Ikväll begav jag mig upp till Masthuggskyrkan, min favoritplats i Göteborg. På vägen dit gick jag genom Slottskogen och njöt av musik av Glen Campbell och Gene Pitney. Musik som fick mig att tänka på året som gått. Ett år som har varit innehållsrikt och smått fantastiskt.
Allra bäst under promenaden var låten ovan som passar bra så här näst sista dagen på året. 2008, och alla härliga minnen därifrån, jag kan väl få en sista natt med dig. Som han sjunger Pitney "Tonight I see no boundries..." men snart kommer "the real world crashing in..."
Väl framme vid kyrkan så såg Gbg helt underbart ut. Vyn och vädret var så skönt att jag hoppade över att ta en öl på St George Pub som var tanken. Istället satt jag bara och njöt i en salig ensamhet.
2009 vad har du att erbjuda?
tisdag, december 30, 2008
Gene Pitney - Yours Until Tomorrow (1968)
söndag, december 28, 2008
Solomon Burke - Cry (Roskilde 2008)
Jag kom helt plötsligt på att jag glömde den här konserten när jag sammanställde årets bästa. Det är oförlåtligt. Solomon i Roskilde var ju ett hejdlöst party. Helt klart värd en topp 5 placering.
lördag, december 27, 2008
måndag, december 22, 2008
God jul och gott nytt år!!!
Granen är på plats så nu blir det inget skrivit här förrän efter alla helger. Sköt om er.
Provence, Några mer gråa hår, Willy Deville och då särskilt skivan Coup de grace och mest låten She was made in heaven, Xaivs passningsspel, Thaimat på hotellrummet i Malmö, Zlatan, Dans på Borderline i London, Rockabilly, Både puben och stadsdelen Notting Hill, Folkes brygga i Grebbestad, Eldkvarn, 4 dagar party i Gbg i juli, Tältning på Astrid Lindgrens värld, Husbil på Roskilde, Wannadies på efterfest, Flams och korttagning på hotellrum på Queensway, 7 Sins, Järntorget, Soulmusik, Gustav Larssons tempolopp under OS, Friskis & Svettis, Lost in translation, Pusterviksbaren, Fritzis hairparlour, Dom kallar oss artister, Andra Långgatan, Krånglande förstärkare, Göteborgsposten förfall, Sköna möten med biblioteksbesökare, Otrevliga möten med biblioteksbesökare, Egen pool och hus i Fayance, Tro och tvivel, Saltholmen, Rom och cola, Youtube-förfester, Way out west, Underhållande värmlandsfolk i kön till Eldkvarn i Grebbestad, Nattliga promenader, 9-veckors sommarledigt, Nytt kök, Vinylskivor, Utekvällar med jobbet, Saltholmen, Antifolk festival, Hjaltes toast, Längdåkning i Hovfjället, Fridfullt Gbg-varv, Mykonos, Café Zenit, Ryanair, Nick Cave, Here there and everywhere, Jack Kerouac, Heavy Trash, Canal + sport, Hanna Marklund meddelar att hon gör comeback, Jazzå, Budwiser, Medelhavet, Nådens hand, Rosévin, Musikcirkel, Mc-klubb i Mölndal efter förfest på Hisingen, Musikquiz, Steven Gerrard, Kobra, Badsjön i Roskilde, Bensinpriset, Hellacopters, Festivalkalsonger, McDonalds Malmö, King Khan & The Shrines och låten No regrets, Brick Lane, Sture Dahlström, Jim Ford, Mercy, Singstar, Macions rusningar längs högerflanken, Victoriateatern Malmö, Att lyssna på och vandra längs Boogie Street, Röda Sten, Koko London, Baksmälla, Albumet Rock on, Nice, Löparundan i Grebbestad, Mats Olssons söndagskrönika, She kissed me (it felt like a hit) med Spiritualized, Kärlek till Majorna, Henriksberg, Not forever av Popsicle, Slagsmål i Camden, Birgit Prinz, Grön Express och förstås en väldigt massa kul saker varje dag med Ella och Astrid.
söndag, december 21, 2008
The Jesus and Mary Chain - I Love Rock 'N' Roll
På vilken pub i Glasgow spelar de den här låten? Jag vill vara där nu.
Mogwai - I'm Jim Morrison I'm Dead
Jag längtar redan att vandra runt i natten i bandets hemstad och lyssna på den här låten.
The Twilight Sad - That Summer...
Förra årets kometer. Naturligtvis från Glasgow. Jag hade nästan glömt hur bra Twilight Sad är.
Teenage Fanclub - Ain't That Enough
För mig är Teenage Fanclub det bästa bandet från Skottland. Vilka låtar och vilka sköna killar.
Glasgow here we comeDet är svårt att motstå att resa när man är inne på Ryanairs hemsida. Jag skulle kolla lite priser inför dublinresan framåt vårkanten när det dök upp erbjudanden om Glasgow.
Det var bara att boka. Fyra dagar i Glasgow i slutet av februari kommer bli fantastiskt. Det blir en något försenad födelsedagspresent till L. Kul att ha något sådant att se fram emot
Dublinresan! Det är klart att resan till pubarnas hemstad blir av också. Vilka ska med och vilket datum siktar vi på?
Rolling Stones - Happy III (1972)
Overkligt fantastiskt. Det finns inga som kommer nära Stones vad det gäller den här typen av sväng.
lördag, december 20, 2008
Social Distortion- Dear Lover
Så otroligt bra.
Dear Lover, I can't take the pain no more
Dear Lover, I pick my heart up from the floor
Dear Lover, I can't believe its come to this
Dear Lover, give me one last painful kiss
One last kiss
Make It Easy On Yourself
Jerry Butler har spelats mycket ikväll. Han gör nog banne mig den här låten bäst av alla.
- Heavy Trash - Gbg, Pustervik
- Mogwai - Roskilde
- Håkan Hellström - Gbg, Way out west
- The Sadies - Mölndal
- Eldkvarn - Malmö
- Leonard Cohen - Gbg, Scandinavium
- Spiritualized - Gbg, Trädgårn
- Night Marchers - Gbg, Henriksberg
- Band of Horses - Roskilde
- Sebadoh - London
- Neil Young - Roskilde
- Hellacopters - Gbg, Trädgårn
- Campbell Brothers - Roskilde
- Gutter Twins - Gbg, Sticky Fingers
- Håkan Hellström - Gbg, Scandinavium
fredag, december 19, 2008
- Mogwai - The hawk is howling
- Eldkvarn - Hunger hotell
- Pete Molinari - A virtual landslide
- Nick Cave & The Bad Seeds - Dig, Lazarus, dig
- Håkan Hellström - För sent för edelweiss
- Geraint Watkins - In a bad mood
- Jonathan Richaman - Because her beauty is raw and wild
- Joel Alme - A master of cermonies
- Anna Ternheim - Leaving on a mayday
- Duffy - Rockferry
- Damien Jurado - Caught in the trees
- Cat Power - Jukebox
- Joan As A Police Woman - To survive
- Spiritualized - Songs in A & E
- Glasvegas - Glasvegas
- Sharon Robinson - Everybody knows
- The Hellacopters - Head off
- Silver Jews - Lookout mountain, lookout sea
- Rodney Crowell - Sex & gasoline
- Sun Kil Moon - April
- Drive-By Truckers - Brigther than creation's dark
- Alejandro Escovedo - Real animal
- Glen Campbell - Meet...
