinlägg kommer när spelschemat släpps.
Band jag måste se
Arctic Monkeys
Boris
Brian Jonestown Massacre
Roky Erickson
Grizzly Bear
Bassekou Kouyate
Seun Kuti
Loney, Dear
The National
Rhonda Harris
Soulsavers feat. Mark Lanegan
Spiritualized
The Who
Band jag vill se (några väldigt väldigt gärna)
Against Me
Anthony B
The Ark
Beirut
Bigbang
Talib Kweli
Camera Obscura
CSS
Cult of Luna
Electrelane
Laurent Garnier
Holly Golightly
Hayseed Dixie
John Legend
Killers
Lcd Soundsystem
Jens Lekman
Mando Diao
Matmos
Mika
My Chemical Romance
Nortec Collective
Nostalgia 77 Octet
Lee Perry
Stone Throw Records
Strike Anywhere
Strung Out
Wilco
Twilight Sad
Trentemoller
Thermals
Tunng
söndag, juni 03, 2007
Roskilde 2007
Kortrecensioner av resten. Som ni förstår har det blivit en hel del lyssnande. Nu blir det paus för att ladda batterierna en månad. En lista över de band jag vill och ska se är det enda som återstår.
A Hawk and a Hacksaw
Jag har aldrig varit speciellt förtjust i musik från Östeuropa och Balkan. Det här är ett amerikanskt indieband som rönt stora framgångar med att spela sådan musik. Mig berör det inte alls. Faktiskt ett av de sämre band av de jag lyssnat på inför årets festival.
Akron/Family
Roskilde satsar ganska hårt på band inom genren ny-folk. Det är band som i grunden är ganska traditionella men det slutar ofta med kaotiska låtar på 9 minuter. Det senaste skivan med Akron/Family (den enda jag hört) är väldigt splitrad. Ena stunden en lugn akustisk visa för att sedan bli något helt annat. Ganska bra är det ändå i slutändan så det vore kul att se.
Anthony B
En klar överraskning. Jag trodde inta att nutida jamiacansk reggae kunde låta så bra. Här finns ett skönt sväng och framförallt en bra blåssektion. Tyvärr brukar reggaeartister aldrig komma med fulla band när de kommer till våra breddgrader. Skulle Anthony B ta med sig hela orkestern tror jag det skulle svänga bra mycket mer än mycket annat på festivalen.
Arctic Monkeys
Deras debut hamnade högst på min årsbästalista förra året. Nya skivan är lite av en besvikelse. Jag saknar låtar som sticker ut. Bra singlar helt enkelt. På scen låter de bra men ser lite blasé ut så det ska bli intressant att se det verkligen blir på plats. Ändå ett måste se band.
Ark
Vad ska man säga. Jag har lovat att ringa hem till Ella om jag är i närheten när de spelar The worrying kind. Min personliga Ark-favorit är annars One of us is gonna die young.
Basement Jaxx
Ganska ointressant brittisk dansmusik om du frågar mig. Inte så illa om man hör någon låt men heller inget som lockar mig till något danstält.
Beastie Boys
Vid tidigare besök på Roskilde har Beastie Boys aldrig lämnat några djupare avtryck på mig. Jag tror inte de gör det nu heller.
Beirut
Otroligt hyllat amerikanst indieband. Även Beirut hämtar influenser från Östeuropa. De gör det dock bra mycket bättre än exempelvis A Hawk and a Hacksaw. Tydligen ska mån också på kommande skiva minska på dessa influenser. Kanske har man möjlighet att se ett band innan de på allvar slår igenom.
Bigbang
Kanske det sämsta bandnamnet jag någonsin stött på. Så kommer de från Norge också. Musiken däremot är riktigt bra. Bandet spelar traditionell rock i rakt nedstigande led från Tom Petty och annan amerikansk västkustrock. De två skivor jag hört innehåller några riktigt bra spår men det finns också vissa bottennapp. Det lockar lite att kolla in det live för tydligen ska de vara bra på scen.
