måndag, mars 31, 2008

Nu är det nog dags för Håkan Hellström att avbryta sin promotionturné för nya skivan. Hos Lasse Bengtsson i tv4 så verkade han totalt slutkörd. Trots Lasses idoga försök så blev det inte så många vettiga svar. Eller också hade han besökt kranarna natten innan.

När de spelade Långa vägar och För en lång lång tid live så vaknade han dock till liv. Det märktes ändå att en del repande behövs innan turnéstart. Som bäst blir det nog på Way out west i sommar.

Skivan däremot är närmast perfekt.

söndag, mars 30, 2008

Karin Alvtegen - Svek

En känsla jag ofta får när jag läser populära svenska deckarförfattare är att de skriver som kvällstidningsjournalister. Det märks så tydligt att texterna har samma mönster. Jag skulle kunna tänka mig att Alvtegen läst vilken kvällstidning som helt vilken veckodag som helst och fått ihop den här historien. Det är som hon tagit artiklarna en efter en och sedan omformulerat dem och fått ihop en bok. Just den här fokuserar på svek. Kanske var det så att huvudartikeln i den tidning hon fick tag i handlade om just det.

Igenkännedom kan vara en viktig ingrediens i böcker men det kan också bli fel. Här blir det fel då igenkännedomen får karaktären av överlägsenhet och sensationslystenhet. Alvtegen vill få läsaren att känna sig perfekt och sucka av oförståelse inför de val personerna i boken gör. Antagligen är det människor som förtränger sina känslor som allra bäst tilltalas av denna typ av böcker.

Sen ska man inte förneka att Alvtegen är skicklig på att bygga upp en historia där man vill få reda på hur det går. Men det är ju samma sak med kvällstidningarna löpsedlar. Trots att det man ser stå där är fullständigt oviktigt så bläddrar man i tidningen för att få reda på mer.

Betyg: 2

lördag, mars 29, 2008

Körslaget

Äntligen ett klockrent familjeprogram med musiken fokus. Program som Idol, Så ska det låta, Sing-a-long får mig att vilja skjuta upp heroin. Finns det något värre än att se Peter Settman stå och dansa och smila upp sitt bredaste flin inför kameran. Allvarligt talat så tror jag inte det.

Körslaget tilltalade mig förvånande mycket. Hela upplägget skapade en inramning där musiken fick den betydelse den alltid bör ha. Innerlighet, glädje, nerv, skönhet, brister eller någon annan känsla måste alltid finnas där. Ikväll bevisade en kör från Boden att man kan ta en gammal låt av Cher, If I could turn back time, och på bästa sändningstid få till en känslosam musikstund.

Ramblin' Man - Hank Williams

Hank Williams har sånger för varje humör. Ramblin man passar fint en dag som den här.

Videon kan man skippa men låten är en av countrymusikens topp 5 låtar genom alla tider.

Emmylou Harris - Love hurts

Dagens låt!

Det är klart att det ska vara Emmylou Harris som ska framföra Love hurts. Då går den rakt in i kroppens viktigaste delar.

onsdag, mars 26, 2008





Musik 2008


Malcolm Middleton - Sleight of heart

Förra året gjorde skotten Middleton en utmärkt skiva, A brighter beat. Tyvärr så gjorde han också en tveksam spelning på Pustervik som lämnade en fadd eftersmak. Nu bygger han dock upp förtroendet igen. Det nio låtarna på Sleight of heart tillhör nämligen det bästa han gjort.

Skivan är lite mer akustiskt betonad vilket passar utmärkt då texterna och rösten blir ändå mer framträdande. Middleton är formidabel på att skiva uppriktigt uppgivna texter. Precis som han sjunger så nynnar man gärna med när han utropar "singalong to the sad song" i låten Blue plastic bags. Det blir en omvänd eufori som behövs ibland. Ganska ofta faktiskt.

Soundet på skivan är väldigt likt en grupp som heter Sophia som ingen känner till. De har gjort några riktigt bra plattor och jag vet att Middleton turnerat ihop med dem. Vissa låtar påminner faktiskt också om Neil Youngs 70-tals sound. Mest av allt är det ändå sjävla låtarna som är riktigt bra. Bäst av alla är Stay som tydligen är en Madonna cover.