- The Bronx - III
- Malcolm Middleton - Sleight of heart
- Robert Forster - The evengalist
- Bon Iver - For Emma, forever ago
- Gary Louris - Vagabonds
- Pat Todd & The Rankoutsiders - Holdin' onto trouble's hand
- Hacienda Brothers - Arizona motel
- Night Marchers - See you in magic
- Methadones - Split with The Copyrights
- Gutter Twins - Saturnalia
- Mudcrutch - Mudcrutch
- Jolie Holland - The living and the dead
- Blind Boys of Alabama - Down in New Orleans
- Jenny Lewis - Acid tonuge
- Fleet Foxes - Fleet Foxes
- Eric Matthews - The imagination stage
- Fatboy - In my bones
- Neil Diamond - Home before dark
- Hold Steady - Stay positive
- Steve Wynn - Crossing dragon bridge
- The Duke Spirit - Neptune
- Travis - Ode to J. Smith
- Soundtrack Of Our Lives - Communion
- The Dutchess and the Duke - She's the dutchess...
- Willy DeVille - Pistola
- Quiet Village - Silent movie
- Isobell Campbell/Mark Lanegan - Sunday at devil dirt
Årets album plats 1
The hawk is howling av Mogwai
Låt: Alla
Roskilde den 4 juli. Det var då jag hörde flera av låtarna från The hawk is howling första gången. Jag kände direkt att det här är musik som intar varje del av min kropp. Den vred in och ut på mina känslor då och den gör det fortfarande.
The hawk is howling kräver att man lyssnar. Den passar inte till familjemiddagen eller när det är sorl i bakgrunden. Att jag valt ett så kort klipp ovan är för att man inte ska sitta vid datorn och lyssna på den här skivan.
Allra bäst blir det om man lyssnar i lurar eller om man lägger huvudet mellan högtalarna och vrider på volymen och lyssnar på skivan från början till slut. Faktum är att det händer något med min kropp i dessa stunder. Den känns annorlunda, på något sätt väldigt frånvarande och väldigt närvarande på samma gång.
Ett annat tips är att lyssna när man är ute och går. Särskilt då man går hem genom natten efter en utekväll. Det har jag gjort hela hösten och det har varit fantastiskt. Musiken har i ena stunden fått mig att känna mig som Stålmannen för att i nästa stund få mig att förlika mig med en hög vissna blommor. Det är ju så livet är och i år har Mogwai varit det bästa soundtracket till mitt liv.
Årets album plats 2
Hunger Hotell av Eldkvarn
Låt: Barn av sommarnatten
Plura har sjungit om samma saker i en hel livstid. Hur han lyckas att ändå förnya sig är nästan obegripligt. Men varje ny skiva är en högtidsstund. Kanske finns det ingen ny Fulla för kärlekens skull eller Ta min hand på Hunger hotell men det finns en handfull låtar som kommer väldigt nära.
Nu är det bara att ladda för alla Eldkvarn-spelningar man ska hinna besöka år 2009. Om det är bra för hälsan vet jag inte (för med Eldkvarn kommer fest) men att det är värt det vet jag.
torsdag, december 18, 2008
Årets album plats 3
A virtual landslide av Pete Molinari
Låt: Lest we forget
Den senaste månaden har den här skivan varit med mig hela tiden. Det är en tidlös klassiker som har det mesta. Här finns kombinationen man alltid önskat. Gitarrspel som tidiga Dylan, en liten dos rockabillynerv, ett fantastisk textskrivnde och framförallt något eget.
Det känns som man hört alla låtar tidigare. Inte för att de är plagiat utan för att de är så självklara. Att en anti-krigs sång från år 2008 skulle hamna högst upp på min lista över årets bästa låtar trodde jag aldrig. Men så är det faktiskt. Lest we forget är årets låt.
Boka in den 4 februari. Då spelar han på Pustervik.
Årets album plats 4Det har gått så långt att låtarna har letat sig in mina drömmar om nätterna, de har även fått mig att dagdrömma mig bort till andra platser och de kommer för alltid var förknippade med år 2008.
"I say hello/hello/hello"
"I'm so far away from youI'm pacing up and down my room
"One day I'll buy a factory and I'll assemble you on a production line
Årets album plats 5
För sent för Edelweiss av Håkan Hellström
Låt: Tro och tvivel
Klippet ovan gör det svårt att förstå att den här skivan hamnar först på femte plats listan. Den eufori som fanns i luften under way out west är det bara Håkan som kan skapa.
Skivan För sent för edelweiss har spelats väldigt mycket hemma ända sedan jag och Ella stod i kön till Bengans i 3 timmar för att köpa den i mars.
Håkan lyckas följa upp, det som antagligen för alltid kommer bli hans peak, Ett kolikbarns bekännelser på ett alldeles utmärkt. Dock är det så att man använder forward knappen på några låtar som man antingen tröttnade på fort eller som aldrig fastnade från början.
onsdag, december 17, 2008
Nu är det fem album kvar att presentera. Jag ska ta och lyssna på dem en sista gång innan jag bestämmer mig för i vilken ordning de hamnar. Att det var just dessa fem skivor som skulle hamna på de översta platserna har sedan länge varit givit men in i det sista är den slutgiltiga placeringen oklar.
Resultat kommer inom kort.
Årets album plats 6
In a bad mood av Geraint Watkins
Låt: Easy to say "bon temps rouler"
Sätter man på den här skivan en sen kväll, dämpar belysningen, häller upp rödvinet och lutar sig tillbaka i favoritfåtöljen så är man snart i en drömtillvaro. Detta stämmer faktiskt även om titeln på skivan är In a bad mood och han sjunger "let's the teardrops fall"
Årets album plats 7
Because her beauty is raw and wild av Jonathan Richman
Låt: Here it is
Under några veckor under sensommaren låg jag och lyssnade på den här skivan varje natt. "Hello my love, my love goodbye"
Årets album plats 8
A master of ceremonies av Joel Alme
Låt: The queen's corner
Även här var jag först skeptisk. Men efter spelningen i höstas är alla tveksamheter bortblåsta. Det här är en alldeles fantastik svensk popskiva där alla låtar är självklara hits.
Årets album plats 9
Leaving on a mayday av Anna Ternheim
Låt: Black sunday afternoon
En stor överraskning. Jag har inte fastnat för hennes två tidgare skivor. Men på Leaving on a mayday slår hon an rätt ackord för mig. Och textmässigt har hon gjort ett fint svepande över året 2008.
Årets album plats 10
Rockferry av Duffy
Låt: Mercy
Hon må ha skaffat sig århundradets osvängigaste livemusiker men skivan är fortfarande en klassisk debut.
Årets album plats 11
Caught in the trees av Damien Jurado
Låt: Sheets
Med den här skivan lyfte Damien Jurado ytterligare en dimension. Naknare texter och större variation i låtarna gjorde honom mycket gott.