Björk
Tyvärr får nog Björk klara sig utan mig framför scen. Jag hittar inte tillräckligt många anledningar till att vara där. Jag tror jag försöker få tag i en hängmatta i loungen med en drink i handen under tiden lyssnades på en japansk dj.
Talib Kweli & Jean Grae
Den hip-hop konsert som drar mest på årets festival är nog den här. Ofta slutar det med att man inte ser någon hip-hop i slutändan men nu när Kalle är med så kanske det blir ändring på det. Kweli har antydningar på äldre svart musik i sina låtar vilket jag verkligen uppskattar.
Blood Sweat drum'n'bass Band
När jag läste om det här bandet så lät det intressant och bra. Så bra att jag köpte in skivan till biblioteket. Musiken skulle vara en blandning av jazz och lite mer beatinspirerad dansmusik. Men när jag lyssnar så blir jag besviken. Det svänger inte och de kvinnliga voklisterna är inte speciellt bra.
Bonde do Role
Baile-funk spelas på klubbar runt om i världen. Det är klubbar som jag inte går på. Ett av genrens största band är Bonde do Role. Någon låt går bra men sedan tröttnar jag. De ska dock vara ett superbra liveband. Vid besöket i Sverige för några veckor sedan fick de högsta betyg.
Boris
Jag går mycket gärna och lyssnar på japanska Boris massiva ljudvägg. Det blir nog en av festivalens mest minnesvärda ögonblick. Öronproppar är ett måste.
Buraka Som Sistema
Portugisisk dansmusik som nog gör många svettiga i danstältet. Men inte den typ av dansmusik jag vill ha.
Clipse
Ännu en amerikansk rapgrupp. Jag trodde, efter att läst om dem, att de skulle vara mycket bättre. Det svänger inte på det sättet som jag vill.
Congos
Legendarisk reggaegrupp. Frågan är hur bra de låter på en scen idag. Frågan som alltid är också om man tar med sig sina blåsare över Atlanten. Gör man det så går jag gärna och kollar.
Cult of Luna
Norrländska hårdrockare som prisats mycket. Här är det ingen riffglad och melodiös musik som möter lyssnare. Det är mörkt och nedstämt med mycket temposkiftningar. Det går att spåra klara inslag av postrock där låtarna går ner i lugna partier för att sedan brista ut full kraft. Om det blir för mycket pop kan jag tänka mig att gå och rensa öronen med lite Cult of Luna.
Datarock
När det blir för mycket synt då blir jag allergisk direkt. Det sitter så djupt rotat att det inte går att ändra på.
Dizzee Rascal
Jag tror inte att jag gillar ett enda band, en enda skiva eller enda låt från den s.k. brittiska grimescenen. Jag förstår det helt enkelt inte
Thomas Dybdahl
Norsk singer-songwriter som på pappret lät intressant men som jag inte tyckte imponerade speciellt på skiva.
Eagles of Death Metal
Årets band inom lite mer skitig rock n' roll ska tydigen vara Eagles of Death Metal. Synd, säger jag. Jag tror säkert att man spelar av kärlek till rak rock n' roll med Mc5, Kiss och Ramones som förebilder men det som kommer ur högtalarna har inget av värde. Musiken saknar tryck och texterna är löjliga.
Electrelane
På vissa låtar är de så mycket Sterolab influenser att jag undrar om det är 1995. Det brittiska tjejbandet Electrelane förvaltar dock det brittiska indiearvet fint. Helt klart sevärt.
Fanfare Ciocarlia
Rumänska blåsare som tutar på ordentligt. Men jag har som sagt svår för östeuropeisk musik.
Flaming Lips
Ett band som jag inte förstått storheten med är Flaming Lips. Jag har inte lyckats träda in i deras värld. Det finna alldeles för många konstiga infall i musiken för det. När man någon enstaka gång gör mer rak och okomplicerad pop låter det riktigt bra. Det händer dock alltför sällan.
Laurent Garnier
Den franske technoartisten kan nog få mig in i danstältet. Väl där tror jag nog att han kan få mig att trivas.
Goose
Alltför muskulös techno för min smak.