Betyg: 8

Favorit: Stay


Påsk

Jag har alltid tyckt att påsk är en trevlig högtid. Den är oftast bara lugn och avslappnande. Man målar lite ägg och mår gott. Är det månne den religiösa bakgrunden med Jesu död och uppståndelse som bidrar till detta harmoniska tillstånd.

Årets påsk var inget undantag. Härliga dagar i vinterskrud. Något som jag saknar är dock de gamla tiderna då påsken innebar raketer, smällare och en stor brasa. Varje år tog jag och kusinerna bussen in till stan för att köpa fyrverkerier. Dels var det spännande att bara åka in till stan själva dels så var man alltid nyfiken på vilka smällare som fanns att köpa. Ju äldre man blev ju grövre artelleri behövde man. Från 1-öres till kinapuffar.

När vi väl inhandlat våra smällare så var vi för fega för att prova dem på stan. Men när vi klev av bussen i Rackeby blev vi genast tuffa. Den kilometerlånga vägen från busshållplatsen och hem fylldes med krutrök. Brevlådor och annat råkade illa ut. Tänk vad kul det var.

Väl hemma så sorterade jag mina inköp i olika högar. När jag vaknade varje morgon satt jag bara och tittade på smällarna som om det vore en skatt med guldpengar. Så var det också för en bondpojk som mig.

Klimax nåddes på påskaftonskväll då påskbrasan tändes och allt skulle skjutas upp. Hela familjen samlades och tillsammans fick vi ihop en stor mängd fyrverkerier. Oftast brukade det urarta med livsfarliga lekar där det brann av smällare precis överallt. Som tur var så var det aldrig någon som blev skadad.

Det finns några tillfällen som är mer minnesvärda än andra. En gång var när G smugglat ut bomber från lumpen. Då small det så att håret ställde sig på ända. En annan gång var när vi av någon anledning fick en stor raket över. Vi bestämde oss för skjuta upp den dagen efter. Samtidigt som vi skjöt upp den stora raketen kom det en bil på vägen en bit bort. Vi siktade inte med flit på den men raketen tog en oväntad bana och flög som en projektil rakt mot bilen för att explodera precis innan den kom fram. Det gick bra men var ganska chockartat. Bilen åkte vidare menas vi låg bakom häcken och gömde oss. Härliga minnen som alltid poppar upp i påsktider.

tisdag, mars 25, 2008



Musik 2008

Håkan Hellström - För sent för Edelweiss

Under många år var musik på svenska något jag inte ens kollade åt. Det känns konstigt nu när Håkan och Eldkvarn är två av mina absoluta favoriter. Eldkvarn lyckade förra året hålla uppe standarden med Svart blogg. Nu är det Håkans tur att ännu en gång bevisa sin storhet som låtskrivare och sångare.

När det blev klart att Jocke Åhlund skulle producera skivan så blev jag faktiskt lite oroligt. Håkan sjunger ju själv att "Stockholm aldrig blir min stad" och finns det något mer stockholmskt än Åhlund. När man nu har slutresultatet i sin hand så visar det sig att det blev fantastiskt lyckat. Ljudbilden är lite annorlunda men precis som alla stora så gäller det att byta ut inkörda hjulspår och prova nya vägar.

På För sent för Edelweiss finns ingen utfyllnad som det gjort på Hellströms tidigare skivor. Ett par spår är lite för mycket visa för min smak men textmässigt brinner de. Håkans dyrkan av Sture Dahlström märks på så sätt att varje mening är betydelsefull. Efter bara ett par lyssningar har man meningar i hjärnan som man vet kommer att finnas där resten av livet. Särskilt som både Ella och Astrid också sjunger dem. "Det var en vacker dag på Stigbergsliden", "med vilken runaway som helst", "längre än dit Natalie går", Andreas Karl-Johan och jag, så jag hör att du är på kryss med boozen, "travets tröttaste krake är alla exempel på textrader som jag nynnar på hela tiden.

Jag läste någonstans att det fanns fyra låtar inspelade som inte fick plats på skivan. Med all säkerhet är ett par av dem tiopoängare. Skulle man bytt ut dem mot titelspåret på skivan som jag inte är så förtjust i så skulle det högsta betyget vara givet. Nu blir det istället en stark nia.