Årets album plats 12
Jukebox av Cat Power
Låt: New York New York
Efter att först ha varit lite avvaktande till skivan så har den sedan bara vuxit och vuxit under året. Just den här låten fick jag någon sorts aha-upplevelse till någon gång i maj. Den har inte släppt ännu.
Årets album plats 13
To survive av Joan As A Police Woman
Låt: To be loved
Joan Wasser har med den här skivan fått till något alldeles eget. Musik som både är egensinnig och tilltalande.
Songs in A & E av Spiritualized
Låt: Soul on fire
Jason Pierce är en hjälte. Songs i A & E är inte den allra bästa platta han gjort men den duger gott ändå. Kolla in bandets myspace för att höra.
(Av någon anledning fungerar det inte att lägga upp några klipp med Spiritualized.)
Årets album plats 15
Glasvegas av Glasvegas
Låt: Geraldine
Ett utmärkt men inte riktigt så suveränt debutalbum som en del vill hävda. Att Göteborgspostens Johan Lindqvist skriver om bandet varje vecka i sin spalt är snart så förödande för bandet att ingen kommer att gilla dem.
tisdag, december 16, 2008
Årets album plats 19
Sex and gasoline av Rodney Crowell
Låt: Sex and gasoline
Han blir bara bättre med åren. En av de klassiska låtskrivarna som hängde i Nashville under tidigt 70-tal som fortfarande har röst och gitarrspel under kontroll.
måndag, december 15, 2008
Årets album plats 16
Everybody knows av Sharon Robinson
Låt: Summertime
Den här kvinnan fick mig att tappa andan under Leonard Cohen spelningen. Hon backade där upp honom på ett alldeles utmärkt sätt.
Hennes skiva är långtifrån perfekt producerad men hennes röst och låtar kommer man inte undan.
Årets album plats 17
Head off av The Hellacopters
Låt: Rescue
Jo då, Hellacopters avslutar sin karriär med stil.
Årets album plats 18
Lookout mountain, lookout sea av Silver Jews
Låt: Open field
Den här skivan når inte riktigt upp till Silver Jews bästa. Fast jag gillar den förstås mycket ändå. Silver Jews är ju ett av mina absoluta favoritband de senaste 15 åren åren.
Årets album plats 20
April av Sun Kil Moon
Låt: Unlit hallway
Man kommer i en viss stämmning när man hör Mark Kozeleks röst och musik. Den har en lugnande effekt men det finns också något skrämmande öppenhjärtigt i texterna som gör att man kan fundera över hur man lever.
Årets album plats 21
Brighter than creation's dark av The Drive-By Truckers
Drive-By Truckers ligger farligt när gränsen till att vara en kliché av det amerikanska soundet. Lite rock, lite soul, lite singer-songwriter, lite country med tillhörande skägg och flanellskjorta.
Men de har låtarna och variationen som gör att de aldrig tippar över och blir till ett ordinärt barband. Utan istället är det ett angeläget och bra rockband från den amerikanska södern.
Årets album plats 22
Real animal av Alejando Escovedo
Låt: Always a friend
Amerikansk rootsrock av prima märke. Det står ju helt klart när Bossen bjuder upp honom på scen för att framföra en låt från skivan. Ett underbart klipp.
Årets album plats 23
Meet Glen Campbell av Glen Campbell
Låt: Sadly, beautiful
En av mina favoritröster gjorde comeback med ett coveralbum i år. De allra flesta låtarna på plattan är lyckade och bara att höra hans röst igen räcker för mig.
Årets album plats 24
III - The Bronx
Låt: Knifeman
Årets hårdrock. The Bronx har inte direkt utvecklats framåt sedan debuten 2004 men de gör ängå ett fullgott jobb för mig när jag behöver musik med muskler och energi.
Årets album plats 25
Sleight of heart av Malcolm Middleton
Låt: Week of
Han är blek och butter som få, den gode Malcolm. Men han gör bra skotsk popmusik. Sleight of heart är en snabbt ihopkokad skiva med mestadels akustisk instrumentering. Finfint gjort, enligt mig.
söndag, december 14, 2008
Årets album plats 26
The Evangelist av Robert Forster
Låt: Let your light in, babe
Ett lite bortglömt men mycket bra popalbum från Forster. Helt klart en av de coolaste låtskrivare, sångare och fronman som funnits inom popmusiken.
Årets album plats 27
For Emma, forever ago av Bon Iver
Låt: Skinny love
En väldigt vacker och sorglig skiva.
Holdin' onto trouble's hand av Pat Todd & The Rankoutsiders
Låt: Where the sidewalk ends
Det räcker att lyssna 5 sekunder på inledningsspåret på skivan. Då har man redan hört att det här är rockmusik i sin primitivaste men också ibland bästa form. Varje gång jag hör låten vill jag vara med i bandet som spelar den, vilket endast riktigt bra låtar får mig att drömma om. Inga låtar från skivan finns tyvärr på youtube men kolla deras myspace och se om ni också vill starta rockband. "to the shadows i'm condemend, meet me where the sidewalk ends"
Årets album plats 28
Vagabonds av Gary Louris
Låt: She only calls on sundays
Louris har med det här albumet gjort en mycket fin mix av americana och västkustsrock utan att det blir alltför smörigt.
Årets album plats 30
Arizona motel av The Hacienda Brothers
Låt: Bit town city
Det blir inga mer skivor med det här bandet. En av låtskrivarna och sångarna Chris Gaffney dog tidigre i år. Vi får hålla tillgodo med deras tre utmärkta album som de han göra inom soulcountry genren. Arizona motel innehåller en av årets mest spelade låtar, Use to the pain.
Split cd av Methadones & The Copyrights
Låt: Under the skyline
Årets punkrock gjorde Methadones. Tyvärr finns ingen låt från skivan på youtube men kolla in deras myspace om ni vill ha lite melodiös punk. Trots att låtskrivaren och sångaren Dan Schafer var störtfull på spelningen i Henriksberg i september så gillar jag honom. Han är punk för mig.
lördag, december 13, 2008
Årets album plats 31
See you in magic av The Night Marchers
Låt: I wanna deadbeat you
Jag har fått cykelförbud av L. Klockan är strax 24 och Broder Daniel spelar sista låten i Slottsskogen under Way out west. Men jag tar ingen notis av cykelförbudet utan trampar som en galning, först upp och sen ner, för pliktabacken. Sen sladdar jag över spåren längs Bangatan innan jag når Henriksberg. Där knör jag mig in och efter några minuter står The Night Marchers på scen. Det var en magisk spelning.
Årets album plats 33
Saturnalia av The Gutter Twins
Låt: The stations
En bra konsert kan göra mycket. När den här skivan kom blev jag lite besviken. Men efter att ha sett dem på Sticky Finger under Way out wests första dag så föll allt på plats.
fredag, december 12, 2008
Årets album plats 34
Mudcrutch av Mudcrutch
Låt: Lover of the bayou
Under någon månad i början på hösten så spelade jag mycket Tom Petty. Han har verkligen en stor påse med musikgodis. Det finns ett antal låtar från årets Mudcrutch skiva att stoppa i den påsen.