Hayseed Dixie
Bluegrass-band som började spela AC/DC covers. Det blev en sådan succe att även andra bands musik också förvandlades till bluegrass. Ungefär hälften av gångerna blir det busiks av de hela. Den andra hälften låtar blir ganska kul. I alla fall i ett par lyssningar. Jag tror att jag behöver vara i ett berusat tillstånd för att till fullo uppskatta det här.
In Flames
Inte alls den typ av hårdrock som tilltalar mig.
Jeans Team
Synt igen. Funkar inte. Låter som ett dataspel.
John Legend
Jag älskar verkligen svart musik. Fram till 1975 ska det sedan tillägas. Hip-hop kulturen och musiken har jag inte kännt tillräcklig samhörighet med och jazzen blir aldrig bättre än förr. Hur är det då soulmusiken. Jag som verkligen älskar soulmusik från 50, 60 och 70-talet har inte hittat något som krånglat sig igenom öronens alla gångar och fastnat kvar i hjärnan av den nyare soulen. Närmast är väl John Legend. Han har det mesta som behövs och då framförallt rösten. Tendensen är ändå att det blir lite för polerat och snällt. Kanske kan det lyfta live.
Killers
Arenarock som när det närmar sig Springsteen låter bra. I bakhuvudet finns ändå hela tiden otäcka amerikanska helylle tendenser.
Klaxons
Lyckas i motsats till Arctic Monkeys inte få mig att gilla ny brittisk pop. Istället känner jag mig gammal.
Seun Kuti and Egypt 80
Precis som far Fela och bror Femi så spelar Seun afrobeat. Han har till och med sin pappas gamla band till hjälp. Om han är varm i kläderna än är svårt att säga då han enbart släppt en singel under eget namn. Live är det hans pappas material som spelas. En av de spelningar som drar mest av världsmusikartisterna.
Lcd Soundsystem
Funk är en av de musikstilar som tilltalar mig allra minst. Lcd Soundsystem har inslag av genren vilket stör mig för skulle man ta bort det så gillar jag det verkligen. Jag har gått och nynnat på låten North american scum i flera veckor nu. Ett kul band på scen, tror jag.
Jens Lekman
Precis som någon så smart uttryckte det så tror man nästan att Jens Lekman skämtar genom sitt sätt att sjunga. Det inser man såklart snabbt men ändå blir man överraskad varje gång hans mörka röst hörs. En av de få svenska artister som intresserar mig i år.
Machine Head
Ett bra hårdrocksriff kan få mig på fötter snabbt. Machine Head har skapat några i sina dagar. Mycket längre än till riffet kommer jag dock inte. Sången är alltför brötig för att jag ska orka gå vidare.
Mastodon
Progghårdrock har Mastodon kallats. En benämning som stämmer bra för jag gillar det inte. Låter som musikermusik i mina öron.
Matmos
Riktigt intressant musik med massor av litterära influenser. Nog ett av de mer udda banden på festivalen. De ligger inte jättehögt upp på måste-se-listan men det vore ändå kul att se hur det blir live. Hemma med lurar funkar det fint.
Mika
I början stod jag inte ut med Grace Kelly låten. Nu blir jag nästan glad när jag hör den. Så är det också med hela skivan.
Moi Caprice
Ett danskt band som verkligen vill vara tradionellt brittiskt poppiga med The Smiths som husgudar. De klarar inte riktigt av det låtmässig men det är inte helt oävet.
Muse
För svulstig och stort för min smak. Queen-vibbarna är alldeles för starka. Jag har märkt att när popband tilltalar folk som annars gillar hårdare musik så gillar inte jag det. Varför det är så har jag ingen aning om men det verkar stämma.
Muscians Of The Nile
Nä, det funkar inte med arabiska språk för mig. Antingen är det en vanesak eller också är jag inte gjord för det.
Oh No Ono
Dansk popfunk som ligger nära bottenplaceringen av band på årets festival.
Pelican
Post-rock med för mycket metal och för lite känsla.
Lee "Scratch" Perry & Adrian Sherwood
Det verkar tyvärr som Perry inte har med sig något kompband till Roskilde. Av döma av de klipp jag sett hade det helt klart varit att föredra. Sherwood, till vardags dj, kan säkert sin sak men jag har svårt att se hur han ska kunna ersätta ett riktigt band.