Betyg: 9

Favorit: Tro och tvivel

torsdag, mars 20, 2008

Pappadag


Idag njuter vi till isdansen på skridsko vm. Fint med mycket glitter, tycker ella. Astrid längtar till korven.

onsdag, mars 19, 2008

Biblioteksbartender

Idag kändes det som ett nytt yrke uppfanns, biblioteksbartender. Bandet Gumbo stämde nämligen upp till dans i caféet bredvid biblioteket. Deras New Orleans doftande musikgryta fick låntagarna att kasta sig över lånedisken som om klockan var över midnatt och ölen höll på att ta slut. Jag kände att jag fick lite mer pondus, som vanliga bartendrar har gott om, än den vanlige snälle bibliotekarien.

Att de sedan inte ville köpa mer öl eller någon god drink utan frågade saker som, "har ni någon bok om Allan Edwall" eller "kan jag låna om den här boken", det gjorde inte så mycket. Fast jag fick faktiskt en fråga kan ha kommit till med hjälp av rockmusiken. Eftersom ljudvolymen var bra mycket högre än vanligt så var det lite svårt att tyda vad den kvinnliga låntagare verkligen sa. Ordet singel dök upp och för ett ögonblick tyckte jag hon sa "är du singel" Kanske var det inte så för senare frågade hon efter Eva Rusz bok Den ulitmata singelboken. Det måste vara kul att vara "riktig" bartender och fritt kunna få fantisera om man inte riktigt hör frågan första gången. Hursomhelst så skulle kunna tänka mig att vara biblioteksbartender igen.

tisdag, mars 18, 2008



Army of Lovers Vs. Bwo

Som någon så tacksamt påpekade så skrev jag Army of Lovers istället för Bwo på schlagerlistan.


Jag skulle tippa att det beror på Dominka Peczynsky en av medlemmarna i Army of Lovers. Hon fick mig nämligen att smyga in på pressbyrån i Lidköping, dock ej i lång överrock och hatt, och bläddra i det första nummret av den svenska varianten av Playboy. Året var 1998 googlade jag fram. Jag var då 26 år så ni förstår varför jag smög. Det fanns liksom ingen chans att skylla på tonårshormoner om någon dök upp vid min sida och undrade vad jag läste. Sen var det så att mannen som ägde pressbyrån verkligen tyckte illa om om man bläddrade i tidningarna. Det fanns lappar överallt om att det var förbjudet. Jag var så stressad att jag inte hann kolla ordentligt på bilderna. Därför finns Dominika ständigt i mitt undermedvetna. Jag behöver nog se de där bilderna ordentligt så jag kan gå vidare med mitt liv.


måndag, mars 17, 2008



Kameleonter är ju kända för att kunna byta färg. Jag kom att tänka på dem eftersom jag ibland känner att jag tar fram olika sidor hos mig själv när jag pratar med olika människor.

Kameleontkänslan inkluderar både vad man säger och hur man säger det. Vad det gäller åsikter så är det klart att man ska våga stå för vad man tycker. Fast man kanske ju göra det olika intensivt. I ett vanligt kort samtal kan det vara bättre att lyssna än att hela tiden basunera ut sina åsikter. Här infinner sig kameleonten på så sätt att jag väljer ofta att säga, "det var ok" eller jodå, det känns bra", fast jag kanske inte riktig håller med eller känner så. Men det finns liksom ingen vinst vare sig för mig eller samtalspartnern om jag säger "sanningen". Man ska stå för vad man tycker en man behöver inte alltid säga vad man tycker.

När det gäller röstläge så ändrar det sig också beronde på vem jag pratar med. Även ordförrådet blir olika med olika personer. Ena stunden kan jag slänga mig med lite finare ord och ett artikulerat språk för att andra mer tjöta på grabbars vis. Spannet däremellan är ganska långt. Men så fort jag går över en viss gräns, antingen ett för fint spårk eller för mycket "fotbollsspråk", så känns det olustigt.