Årets album plats 35
The living and the dead av Jolie Holland
Låt: Mexico city
Det finns många kvinnor som spelar den här typen av musik. Få har samma klass som Jolie Holland. The living and the dead är verkligen bra rakt igenom.
Årets album plats 36
Down in New Orleans av The Blind Boys of Alabama
Låt: Free at last
Den här skivna kom tidigt på året. Sedan dess har det den inte blivit spelad så mycket. Men den känns perfekt att återupptäckas nu när vi närmar oss julen. Kanske kan Down in New Orleans till och med bli årets "dekorera granen" musik.
Årets album plats 37
Acid tongue av Jenny Lewis
Låt: Pretty bird
Nu höjs jämnheten på skivorna på den här listan. Acid tongue är en bra skiva rakt igenom. Jenny Lewis har en så självklar röst som hon verkligen visar på det här klippet.
Årets album plats 38
Fleet Foxes av Fleet Foxes
Låt: White winter hymnal
Finns det något band som förknippas med sommarens frankrikevistelse så är det Fleet Foxes. Fast det var endast låten Mykonos, som inte ens är med här, som hela familjen satt på verandan och sjöng med i.
Det är faktiskt så att Mykonos är den enda låten med Fleet Foxes som verkligen gett mig något. Skivan är inte dålig, den är ju med på listan, men utan Mykonos (som återigen igen inte är med på skivan) så hade den nog faktiskt hamnat utanför topp 50.
torsdag, december 11, 2008
Årets album plats 39
The immigination stage av Eric Matthews
Låt: The immigination stage
Den här mannen släppte två riktigt bra orkestrerade popplattor på 90-talet. I år kom en som är lika bra. Jag brukar inte vara så svag för den här typen av musik men Eric Matthews har något speciellt.
Årets album plats 40
In my bones av Fatboy
Låt: Way down low
Tänk att en varm sommarkväll sätta sig i bilen (man får ju drömma att man har en annan bil än den man har, veva ner rutorna och åka ut på svenska landsbygden med Fatboy som sällskap. Det låter inte alls dumt, tycker jag.
Årets album plats 41
Home before dark av Neil Diamond
Låt: Forgotten
Under sent 60-tal och tidigt 70-tal släppte Neil Diamond ifrån sig hur många bra låtar som helst. Sen blev han megastor och något inställsam och smörig.
Nu har Rick Rubin producerat två utmärkta back-to-basics skivor på ett par år. Där får vi återigen höra en mycket bra Neil Diamond.
Årets album plats 42
Stay positive av The Hold Steady
Låt: Constructive summer
Eftersom de varken dök upp på någon festival eller i Gbg i år så hoppas jag på att se dem live nästa år. Det är nog där de gör sig allra bäst.
Årets album plats 43
Crossing dragon bridge av Steve Wynn
Låt: Manhattan fault line
Han är stabil den gode Steve Wynn. Han har varit med mig så där lite i bakgrunden sedan början av 90-talet. Årets skiva är hans starkaste på många år.
Årets album plats 44
Neptune av The Duke Spirit
Låt: Lassoo
Klockan 02.30 på natten mot söndagen gick The Duke Spirit på scenen under sommarens roskildefestival. Då var jag så dissillusionerad att jag inte visste mycket om det verkliga livet. Det var bara att traska vidare mot soluppgången. Den lockade mer än The Duke Spirit just då.
Men det fanns stunder under försommaren då jag var i bättre fas och diggade The Duke Spirits musik och frontkvinna under många sköna löprundor.
...ser jag aldrig på. Men jag har ändå alltid varit säker på att jag inte gillar det. Jag har förstått efter att ha sett reklam och små snuttar om dessa serier. Igår var jag dock snäll mot min svärfar, som gillar deckare, och såg på en deckare som gick på tv4. Många kända skådespelare med Persbrandt i spetsen fanns i rollistan.
Hur lyder då min dom? Jo, det var bland det absolut sämsta jag sett. Precis allt var värdelöst. Replikerna, miljön, storyn, och de flesta av skådespelarna. Det var endast de skickligaste skådespelarna som hjälpligt klarade av det hopplösa manuset. Allvarligt talat så kunde det lika gärna varit en sketch alltihop. Särskilt rättegångsscenen som var så dråpligt dålig att man istället börjar tänka på hur mycket betalt de får för att sälja sin skådespelarsjäl.
Men smaken är som baken. Själv har jag sett om en av mina favoritfilmer The Warriors i veckan. Många skulle nog kalla den för en riktigt kalkon. Men jag behöver se om den då och så för att bara att höra musiken, se The Baseball furies och känna av världens häftigaste stad New York och såklart för att jag verkligen gillar den.
Årets album plats 45
Ode to J.Smith med Travis
Låt: Song to self
Faktum är att jag gillar Travis mest av de etablerade brittiska popbanden som håller på idag. Det finns alltid några riktigt sköna låtar på deras skivor. Låtar som flyter på och där Fran Healys röst passar perfekt in.
Årets album plats 46
Communion med Soundtrack Of Our Lives
Låt: The passover
Hm, nya dubbelskivan är mastig. Den hade helt klart gynnats av skäras ner till endast en enkel-cd. Därför den något blygsamma placeringen på årets lista. Men det finns bra låtar och det går ju att fixa en enkel-cd själv.
Årets album plats 47
She's the dutchess, he's the duke med The Dutchess and the Duke
Låt: Back to me
Under några sommarveckor lyssnade jag mycket på den här skivan. Bandets förvaltar arvet från 60-talet på rätt sätt.
onsdag, december 10, 2008
Årets album plats 48
Pistola med Willy DeVille
Låt: I remember the first time
DeVille är kanske den artist jag lyssnat mest på i år. Men då främst hans fyra första album. Hans senare skivor är väldigt ojämmna. Pistola är verkligen inget undantag men bara den här låten gör att jag är nöjd att han fortfarande gör musik.
I remember the first time är klassisk DeVille lyrik och låten skulle faktiskt platsat på hans bästa skivor.
tisdag, december 09, 2008
Årets album plats 49
Silent movie med Quiet Village
Låt: Too high to move
Loungemusik är som bäst när man både kan dansa och sova till den.
Årets album plats 50
Sunday at devil dirt med Isobel Campbell och Mark Lanegan
Låt: Come on over (turn me on)
måndag, december 08, 2008
Pete Molinari - It came out of the wilderness
Det må finnas Dylan-komplex hos Molinari men efter ett par lyssningar av hans kalasbra skivan A virtual landslide så glömmer man dem. I videon förekommer klipp från det sköna stället 12 Bar Club i London som gör att man direkt vill tillbaka dit. Molinari kommer till Pusterviksbaren i februrari. Vi ses där.
The Swell Season - If you want me
Den allra bästa låten från filmen Once. En klassisk filmscen när hon går genom Dublins gator.
Eamonn Dowd & The Rackateers - It doesn't matter at all
Ska jag vara helt ärlig så har jag inte riktigt koll på om den här låten spelades på 7 Sins i fredags. Men jag gillar den verkligt mycket och det lilla gitarrsolot är fint. Kollar man på vilka Eamonn Dowd skriver ner som influenser så kan det liksom inte bli fel.