Peter, Bjorn & John
Svenskar som nått långt på grund av låten Young folks. Annars låter de ganska ordinärt bra.
Queens Of The Stoneage
Tänk om det kunde få till några mer låtar i kapacitet med No one knows. Nu har de några som når till fotknölarna på den och en hel massa som inte lämnar marken.
Red Hot Chili Peppers
Senaste skivan är inte så dålig. Jag gillar gitarrspelet och det tydliga Jimi Hendrix stölderna. Problemet är de inte var speciellt roliga när de spelade för några år sedan och att det gamla låtarna är fullständigt sönderspelade. I alla fall i mina öron.
Sounds
Attityden. Jag klarar den inte.
Stones Throw Records
Ett hip-hop bolag tar ditt ett gäng artister. Jag tror att det kan blir riktigt bra. Det jag har hört är nämligen den typ av nutida svart musik som enligt mig har lite genuin själ.
Strike Anywhere
Oj vad man längtar till Bad Religon när man hör det här. De har lite bättre musik, de har en myket bättre sångare och de har bättre texter. För den skull så ska Strike Anywhere inte helt dissas. Det är bara det att de inte kan jämföra sig med mina favopunkare.
Strung Out
Det går att kopiera det jag skrev ovan om Strike Anywhere här.
Timbuktu
Ibland byter jag kanal när det spelas ibland inte. Så är mitt förhållande till Timbuktu
Tiesto
Den store trancekungen intar Roskilde. Musikmässigt inte mycket att hurra över men det kan nog bli ganska maffigt.
Trentemoller
Stor och erkänd dansk technoartist. Kan få mig till danstältet.
Trost
Udda tysk som musikaliskt spretar väldigt. Vem ska se det här?
Twilight Sad
Har på sin debutskiva tongångar som lovar för kommande framgångar. Gitarrmator a la shogazerband och en väldigt skotsk sångare.
Volbeat
Öppningsbandet på oranga scenen är danska rockarna Volbeat. Bandet spelar hårdrock i grunden men med inslag av country och annat blir det annorlunda. Inte annorlunda på ett bra sätt, enligt mig.
Wilco
Senaste skivan är riktigt bra. Jeff Tweedy är en skicklig sångare och låtskrivare som aldrig riktigt på allvar nått mig innan. Nu gör han det men problemet kvarstår att det finns fem skivor innan som bara nästan når mig. Hur gör man då?
Kortrecensioner av resten. Som ni förstår har det blivit en hel del lyssnande. Nu blir det paus för att ladda batterierna en månad. En lista över de band jag vill och ska se är det enda som återstår.
A Hawk and a Hacksaw
Jag har aldrig varit speciellt förtjust i musik från Östeuropa och Balkan. Det här är ett amerikanskt indieband som rönt stora framgångar med att spela sådan musik. Mig berör det inte alls. Faktiskt ett av de sämre band av de jag lyssnat på inför årets festival.
Akron/Family
Roskilde satsar ganska hårt på band inom genren ny-folk. Det är band som i grunden är ganska traditionella men det slutar ofta med kaotiska låtar på 9 minuter. Det senaste skivan med Akron/Family (den enda jag hört) är väldigt splitrad. Ena stunden en lugn akustisk visa för att sedan bli något helt annat. Ganska bra är det ändå i slutändan så det vore kul att se.
Anthony B
En klar överraskning. Jag trodde inta att nutida jamiacansk reggae kunde låta så bra. Här finns ett skönt sväng och framförallt en bra blåssektion. Tyvärr brukar reggaeartister aldrig komma med fulla band när de kommer till våra breddgrader. Skulle Anthony B ta med sig hela orkestern tror jag det skulle svänga bra mycket mer än mycket annat på festivalen.
Arctic Monkeys
Deras debut hamnade högst på min årsbästalista förra året. Nya skivan är lite av en besvikelse. Jag saknar låtar som sticker ut. Bra singlar helt enkelt. På scen låter de bra men ser lite blasé ut så det ska bli intressant att se det verkligen blir på plats. Ändå ett måste se band.