Å andra sidan tror jag det är bra att vara en röst- och ordkamelont. Man ska vara stolt över det. Jag har nämligen kommit på att personer som hela tiden låter likadant är ganska hemska. De har ofta en tendens att veta och kunna bäst. Istället för att låta samtalet flyta så behöver och vill de här människorna hela tiden framhäva sin åsikt. Och det räcker inte med det. De menar nämligen att sin åsikt är absolut rätt. Därför är det närmast omöjligt att föra en vanlig konversation med den här typen av människor. Du hittar icke-kameleonter i alla samhällsklasser.

Personer som inte har kameleontdraget blir därför översittartyper av värsta typen. Dessa personer har ytterligare några hemska drag. De är exempelvis lillgamla fast de är vuxna. Jag har också upptäckt att personer som ej har kameleont funktionen har svårt att erkänna att de sett vissa tv-program, hört vissa låtar eller vet vilka vissa personer är. De blånekar att de hört en schlagerlåt eller att de inte vet vem som åkte ut i senaste omgången av Let's Dance. Det är klart att folk inte behöver kolla på varken Melodifestivalen eller Let's Dance men icke-kameleonterna gör det i smyg och sedan säger de med sin entoniga röst "vem är Charlotte Perrelli" på fullt allvar. Även om jag inte har belägg för det så tror jag att de flesta i den här gruppen läser fantasylitteratur också.

söndag, mars 16, 2008

Melodifestivalen

Här kommer poängen från Mattias jury.

10 p Charlotte Perrelli
9 p Army of Lovers
8 p Linda Bengtzing
7 p Sanna Nielsen
6 p Sibel
5 p Christer Sjögren
4 p Amy Diamond
3 p Nordman
2 p Frida feat. Headline
1 p Bröderna Rongedal

Hästpojken - Gbg, Sticky Fingers 15/3 -08

Personligen ligger jag väldigt nära överdosering av livemusik med tillhörande barhäng. Som tur var levererade Hästpojken precis vad jag behövde. En kort och intensiv spelning på drygt 30 minuter utan döda punkter.

Frontfiguren Martin Elisson kan tyckas störig (det tycker jag ibland), men han har ändå en förmåga att uttrycka sig med hjälp av musik och text. Det blir extra tydligt när man kommer direkt från melodifestivaltittande till en Hästpojken konsert. Ellison och bandet är den totala motsatsen till bröderna Rongedals flinande ansikten. Rongedalarna gör mig ledsen på riktigt. De tar det jag älskar, musik, och misshandlar den. Jag vill göra som Ella när L pratar i mikrofon inför en stor folksamling. Nämligen hålla för öronen, ligga platt mot marken och vänta på att det hemska ska vara över när jag ser brödernas kala hjässor. Jag kom in på ett sidospår här men det jag vill säga är att musik måste förmedla något och det gör Hästpojken när de sjunger Cancerkropp.

Trots att det var bra så tänkte jag mycket på hur kul det skulle vara att se Håkan Hellström på samma scen. Det kom sig av att Håkans bassist Oscar Wallblom stod för basspelandet i Hästpojken under spelningen. Ett tillfälligt inhopp, tror jag. Hursom så skulle jag gärna skrålat "det är en vacker dag på Stigbergsliden"

Istället för en bild på bandet så bifogar jag en bild på den glada och mogna publiken.

fredag, mars 14, 2008

Sky girl och Frankenstein från spelningen med 22 Pistepirkko på Sticky Fingers.

Jag borde nog satsat på en lite dyrare telefon när jag ville ha inspelningsmöjligheter. Det blir ändå ett kul minne för oss som var där.


22 Pistepirkko + Chris Bailey - Gbg, Sticky Fingers 13/3 -08
Det är inte samma chock som att se dem första gången och det är inte samma extas och eufori som de tidiga spelningarna men 22 Pistepirkko är fortfarande ett av de mest orginella och coola banden som finns.
Som jag befarade var det ganska tunnt med publik. De som fanns på plats var desto mer fanatiska så bandet kände sig nog välkomna. Senaste skivan är ingen av deras bättre men live fungerar det utmärkt. De har ju en oändlig låtskatt att ösa ur. Nyckelpiggorna såg ut att trivas på scen och bjuder på en lång spelning med mycket från senaste plattan men även en hel del godbitar. Bäst var Texacson, Onion soup, Don't say I'm so evil, Frankenstein, Hong Kong king och Quicksand.
Uppvärmare var Chris Bailey från det legendariska bandet The Saints. Ensam med akustisk gitarr leverarede han sköna låtar, många covers. Men han hade det inte lätt då nog ingen var där för att titta på honom. Visst fick han applåder efter varje låt men undrar hur det känns att ha varit med och startat punkvågen och gjort klassiska låtar som I'm stranded och nu stå och sjunga Ring of fire som en enkel trubadur.