Gene Vincent - Be-bop-a-lula
Den här låten kommer jag däremot ihåg komma ur högtalarna i fredags. Tänk att 30 år efter att min bror jämt spelade den här hemma i Rackeby så står jag och njuter av samma låt på en klubb i Gbg. Fantastiskt.
Roky Erickson - Two headed dog
Den här låten blev slutet på mina utekvällar 2008. Discjockeyn la på den och det var bara att köra. Bara introt tog nästan knäcken på mig. Ja, folk må tycka det är barnsligt att en vuxen man blir som galen av musik. Men sådan är jag och det står jag för till 100 %. Och jag var långt ifrån ensam på dansgolvet. Det var knöckat så jag har likasinnade. Vi ses på samma ställe nästa år. Nu är det bara att gå i vinteridé och samla kraft och underhudsfett.
söndag, december 07, 2008
lördag, december 06, 2008
Årets jul-after work med jobbet hade förlagts till Bersåbar. Det är ett ställe som jag inte besöker ofta. Men jag minns några glas rosévin där i somras väl då det var en av årets varmaste och härligaste kvällar. Nåväl, i december är det inte varmt men det kan vara härligt ändå. Och det var det verkligen. Det blir verkligen någon annat att ses utanför jobbets väggar. Man upptäcker helt andra sidor av varandra. Men plötsligt hade över fyra timmar gått och det var dags att dra vidare.
Mina steg var redan bestämda att gå till den underbara klubben 7 Sins på Storan. Uteställena längs Avenyn är verkligen inget för mig. Jag känner mig oerhört obekväm och missanpassad bland det leende folket och står helt frågande inför den musik som spelas. Men tur då att 7 Sins finns i närheten. Att fyra sköna kollegor följde med var ändå roligare. Att tre efter en timme hade fått nog av projicerade pin-up tjejer på storbild och rockbillymusiken och drog är en annan sak.
Enligt mig spelar klubben perfekt musik för en utekväll, mycket gammal och känd rockabilly i början på kvällen och mer och mer ösigt på slutet med Clash, Stones och annat. Att få höra
Two headed dog med Roky Erickson klockan 02 på natten på ett dansgolv är för mig livsnjutning. Det blev en del buggande också. Ja, det var en sådan kväll att man gjorde allt med ett leende på läpparna.
På scen under kvällen stod också två band. Först ut var The Don Darlings från Gbg. Deras musik är full av countryklichéer och inte originell för fem öre. Men är den dålig? Nä, det är den verkligen inte. Särskilt inte live då de bygger upp en perfekt fredagsstämmning. Att de sjunger om Charles Bukowski, har en sångare som antagligen har Johnny Cash som största förebild fungerar för mig. Sen ser man att de brinner för det. Då ser jag en sådan här kväll förbi de skavanker som finns.
Andra bandet var Eamonn Dowd & The Rackateers från Dublin. De går på sent, kvällen har varit lång och jag stor fortfarande med en öl i handen och folk vill prata. Min koncentration är inte på topp helt enkelt. Fast jag hör att Eamonn Dowd är bra. Särskilt i de lite lugnare låtarna är han verkligen bra. Blandningen av rock och country görs med stort hjärta och bara för den irländska dialekten gillar man honom. Som extranummer spelar de, helt ur det blå, 20th century boy, den gamla T-Rex låten. Men det går hem och folk är glada. Folket på 7 Sins är alla mina vänner känns det som.
Sen är årets sista utekväll mer ett töcken än verklighet.
fredag, december 05, 2008
108 av 1001 album
Traffic - S/T (1968)
Det finns några band i den brittiska rockhistorien som jag valt att hoppa över. Av olika anledningar har jag inte känt att de varit intressanta. I flera fall utan att lyssna på dem. Traffic är ett sådant band. Egentligen lite konstigt då jag gillar Steve Winwoods röst och hans tidigare band Spencer Davis Group.
Nu när jag lyssnat igenom Traffics andra skiva ett par gånger så tycker jag inte att jag missat något speciellt. Traffics musik är för mig musikermusik utan känsla och närvaro med undantag för Winwoods röst som har lite värme. Låtarna saknar ett driv istället blandas stilar och tempo i låtarna och texterna berör inte alls. Det finns lite otäcka proggrock tendenser. Visserligen finns det ett par låtar som svänger på som Jimi Hendrix light och som inte är dåliga. Men jag vet att jag inte kommer sätta på dem frivilligt igen. Det finns för mycket annan bra musik för det.
Favorit: Pearly queen
Betyg: GG
EAMONN DOWD
Efter att ha sett den kalasbra filmen Once, som utspelar sig i Dublin, tidigare i veckan så är det extra kul att en irländare spelar på klubben 7 Sins ikväll.
Cheers!
torsdag, december 04, 2008
9 av 1001 böcker
Ian McEwan - Amsterdam
Att den här boken van Booker-priset 1998 är underligt. Det är ingen dålig bok men jag förväntar mig mer av en bok som vinner ett sådant prestigefullt pris. Att den helt enkelt sticker ut på något sätt. Amsterdam ser jag mer som en ganska ordinär skildring av några personers liv.
McEwan är skicklig på att berätta, inget tu tal om det. Amsterdam handlar om två gamla vänner, Vernon och Clive, som åter möts vid en bergravning. Molly, hon som begravs, har varit båda männens älskarinna. Allt väl så långt. Men sen börjar konstigheterna. Både Clive, som är en av Storbrittaniens kändaste kompositörer, och Vernon, som är chefredaktör på en stor tidning, får i förlängningen av Mollys död märkliga dilemman på halsen och som faktiskt får ödestigra konsekvenser. Så man kan säga att boken stora fråga är moral. Vad är rätt och vad är fel?
Titeln Amsterdam är något missvisande för det är endast under bokens absoluta slutskeende som handlingen utspelar sig där. Annars är det London som gäller och det är alltid kul.
Betyg: GGG
onsdag, december 03, 2008
Under dagen har den kommit smygande. Förhoppningen har några gånger kommit att den ska avstanna men så har inte varit fallet. Nu känns den rejält och imorgon tror jag att den är brutal. Jag pratar om den träningsvärk som härstammar från gårdagens besök på Friskis & Svettis.
Nu tycker jag inte på något vis synd om mig själv. Jag är beredd att kroppen säger ifrån eftersom det varit rätt dåligt med allsidig träning ett tag. Lite löpning och några sit-ups räcker liksom inte.
Intensivpasset på Friskis var härligt. Full fart från första minuten och en timme framåt. Majornastyle på folket med sköna pantertanter, krutgubbar, medelålders kvinnor med stenhårda skinkor och män i tajta cykelbyxor. Plus då jag och Andreas som två nybörjare längst bak i klassen.
Jag hade nästan glömt den sköna känslan att svettas i grupp. De senaste årens korpfotbollsspel är visserligen fasligt roligt men det är inte så värst jobbigt. Känslan när man kör på Friskis är nästan som den gamla goda tidens försäsongsträning. Med den stora skillnaden att man tappat typ 2 kilo muskler per ben och att man lever lite mer dekadent nuförtiden så det är lite tyngre.