Ark
Vad ska man säga. Jag har lovat att ringa hem till Ella om jag är i närheten när de spelar The worrying kind. Min personliga Ark-favorit är annars One of us is gonna die young.
Basement Jaxx
Ganska ointressant brittisk dansmusik om du frågar mig. Inte så illa om man hör någon låt men heller inget som lockar mig till något danstält.
Beastie Boys
Vid tidigare besök på Roskilde har Beastie Boys aldrig lämnat några djupare avtryck på mig. Jag tror inte de gör det nu heller.
Beirut
Otroligt hyllat amerikanst indieband. Även Beirut hämtar influenser från Östeuropa. De gör det dock bra mycket bättre än exempelvis A Hawk and a Hacksaw. Tydligen ska mån också på kommande skiva minska på dessa influenser. Kanske har man möjlighet att se ett band innan de på allvar slår igenom.
Bigbang
Kanske det sämsta bandnamnet jag någonsin stött på. Så kommer de från Norge också. Musiken däremot är riktigt bra. Bandet spelar traditionell rock i rakt nedstigande led från Tom Petty och annan amerikansk västkustrock. De två skivor jag hört innehåller några riktigt bra spår men det finns också vissa bottennapp. Det lockar lite att kolla in det live för tydligen ska de vara bra på scen.
Björk
Tyvärr får nog Björk klara sig utan mig framför scen. Jag hittar inte tillräckligt många anledningar till att vara där. Jag tror jag försöker få tag i en hängmatta i loungen med en drink i handen under tiden lyssnades på en japansk dj.
Talib Kweli & Jean Grae
Den hip-hop konsert som drar mest på årets festival är nog den här. Ofta slutar det med att man inte ser någon hip-hop i slutändan men nu när Kalle är med så kanske det blir ändring på det. Kweli har antydningar på äldre svart musik i sina låtar vilket jag verkligen uppskattar.
Blood Sweat drum'n'bass Band
När jag läste om det här bandet så lät det intressant och bra. Så bra att jag köpte in skivan till biblioteket. Musiken skulle vara en blandning av jazz och lite mer beatinspirerad dansmusik. Men när jag lyssnar så blir jag besviken. Det svänger inte och de kvinnliga voklisterna är inte speciellt bra.
Bonde do Role
Baile-funk spelas på klubbar runt om i världen. Det är klubbar som jag inte går på. Ett av genrens största band är Bonde do Role. Någon låt går bra men sedan tröttnar jag. De ska dock vara ett superbra liveband. Vid besöket i Sverige för några veckor sedan fick de högsta betyg.
Boris
Jag går mycket gärna och lyssnar på japanska Boris massiva ljudvägg. Det blir nog en av festivalens mest minnesvärda ögonblick. Öronproppar är ett måste.
Buraka Som Sistema
Portugisisk dansmusik som nog gör många svettiga i danstältet. Men inte den typ av dansmusik jag vill ha.
Clipse
Ännu en amerikansk rapgrupp. Jag trodde, efter att läst om dem, att de skulle vara mycket bättre. Det svänger inte på det sättet som jag vill.
Congos
Legendarisk reggaegrupp. Frågan är hur bra de låter på en scen idag. Frågan som alltid är också om man tar med sig sina blåsare över Atlanten. Gör man det så går jag gärna och kollar.
Cult of Luna
Norrländska hårdrockare som prisats mycket. Här är det ingen riffglad och melodiös musik som möter lyssnare. Det är mörkt och nedstämt med mycket temposkiftningar. Det går att spåra klara inslag av postrock där låtarna går ner i lugna partier för att sedan brista ut full kraft. Om det blir för mycket pop kan jag tänka mig att gå och rensa öronen med lite Cult of Luna.
Datarock
När det blir för mycket synt då blir jag allergisk direkt. Det sitter så djupt rotat att det inte går att ändra på.
Dizzee Rascal
Jag tror inte att jag gillar ett enda band, en enda skiva eller enda låt från den s.k. brittiska grimescenen. Jag förstår det helt enkelt inte
Thomas Dybdahl
Norsk singer-songwriter som på pappret lät intressant men som jag inte tyckte imponerade speciellt på skiva.