torsdag, mars 13, 2008

Underbart


Fika på brogyllen och stadsmuseet blev det under dagens pappadag.

onsdag, mars 12, 2008



73 av 1001 skivor

Nico - Chelsea Girl (1967)

Tyskan Nico är ubercool och hon förgyllde flera spår på Velvet Undergrounds debutplatta men ändå tycker jag Chelsea Girl är rätt kass. Nicos är speciell och egensinnig på ett skönt sätt men låtarna är rejält tråkiga. Detta trots att kända låtskrivare som Jackson Browne, Bob Dylan och Lou Reed skrivit dem. Den enda låten som ger mig något är Tim Hardins Eulogy to Lenny Bruce. Där finns det en skön gitarrslinga och Nick gör sin bästa insats på hela skivan när hon närmast pratar fram texten.

Den sparsmakade musikaliska inramningen borde tilltala mig mer än vad den gör. Tyvärr känns stråkarna och pianospelet bara kallt och personligt. Inte den New York känsla jag är ute efter och som Nico senare kom att vara involverad i.

tisdag, mars 11, 2008

Musik 2008

3 x countrykvinnor

Dolly Parton - Backwoods Barbie

För nästan exakt ett år sedan lyckades Dolly Parton få till en suvurän spelning på Scandinavium. Hennes röst symboliserar genuin country musik för min del. Att hennes sexappeal fallnat något får man ha överinseende med. Efter att ha gjort några utmärkta bluegrassinfluerade skivor ger hon sig nu på klassisk countrymusik igen. Det låter inte som mycket av den moderna smörjan utan mer som det lät på det sköna 70-talet. Countrysoundet som rådde då är verkligen underbart. Mjukt och behagligt med härliga texter.

Backwoods Barbie visar verkligen att Dolly håller stilen. Det finns många spår som håller mycket hög klass. Särskilt de låtarna hon skrivit själv. Det enda som blir lite tröttsamt är hennes tvång att försvara sig själv och sitt utseende i några av låttexterna. Det finns intressantare saker att skriva om och det är synd att hon slänger bort sitt fina textförfattande på sådant strunt. Hon nämner det ju ändå i varje intervju.

Betyg: 7
Favorit: Jesus & gravity

Tift Merritt - Another Country

Förra året var det Kelly Willis som imponerade mest av de lite mer alternativa countrysångernskorna. När vi summerar det här året kommer Tift Merritt med säkerhet ligga mycket högt på den listan. Hon har så självklar röst att sjunga svepande och enkel countrymusik. Musik utan några krav på sig att vara något det inte är. Bara bra låtar, riktiga instrument och texter som alla förstår.

Ge mig juni, ge mig en solnedgång, ge mig en bil, ge mig Tift Merritt och jag skulle kunna köra till världens ände.

Betyg: 8
Favorit: My heart is free

Shellby Lynne - Just a little lovin'

Shellby Lynne ger sig i kast med att tolka låtar av Dusty Springfield. Det lät ganska intressant men resultatet visar sig vara rejält trist. Eftersom orginalen är närmast perfekta så är man förstås extra kritisk när låtarna blivit sämre. Det rätta ordet för skivan är tråkig. Allt går långsamt och jag hittar ingen nerv. Sen är låtarna i grunden så bra att det räddar skivan från ett rejält magplask.

Betyg: 4
Favorit: I don't wanna hear it anymore

måndag, mars 10, 2008



Driftkucku

När jag kommer hem från jobbet idag börjar L hånskratta. Jag förstår ingenting när hon säger "har du gått sådär hela dan". Hon tittar mig i ansiktet så jag förstår att det är något fel där någonstans. Ganska snabbt inser jag att hon kollar på mina tänder. Jag går till speglen. Mellan framtänderna sitter en rejäl bit spenat.