Hela tre låtar med Duffy hade jympaledaren fått med i programmet. Duffy är ju bra så inget fel på det men när det var som jobbigast längtade man tillbaka till sommarens roskildefestival då hon öppnade allting. Man hade fyra underbara dagar framför sig och stod med en öl i handen istället för att som nu ligga i en svettpöl. Nåväl, nästa sommar lovar jag och Andreas att köra ett jympapass vid husbilen varje förmiddag före vi går och badar i det klara vattnet i badsjön. Välkomna!
lou barlow - royalty
Världen bäste Lou! Dina låtar har räddat mig många gånger. På riktigt.
"Burning what good things we had,
making me nothing but sad"
Eldkvarn - Kommit Hem
"Jag läste dina tankar när du såg på mig och log, det var som om vi båda visste, vad som hänt och förestod."
I natt drömde jag om Eldkvarn. Jag var på en spelning som slutade med en kanonlåt av Carla. Det är bara att den låten inte finns i verkligheten utan bara i mind dröm. Man får vara glad att man fått höra den en gång men vad sorgligt att den antagligen aldrig kommer att höras igen. Kommit hem är dock ett gott substitut.
Mycket tråkigt är det att inte ha tid och råd att åka upp på deras julspelning på Berns. Fast det är ju inte så långt till 23 januari och Lorensbergsteatern. Sen lär det nog bli en hel del Eldkvarn-spelningar nästa år. Det är iaf min stora förhoppning.
tisdag, december 02, 2008
måndag, december 01, 2008
8 av 1001 böckerKazou Ishiguro – Never let me go (2005)
Det bär emot, men det är nog tvunget. Nämligen att ge den här boken det lägsta betyget. Även om det alltid ger något att läsa över 300 sidor i en bok så känner jag i det här fallet att det mer varit ett hårt jobb än nöje. Därför har det tagit flera månader att läsa ut den. Jag har valt att stoppa och läsa andra böcker emellan. Så ska man verkligen inte göra men jag orkade inte fortsätta och traggla igenom den här genomtråkiga boken.
Nu har jag i alla fall läst ut den. Berättelsen Never let me go utspelar sig i vår nutid men den är inte verklig. Det finns drag av science fiction i den. Detta då boken handlar om hur barn föds upp till att bli donatorer till något, vad får man aldrig veta. Dessa barns lever och växer upp på olika internat i England.
Särskilt får man följa tre barn från unga år. Det är Kathy, Ruth och Tommy. Kathy är berättaren som ser tillbaka på sitt liv och återger för oss läsare vad som hänt. Man får följa hur deras liv ser ut innanför internatets väggar. Och hur de växer upp och inser och anar vad de lever för. Men några försök att fly gör de aldrig utan de bara inväntar sina öden.
Jag förstår faktiskt inte alls vitsen med boken. Kanske skjuter den över mitt intellekt. Eftersom jag inte förstår meningen med berättelsen så känner jag en nästan ilsken oförstående känsla när jag läst ut den. Jag vill ha glöd och passion, här finns inget av det. Det som boken lämnar kvar är bara ett stort varför?
Betyg: G
Idag började årets julkalender på SVT. Man ska inte såga något efter första avsnittet men känslan är att den inte är speciellt bra. Den riktigt tråkiga och icke-juliga miljön var nästan värst. Men kanske tar det sig. Eftersom jag inte är någon Anders och Måns fantast så tror jag dessvärre inte det.
Årets roligaste lucköppningen hittar man nog istället på Roskildefestivalens hemsida.
http://www.roskilde-festival.dk/2009/forside/julekalender/
Där finns det fina priser att vinna också.
söndag, november 30, 2008
Machine Head - Beautiful morning
Allt är inte alltid så vackert som en del lurar sig att tro. En del dagar är sådana som Rob Flynn sjunger om (nattsvarta, låt er inte luras av titeln). Men som med all musik som berör så känner man sig bättre efteråt.
Nick Cave & The Bad Seeds - The weeping song
Personligen tycker jag senare års Nick Cave är ganska överlägsen den tidigare. Men det finns förstås väldigt mycket bra där också. Under min Nick Cave helg har jag återkommit till The weeping song många gånger.
Eldkvarn - Vägen till paradiset
Så kom den då i veckan, Hunger Hotell. Och inte blev man besviken. Vi öppnar en flaska till och beger oss till paradiset, om det är nu är så man gör för att hitta dit. Men jag tror på Plura och vad har man att förlora?
Elliott Smith - Twilight
Bara en otroligt vacker låt som skulle kunna vara med på den här listan varje vecka.
Levon Helm - Wide river to cross
En av rockhistoriens bästa trummisar och även sångare släppte i fjol ett kanonalbum som jag fortfarande spelar ofta. Just nu mest den här. Så här ska inledningen på en text se ut:
"there's a sorrow in the wind
blowin' down the road I've been"
Jackie Ross - Take the weight of me
Inte en vecka utan soulmusik. Den här veckan har det mest varit ballader. Jackie Ross behärskar det till fulländning och texten är som vanligt fantastisk.
Johnny Moore - Call it what you want (but I call it love)
Det här är på gränsen till för mycket funk men det svänger bra. Men kolla upp Johnny Moore för han är en bortglömd storhet. Allra bästa är han i låten Just be for real.
Slayer - Cult
Några elever går omkring med Slayer t-shirts på sig varje dag. Det fick mig sugen att lyssna lite. Och det här var precis vad jag behövde i fredags förmiddag. Kanske inte texten men tyngden och gitarrer.
lördag, november 29, 2008
Dop
Idag fick den coole Neo sitt namn. Fint var det. Men ska min ateism rubbas det minsta måste prästen vara engagerad och inte häva ur sig en massa floskler som idag. Kyrkan borde lyssna på vad nick cave, hank williams och Jason pierce sjunger om tro och sökande. Där är det inte frågan om att någon har rättigheten att döma levande och döda. Och därmed klingar det inte så oerhört falskt som när en pajas står och predikar i nicolai kyrkan.
fredag, november 28, 2008
Robert Johnson-Hellhound On My Trail (stills)
Myten om hur han sålde sin själ till djävulen vid ett vägskäl är underbar.
Och jag förstår honom.
torsdag, november 27, 2008
107 av 1001 album
Rolling Stones - Beggars banquet (1968)
Ungefär 2.50 minuter in i första låten så kommer det en gitarr och hugger mig i hjärtat samtidigt som den skriker "ger du inte den här skivan högsta betyg så vrider jag om och du är död". Ungefär så känner jag alltså för låten Sympathy for the devil. Den här farlig och dödligt svängig på en och samma gång. Frågan är dock om den skulle behöva komma med detta hot? Jo, kanske för det finns ett par lite svagare nummer på Beggars banquet. Så om inte hotet kommit så skulle jag kanske kanske gett den en fyra istället för en femma.