Eagles of Death Metal
Årets band inom lite mer skitig rock n' roll ska tydigen vara Eagles of Death Metal. Synd, säger jag. Jag tror säkert att man spelar av kärlek till rak rock n' roll med Mc5, Kiss och Ramones som förebilder men det som kommer ur högtalarna har inget av värde. Musiken saknar tryck och texterna är löjliga.
Electrelane
På vissa låtar är de så mycket Sterolab influenser att jag undrar om det är 1995. Det brittiska tjejbandet Electrelane förvaltar dock det brittiska indiearvet fint. Helt klart sevärt.
Fanfare Ciocarlia
Rumänska blåsare som tutar på ordentligt. Men jag har som sagt svår för östeuropeisk musik.
Flaming Lips
Ett band som jag inte förstått storheten med är Flaming Lips. Jag har inte lyckats träda in i deras värld. Det finna alldeles för många konstiga infall i musiken för det. När man någon enstaka gång gör mer rak och okomplicerad pop låter det riktigt bra. Det händer dock alltför sällan.
Laurent Garnier
Den franske technoartisten kan nog få mig in i danstältet. Väl där tror jag nog att han kan få mig att trivas.
Goose
Alltför muskulös techno för min smak.
Hayseed Dixie
Bluegrass-band som började spela AC/DC covers. Det blev en sådan succe att även andra bands musik också förvandlades till bluegrass. Ungefär hälften av gångerna blir det busiks av de hela. Den andra hälften låtar blir ganska kul. I alla fall i ett par lyssningar. Jag tror att jag behöver vara i ett berusat tillstånd för att till fullo uppskatta det här.
In Flames
Inte alls den typ av hårdrock som tilltalar mig.
Jeans Team
Synt igen. Funkar inte. Låter som ett dataspel.
John Legend
Jag älskar verkligen svart musik. Fram till 1975 ska det sedan tillägas. Hip-hop kulturen och musiken har jag inte kännt tillräcklig samhörighet med och jazzen blir aldrig bättre än förr. Hur är det då soulmusiken. Jag som verkligen älskar soulmusik från 50, 60 och 70-talet har inte hittat något som krånglat sig igenom öronens alla gångar och fastnat kvar i hjärnan av den nyare soulen. Närmast är väl John Legend. Han har det mesta som behövs och då framförallt rösten. Tendensen är ändå att det blir lite för polerat och snällt. Kanske kan det lyfta live.
Killers
Arenarock som när det närmar sig Springsteen låter bra. I bakhuvudet finns ändå hela tiden otäcka amerikanska helylle tendenser.
Klaxons
Lyckas i motsats till Arctic Monkeys inte få mig att gilla ny brittisk pop. Istället känner jag mig gammal.
Seun Kuti and Egypt 80
Precis som far Fela och bror Femi så spelar Seun afrobeat. Han har till och med sin pappas gamla band till hjälp. Om han är varm i kläderna än är svårt att säga då han enbart släppt en singel under eget namn. Live är det hans pappas material som spelas. En av de spelningar som drar mest av världsmusikartisterna.
Lcd Soundsystem
Funk är en av de musikstilar som tilltalar mig allra minst. Lcd Soundsystem har inslag av genren vilket stör mig för skulle man ta bort det så gillar jag det verkligen. Jag har gått och nynnat på låten North american scum i flera veckor nu. Ett kul band på scen, tror jag.
Jens Lekman
Precis som någon så smart uttryckte det så tror man nästan att Jens Lekman skämtar genom sitt sätt att sjunga. Det inser man såklart snabbt men ändå blir man överraskad varje gång hans mörka röst hörs. En av de få svenska artister som intresserar mig i år.
Machine Head
Ett bra hårdrocksriff kan få mig på fötter snabbt. Machine Head har skapat några i sina dagar. Mycket längre än till riffet kommer jag dock inte. Sången är alltför brötig för att jag ska orka gå vidare.
Mastodon
Progghårdrock har Mastodon kallats. En benämning som stämmer bra för jag gillar det inte. Låter som musikermusik i mina öron.