Spenaten åt jag klockan tolv. I närmare fem timmar gick jag med en stor grön växt i munnen. Jag stod i inormationsdisken och möter mängder av människor. Jag förstår väl att de in sa något men mina kollegor borde väl kunnat varna mig. Kanske är det så att jag är bibliotekets driftkucku. Tänk om alla har gått och hånskrattat bakom min rygg hela dagen. Hursomhelst så känner jag mig som Kungälvs George Costanza.



Musik 2008

Nick Cave & The Bad Seeds - Dig Lazarus Dig

Det dröjer relativt länge mellan varje gång jag lägger på en Nick Cave skiva hemma. När jag väl gör det så tycker jag att det är lysande men sen dröjer det ändå länge till nästa gång. Anledningen är att han aldrig sprängt sin in bland klicken av artister som alltid är med mig. Artister som det finns avgörande stunder i livet med. Trorligen kommer aldrig Nick Cave lyckas tränga sig in bland denna skara artister men han gör ett mycket bra försök med nya skivan Dig Lazarus dig.

Tillsammans med The Bad Seeds lyckas Cave krama ut massor av bra låtar på skivan. Caves texer är alltid av bästa kvalitet och det är inget undantag här. Musiken känns ganska "vanlig" för att vara Cave. Det finns få ballader och det finns få brötarlåtar. Istället är det en ganska rak rockskiva. Jag gillar soundet väldigt mycket och Cave sjunger perfekt. Inte sådär teatraliskt påfrestande som han kan göra när det vill sig illa. Han låter till och med som Mick Jagger i några låtar. Helt klart en av hans bästa skivor. Det lustiga är att han sparat de fem absolut bästa låtarna till slutet på skivan.

Betyg: 8

Favorit: Hold on to yourself

lördag, mars 08, 2008



72 av 1001 album

Nina Simone - Wild is the wind (1966)

Det är fel att säga att Nina Simone är ojämn. Istället bör man säga att hon är lite för variationsrik för sitt eget bästa. I alla fall enligt mig. Jazz, pop, soul, musikaler, r&b, populärmusik är genrer hon hinner besöka på en och samma skiva. Det finns säkert ett antal genrer till att hitta.

Simone har en väldigt känsloframkallande röst. Hon är oefterhärmelig. När hon låter rösten ackompanjeras av endast ett piano blir det som allra bäst. Särskilt om låten hon sjunger är hennes egen. Då är det ståpäls. Betydligt sämre tycker jag det blir när hon ger sig på sånger från Broadways låtskatt. Musikallåtar ger mig aldrig något. Så är även fallet när Simone försöker.

Wild is the wind innehåller alltså både en hel del godis och en del smörja. Ett par fantastiska låtar, Four women och Black is the color of my true love's hair, men även en del tråkigt inställsamma nummer. Betyget blir därmed ganska enkelt att sätta.

Betyg: GGG

Favorit: Four women

fredag, mars 07, 2008

Papas Kappsäck

Ville bara kort konstatera att detta måste vara det bästa program som visats i tv på många år. Mixen av resereportage och musik är förstås mumma för oss som gillar båda. Varje avsnitt har innehållit några helt underbara scener och Papa Dee har fungerat perfekt som programledare. Det borde väl finnas möjlighet att besöka sex länder eller städer till.

Av alla sköna scener är det två som jag fallit för mest. Den första är städerskan i Kingston som går igång på alla gamla vinylsinglar Papa Dee har på rummet. Den andra är när han möter Amadou och Mariam. Amadous gitarrspel är världsbäst. Sen får man heller inte glömma det konstanta letandet efter det svarta guldet.