Men det här är så klart en milstolpe. Det var här Rolling Stones hittade det klassika gunget, det var här Mick Jaggers röst fick den rätta raspigheten, det var här Charlie Watts blev världens coolaste och bästa trummis, det var här Brian Jones gjorde sitt sista hela album och det var här Keith Richards började med droger. Sen får man inte glömma att nämna Nicky Hopkins fulländande pianospel heller.
Beggars banquet är ett starkt album. Det redan nämda öppningsspåret är en låt som hör till musikhistoriens allra bästa. Men sen följer också starka låtar som No expectations, Street fighting man, Stray Cat blues och Salt of the earth. Låtar som bara Rolling Stones klarar av att göra. Det finns hur många band som helst som har försökt men det går liksom inte att få till samma feeling.
Sen är det ju så att Stones ytterligare förfinar det som de börjar på Beggars banquet. Åtminstone de tre efterföljande skivorna är ändå starkare som album betraktat. Men varför ska man jämföra med dem. Beggars banquet är ett måste ha album med låtar som inte hamnar på varje best of med Rolling Stones.
Betyg: GGGGG
Favorit: Sympathy for the devil
onsdag, november 26, 2008
106 av 1001 album Aretha Franklin - I never loved a man the way I love you (1967)
Den här plattan är en av de mest givna fullpoängarna på den här listan. Epitetet Queen of soul kan inte sätta på någon annan kvinna än Aretha Franklin. Hennes röst och frasering är kommen från en annan dimension. Den här skivan är inledningen på en räcka skivor som borde finnas i varje hem.
Det spelar ingen roll om det är uptempo-låtar eller ballader. Aretha är där och uppbackningen är fullständigt perfekt. Inte en enda musiker spelar över och Arethas piano håller hela tiden i taktpinnen. Det är svängigt och det känslosamt i precis den kombination som den bästa soulmusiken levererar.
Inte en enda låt faller ifrån. Allt är av värde att lyssna på om och om igen. Man ska heller inte glömma texterna som är fantastiska. Sen är det Arethas framförande som gör att man tror och känner varenda ord som kommer ut. Tillåter man sig själv att känna känslor så kan man inte vara utan den här skivan.
Betyg: GGGGG
Favorit: Save me
105 av 1001 album
Jimi Hendrix - Axis: bold as love (1967)
Bara några månader efter Hendrix första album Are you experienced så kom den här plattan. Om man tänker att Hendrix haft 25 år på sig att skriva låtar till första skivan så hade han ny fyra månader. Resultatet blir därför sämre. Hendrix är fortfarande helt egen och hans gitarr glöder i vissa låtar och hans lite släpiga röst gillar jag alltid. Men det finns många låtar här som jag inte sätter på repeat.
Fast hans kanske allra bästa låt finns på Axis: bold as love. Det är förstås den ljuva Little wing. Från det välkända introt till slutet så är det en mycket vacker låt. En av de vackraste som gjort med en elgitarr faktiskt. Att den tydligen är tillägnad Jimis mamman gör den bara ännu bättre. Andra artister som försökt att ge sig på den borde ge upp. Det finns ingen som kan låta så här mer än Jimi Hendrix.
Betyg: GGG
Favorit: Litte wing
tisdag, november 25, 2008
Hört från dj-båsen
Cat Power - Lost someone
På klubben The Social är det roligt att välja låtar på deras jukebox. Mina val, Mogwai och The Supremes, krossades dock av den enastånde Chan Marshall som kom på utan jag valt den. Skivan Jukebox som kom i januari är ständigt aktuell i min skivspelare. Barpersonalen tyckte dock att låten var lite för lugn och körde på något ösigare innan den han ta slut. Något okänsligt att de inte såg hur mycket jag uppskattade låten.
Otis Redding - Shake
Publiktillströmningen var inte den bästa på klubben Soul of the 60's. Jag hade anmält vårt intresse för klubben innan så vi stod på gästlistan vilket var ganska kul. Dj'n spelade hit efter hit så musiken var det inget fel på. På svenska soulklubbar spelar man ju oftast mer obskyra låtar. Att höra Otis Redding på hög volym är aldrig fel.
The Temptations - Get ready
Bäst på soulklubben var ändå den här låten. De inledande textraderna är klassiska:
"I never met a girl who makes me feel the way that you do. (You're alright)
Whenever I'm asked who makes my dreams real, I say that you do. (You're outta sight)"
Nirvana - Smells like teen spirit
Vad hände där egentligen? Helt plötsligt kom riffen till Smells like teen spirit ur högtalarna på öronbedövande volym på kvällens sista klubb och det var något i mig som brast. Antagligen förståndet, för 4 minuter senare så var jag minst lika svett som efter Stockholm maraton och jag stod ensam uppe på en scen och fick skumma blickar på mig. Men det var fantastiskt kul och även lite overkligt nu i efterhand. Fast jag vet ju vad rätt låt vid rätt tillfälle gör med mig så det är bara att flyta med. Man lever bara en gång.
Stone Roses - I am resurrection
Nu var kvällen långtifrån över med ovanstående scen. Dj'n bara pumpade ut musik som var perfekt då. Den här låten är alltid magisk när livet leker. Friheten är fullständig när hela versionen spelas och om man ville frysa tiden någon gång är det nog under den här låtens sista fyra minuter. När jag lyssnar på den nu ser jag alla glada ansikten i en trång källarlokal på Orange Yard framför mig. Det är bara att tacka att man får vara med om sådant.
Primal Scream - Rocks
Som jag minns det så spelades Velvet Underground direkt efter Stone Roses på en klubb i Dublin förra året. Det kändes klockrent men minst lika klockrent kändes det att spela den här låten som dj'n valde att göra på Borderline. Den kan kännas sönderspelad ibland men när decibelnivån är 120 så går det inte att skydda sig.
Smog - Cold blooded old times
Mellan akterna lyckade någon få på den här låten två gånger. Inte mig emot då den tåls att höras för jämnan.
Hört från scenerna
The Grants - Death disco
Tyvärr han vi bara se någon låt med The Grants. De spelade en skön gitarrpop och kan nog komma att bli något.
David Cronenburg's Wife - My best friend's going with the girl i like
Sångaren i det här bandet, Tom Mayne, stod för en kalasspelning på 12 Bar club. Han var den på Antifolk-festivalen som hade tillräckligt mycket "vanlighet" för att jag i längden ska gilla det. Flera av de andra var roliga och bra liveartister men på skiva kanske det inte är min musik.
Lovley Eggs - I like birds but i like other animals too
Coola typer från Lancaster som förgyllde en scenen en halvtimme på 12 Bar club. Jag ångrar att jag inte köpte vinylsingeln de sålde. Eller för den delen deras hemmagjorda nallar.
Spinmaster Planpot
Något man inte ser varje dag på en scen.
Hittat i skivbackarna
Dorothy Moore - Misty blue
Störtskön southern soul som äntligen finns i min skivhylla. My whole world turns misty blue.
Waylon Jennings - You asked me to
Det finns ingen som svänger så mycket inom countrygenren som Waylon Jennings på tidigt 70-tal.