Matmos
Riktigt intressant musik med massor av litterära influenser. Nog ett av de mer udda banden på festivalen. De ligger inte jättehögt upp på måste-se-listan men det vore ändå kul att se hur det blir live. Hemma med lurar funkar det fint.
Mika
I början stod jag inte ut med Grace Kelly låten. Nu blir jag nästan glad när jag hör den. Så är det också med hela skivan.
Moi Caprice
Ett danskt band som verkligen vill vara tradionellt brittiskt poppiga med The Smiths som husgudar. De klarar inte riktigt av det låtmässig men det är inte helt oävet.
Muse
För svulstig och stort för min smak. Queen-vibbarna är alldeles för starka. Jag har märkt att när popband tilltalar folk som annars gillar hårdare musik så gillar inte jag det. Varför det är så har jag ingen aning om men det verkar stämma.
Muscians Of The Nile
Nä, det funkar inte med arabiska språk för mig. Antingen är det en vanesak eller också är jag inte gjord för det.
Oh No Ono
Dansk popfunk som ligger nära bottenplaceringen av band på årets festival.
Pelican
Post-rock med för mycket metal och för lite känsla.
Lee "Scratch" Perry & Adrian Sherwood
Det verkar tyvärr som Perry inte har med sig något kompband till Roskilde. Av döma av de klipp jag sett hade det helt klart varit att föredra. Sherwood, till vardags dj, kan säkert sin sak men jag har svårt att se hur han ska kunna ersätta ett riktigt band.
Peter, Bjorn & John
Svenskar som nått långt på grund av låten Young folks. Annars låter de ganska ordinärt bra.
Queens Of The Stoneage
Tänk om det kunde få till några mer låtar i kapacitet med No one knows. Nu har de några som når till fotknölarna på den och en hel massa som inte lämnar marken.
Red Hot Chili Peppers
Senaste skivan är inte så dålig. Jag gillar gitarrspelet och det tydliga Jimi Hendrix stölderna. Problemet är de inte var speciellt roliga när de spelade för några år sedan och att det gamla låtarna är fullständigt sönderspelade. I alla fall i mina öron.
Sounds
Attityden. Jag klarar den inte.
Stones Throw Records
Ett hip-hop bolag tar ditt ett gäng artister. Jag tror att det kan blir riktigt bra. Det jag har hört är nämligen den typ av nutida svart musik som enligt mig har lite genuin själ.
Strike Anywhere
Oj vad man längtar till Bad Religon när man hör det här. De har lite bättre musik, de har en myket bättre sångare och de har bättre texter. För den skull så ska Strike Anywhere inte helt dissas. Det är bara det att de inte kan jämföra sig med mina favopunkare.
Strung Out
Det går att kopiera det jag skrev ovan om Strike Anywhere här.
Timbuktu
Ibland byter jag kanal när det spelas ibland inte. Så är mitt förhållande till Timbuktu
Tiesto
Den store trancekungen intar Roskilde. Musikmässigt inte mycket att hurra över men det kan nog bli ganska maffigt.
Trentemoller
Stor och erkänd dansk technoartist. Kan få mig till danstältet.
Trost
Udda tysk som musikaliskt spretar väldigt. Vem ska se det här?
Twilight Sad
Har på sin debutskiva tongångar som lovar för kommande framgångar. Gitarrmator a la shogazerband och en väldigt skotsk sångare.
Volbeat
Öppningsbandet på oranga scenen är danska rockarna Volbeat. Bandet spelar hårdrock i grunden men med inslag av country och annat blir det annorlunda. Inte annorlunda på ett bra sätt, enligt mig.
Wilco
Senaste skivan är riktigt bra. Jeff Tweedy är en skicklig sångare och låtskrivare som aldrig riktigt på allvar nått mig innan. Nu gör han det men problemet kvarstår att det finns fem skivor innan som bara nästan når mig. Hur gör man då?
lördag, juni 02, 2007
Spiritualized Acoustic Mainline ATP April 07
Jag tror jag kommer att fälla några tårar om det låter så här bra på Roskilde.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)