Inget går upp mot att besöka skumma vinylaffärer under resor. Jag står fortfarande i tacksamhetsskuld till den holländare som hade sammaställt en lista över alla begagnat affärer med vinysskivor i alla Hollands städer. Som ni förstår hade L inte några problem att få med mig att åka runt i Holland och campa 1998. Charlie Rich skivan jag köpte i Arnhem lyssnar jag fortfarande på nästan varje vecka.
Vår värld

Varje dag när man läser morgontidningen blir man ledsen. Tänk vad mycket ondska och elände det finns i världen. Visst kan man känna sig lycklig som bor i ett bra land och att man personligen inte råkat ut för något riktigt eländigt. Men mer och mer gnager det att man verkligen borde dra sitt strå till stacken. Bara lämna allt och försöka hjälpa till på något sätt. Det blir lätt att man istället kryper in i sitt skal och blundar och försöker lura sig själv att det inte händer. I alla fall att det inte händer här.

I morse var det tre saker som drabbade mig hårdast. Först var det skottlossningen i Jerusalem. 8 pojkar får sätta livet till när en man med gevär mejar ner dem på skolans bibliotek. Fullständigt vansinne. Den andra artikeln handlade om en pappa som förgripit sig på sin 5-åriga dotter. Hur är det möjligt att göra så? Det är ju så obegripligt att det är fullständig omöjligt att ta in. Jag gråter bara jag tänker på det. Den tredje artikeln är av mer lokal prägel. Den handlade om hur en man blivit nedslagen och rånad på sin hund i Majorna. Hunden hade kommit tillrätta senare men hur många galningar rör det sig därute egentligen.

Var finns respekten för ett mänskligt liv? I alla tre händelserna ovan ödeläggs ett stort antal liv både direkt och indirekt. Allt är bara så sorgligt.

torsdag, mars 06, 2008

Band of Horses - Is there a ghost (från Sticky Fingers)



Band Of Horses + The Cave Singers + Tyler Ramsey - Gbg, Sticky Fingers 5/3 -08
Nu är det tätt med bra spelningar. Efter söndagens urladdning med Heavy Trash så fick Band Of Horses jobba extra hårt för att vinna min gunst.
Först ut var dock Tyler Ramsey. Ensam med akustisk gitarr inför en pratglad publik hade han det svårt. Det var mest hans skägg som fick uppmärksamhet. Nu när jag lyssna på hans låtar, http://www.myspace.com/tylerramseymusic så hör jag mer klart att han inte sticker ut. Hans röst är lite för tam för det.
Nästa band på scen var The Cave Singers. På skiva har jag av någon anledning tyckt att deras folkrock varit lite knepig. Så är det inte live. För mig var The Cave Singers en trevlig överraskning. Med små medel lyckas de perfekt som uppvärmningsband. Avslutande Dancing on our graves var en riktig fotstompare.
Band Of Horses hade ett mycket gynnsamt läge. Ett fullsatt Sticky Fingers var verkligen sugna på att höra deras musik. Jag tror de flesta gick hem lyckliga efteråt. Det gjorde jag också men jag var inte exalterad. Det blir lite väl mycket gitarrmattor. Jag skulle vilja ha något som bryter av ibland. Nästan inga av bandets låtar innehåller gitarrsolon och det är väl egentligen bra. Men de låtar där det finns tendenser till Neil Young liknande instick med gitarren lever upp på ett annat sätt.
Inledningen med två lite lugnare nummer fungerar inte riktigt. Att smyga igång spelningar kan vara bra men jag tror att Band Of Horses hade vunnit på om de gått på knock direkt. Men sedan levererar de mycket godis under kvällen. Ode to LRC gör de fantastiskt och allra bäst är faktiskt covern på JJ Cales Thirteen days.
Sångaren Ben Bridwell säger att han drabbats av "The plague", pesten, ikväll. Utan att ha sett bandet innan så tror jag ändå att de inte når toppformen denna kväll. Konstigt nog saknar jag lite spelglädje.

tisdag, mars 04, 2008

Gennaro Gattuso

Ända sedan Gattuso dissade Totti, då Totti skyllde på skorna när det gick dåligt, har jag haft ett gott öga till honom. Han har varit lite oitaliensk.

Nu däremot börjar jag verkligen ändra mig. För andra Champions League matchen i rad lägger han sig ner när motståndarna har bollen och börjar vifta med armarna att de ska slå ut den. Det skulle kunna var ok vid huvudskada eller något riktigt allvarligt. I båda fallen har dock Gattuso kommit in på plan direkt när spelet blåst igång igen. Han har då till synes kunnat springa obehindrat. Han som försökt vara så tuff visade sig vara en riktigt vekling och fuskare.