Johnnie Allan - The promised land
Det är klart att man hittar lite klassisk raggarrock från New Orleans på Music & video exchange vid Notting Hill. Allan gör låten så bra att man direkt vill åka till Louisiana och leva det glada livet.
måndag, november 24, 2008
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
RANDOM SHOTS FROM LONDON NOVEMBER 2008
- Att sitta på en flygplats och vara på väg är nog en av de bästa känslorna som finns. Magnus och Torbjörn ser därför nöjda ut.
- Framme, nu på Stansted express in mot Liverpool Street station.
- Brick Lane, det finns så mycket där att man närmast blir lamslagen. Men ett mycket trevligt ställe.
- Fin vy från Tate Modern.
- Well, at the first bar thing were alright....
- Framför St. Paul på en härligt promenad.
- En glad Torbjörn i sin egen Corner store vid hörnet Charing Cross Road och Shaftesbury Ave.
- I korridoren efter frukost på det lilla hotellet på Queensway.
- En lunchöl på Prince Albert.
- Svårt att välja låt på jukeboxen på The Social, fredagens första klubb. Valet föll till slut på motsatserna Mogwai och The Supremes. Fast allra bäst var det när Cat Power sjöng Lost someone.
- ...but in this bar things were friday night. Fredagens andra klubb var soulklubben på The Phoenix. Här var det svårt att stå still.
- Lovely Eggs spelar upp på Antifolk festival på 12 Bar Club. En tillställning som verkligen är svårglömd. Sällan har man sett så många udda och roliga typer.
- Fredagkvällens tredje och sista klubb var The Borderline. Där togs det inga kort. Dansen var för intensiv och svettig för det och det var helt omöjligt att stå still. Men när vi kom tillbaka till hotellet på morgonkvisten var vi så här glada. Allt kändes extremt bra och efter att ha deffat hela hösten njöt vi extra mycket när vi klarade invägningen.
Att närmast direkt komma från Anti-folk festival på 12 Bar Club i London till ett sammanträdesrum i Kungälv är mer än vad hjärnan klarar av. Den vill bara åter till ett laglöst liv i världens kanske skönaste stad.
London; hjärtat klappar för dig, fötterna vill gå på dina trottoarer, ögonen vill vila på dina kvinnor, tungan vill känna aromen av din humle, näsan vill känna doften från Brick Lane, öronen vill höra mind the gap, magen vill känna pirret av frihet och händerna vill bläddra i dina skivbackar.
Det var en underbar resa.
torsdag, november 20, 2008
The Rolling Stones - Under My Thumb (1966)
Swinging London!
Imorgon bitti bär det av. Det vore inte dumt om puben där man hamnar spelar lite Rolling Stones. Londons bästa band genom tiderna.
So long friends!
Jo, det var den där låten med Ternheim. Nu finns den på hennes myspace. Jag tycker alla bör lyssna på den. Den är perfekt faktiskt. När hon efter 3.33 höjer tonläget en sista gång på ordet before står varenda hårstrå på mina armar ut. Så ska musik vara. På youtube fanns endast en skral inspelning av låten men den berör mig nästan lika mycket ändå. Se här.
Att hon spelar på Röda Sten om någon vecka och att man inte köpte biljett är lite tungt. Men ny chans i februari på Konserthuset. Och det blir enkelt val att skriva i hennes namn på listan över skandinaviska bandönskningar, på roskildefestivalens hemsida, till nästa års soliga festival.
onsdag, november 19, 2008
I flera dagar har jag dragit mig för att byta framlampa på bilen. Mest för att det på något sätt brukar lösa sig utan min hjälp. Hur vet jag knappt men så brukar det vara. Men till sist insåg jag att det kanske är dags för mig att växa upp och fixa det själv. Särskilt som jag stör mig på bilar som kör omkring med bara en framlampa.
Sagt och gjort så stegade jag in på Q8-macken i Kungälv.
”Jag vill ha en framlampa till Volvon som står därute”, säger jag och pekar. Den totalt ointresserade tjejen bakom disken böjer sig lite lojt fram för att se bilen.
Och vilken modell och årgång är det på bilen?” säger hon.
Jag som aldrig kan lägga det på minnet blir lite svettig. Men efter några pinsamt tysta sekunder så närmast chansar jag och säger:
”Det är en 740 och jag tror det är 1997-årsmodell”
”Och vilken lampa är det sa du?”
”Strålkastaren fram”, säger jag
”Och vilken sorts styrka är det”, säger hon”
”Ingen aning, det borde väl någon här veta”, sa jag.
”Jag får väl kolla om någon vet då” säger hon i väldigt ohövlig ton.
Efter en stund kommer hon tillbaka och säger:
”Tyvärr ingen vet var pärmen är där det står vilka lampor som passar till din bil”
Innan jag hinner säga något kommer det en annan ur personalen som hört det hela och säger att det står i bilens instruktionsbok vilken lampa man ska ha.
”Vad bra, då hämtar jag den, säger jag.
Och visst står det vilken lampa som jag ska ha där. Återigen är det den otrevliga tjejen bakom disken. Jag som ändå är bra humör säger när jag får lampan
”Det var ju bra att det löste sig.”
Hon verkar inte ett dugg glad att jag till slut fick min framlampa utan säger bara ”49.50” samtidigt som hon tittar åt ett annat håll. Kul prick, tänker jag och antar att hon är med i Peter Settmans fanclub, gillar Björn Rosenström, tycker att böcker är röva, har en andedräkt som stinker grillchips och att hon har fula vårtgårdar.
Jaja, till sist fick jag då min lampa. Som det känns kan det vara första gången jag bytt lampa på en bil sedan 1992. I alla fall var det fösta gången på Volvon. Själva bytet gick sen väldigt smidigt och jag blev väldigt stolt när jag startade bilen och såg att det fungerade.
tisdag, november 18, 2008
104 av 1001 album
The Velvet Underground - White light/White heat
Velvet Underground är förstås ett av rockhistoriens bästa band men jag har aldrig förstått vurmen för deras andra skiva. Som milstolpe för rockmusiken med sin sparsmakade produktion och väldigt distade ljudbild kan man ge den ett extra plus men det finns egentligen bara tre låtar som jag kan säga att jag lyssnar på numera.
Titelspåret är en klassisk öppning. Även om deras debut innehöll vissa vassa gitarrer så måste de som var med när det begav sig fått sig en chock. Energin, volymen och drivet är närmast besiningslöst. Låt två, som jag gillar, är Here she comes now. En mer normal Velvet Underground låt som har en poppig uppbyggnad som är omöjlig att motstå. Sister Ray, som avslutar skivan, är ju det klassiska noise-rock eposet. Frågan är hur bra låten egentligen är? Det finns partier i låten där man förstår varför Jonthan Richman frågade sig "how on earth were they making that sound?". Och då alltså i positiva bemärkelse. Men under låtens dryga 17 minuter finns också nästan olyssningsbara avsnitt.
Övriga låtar på skivan lyssnar jag aldrig på. De är inte tillräckligt bra helt enklet. Trots att Maureen Tuckers trumspel och Lou Reeds röst alltid är bra så räcker det inte. Det måste finnas något att bygga upp det på också.
Betyg: GGG
Favorit: White light/white heat