Därför känns det extra skönt med Arsenal vidare.

måndag, mars 03, 2008

Klipp från spelningen med Heavy Trash. John Spencer på Pusterviks scen. Magi.

Tyvärr klarar inte telefonen av det höga ljudet. När han skriker rock n' roll precis i slutet så går jag ändå ner på knä och tackar gud för att det finns människor som gör musik jag älskar. De gör mitt liv bra mycket bättre.


Heavy Trash + Transwagon - Gbg, Pustervik 2/3 -08
Klockan är 21. Det är söndag. Jag har jobbat hela helgen. Tröttheten är närmast total. Heavy Trash lockar. Ingen cykel fungerar. Jag tvekar.
Närmare fyra timmar senare går jag hem ensam genom natten i ett lyckorus. Berusad av både öl och musik känner jag mig odödlig. Under armen har jag en nysignerad vinylskiva. Världens bästa söndag har gått över i måndag.
Först ut på scen var Transwagon. Jag hade aldrig hört dem innan men de kan mycket väl vara ett av Göteborgs bästa band. Sångaren har en röst som man sällan hör från svenska band. Att han såg ut som Patrik "Bjäred" Andersson (se lilla bilden ovan) och att han var ivrig och nervös på samma gång får man ta. Jag gillade det verkligen. Här är deras myspace sida http://www.myspace.com/transwagon
Att beskriva Heavy Trash spelning är svårt. John Spencer är antagligen den tuffaste frontmannen som finns. Hans Jon Spencer Bluesexplosion hittade inte riktigt rätt de sista åren men med Heavy Trash är suvurän igen. Med grunderna i den gamla rockabillyn manglar bandet ur sig den bästa rockmusik jag hört från en scen på väldigt länge. Heavy Trash förvaltar arvet från Johnny Cash, Eddie Cochran, The Kinks och Rolling Stones med största säkerhet. Musik som jag är uppfödd med och som på något sätt ligger mig närmast om hjärtat.
Den här kvällen kommer gå till historien som en av de bästa spelningarna på Pustervik någonsin. Precis så bra var det.

Neil Young

Tänk om alla dagar skulle kunna börja så bra som när man får reda på att Mr Young är klar för sommarens Roskildefestival.

Yeeeeeeeeeeeeeeees!!!!!!!!!!!!!

söndag, mars 02, 2008

Charlotte Perrelli - Hero (live Melodifestivalen 2008)

Äntligen visade någon hur det ska låta i schlagern. De tre föregående omgångarna har varit rätt värdelösa.

Både Perrelli och Bengtzing fick igår till två låtar som bör bli invalda i den svenska schlager kanonen.

lördag, mars 01, 2008



Musik 2008


Duffy - Rockferry


Singeln Mercy har jag redan hyllat. Albumet kommer nu och det är också värt att hyllas. Walesiskan Duffy har något som får mig fast. Många har jämfört henne med Dusty Springfield och det stämmer ganska bra. Hursomhelst så var det här nog det bästa soulalbumet på väldigt många år. Det är så skönt att höra en bra soulröst utan en massa beats och rappare bakom sig.
Vid en första lyssning tyckte jag att plattan innehöll några lugna låtar för mycket. Särskilt som jag gillade den mer uptempo-aktiga låten Mercy väldigt mycket. Nu ett antal lyssningar senare är jag benägen att ändra mig. Flera av de lugna låtarna är så bra att de skulle kunna hamna på samlingar med klassiska soulballader. Sen får man ha överinseende med att det aldrig går att återskapa samma magiska sound som under 60-talet och början av 70-talet. Duffy går heller inte i fällan att bli alltför retro.
Visst finns det några invändingar också. I ett par fall blir det brittiskt inställsamt. Då är likheten med Lisa Stansfield och annan urvattnad brittisk soul lite för påträngande. Duffys röst räddar dock upp de låtarna hyfsat.
Av de klipp jag sett verkar det även fungera utmärkt live. Nu är det bara att hålla tummarna för en Roskilde spelning. Jag skulle stå längst fram. Hon är nämligen väldigt vacker också.
Betyg: 8
Favorit: Hanging on too long