Musik 2008

Tindersticks - The hungry saw

Rented rooms, City sickness, A night in, No more affairs, Tiny tears, Talk to me, Are you trying to fall in love again och ett antal låtar till ligger Tindersticks i fatet. De är nämligen så fulländade att de inte går att överträffa. Alla låtarna ovan finns på någon av bandet tre första plattor. Bandets lite mer soulinfluerade skivor som kom senare är också bra men det finns inte riktigt samma bett i låtarna.

Nya The hungry saw är något av en återgång till det tidiga soundet. Allt är egentligen ganska bra men jag kan inte ta in det. Som sagt, det har gjort det lite bättre tidigare och istället för att lyssna på The hungry saw en gång till så sätter jag hellre på Rented rooms från skivan Curtains för tiotusende gången. En låt där varenda textrad glöder lika mycket nu som för tolv år sedan. Jag har ett bestående minne om hur den låten fick mig tårögd på tåget upp till Stockholm när jag skulle se bandet på konserthuset. Den passade in på mitt liv då och den gör det nu. Det är en av de där låtarna som alltid kommer finnas med mig var jag än framtiden hamnar. Som ni förstår så finns det ingen sån låt på nya skivan.

Betyg: 6

Favorit: Yesterday tomorrows

1987

Tänk att Los Angeles mode hittade ända till Rackeby. Bygdens enda sleazerockare poserar framför Rackebys Sunset Boulevard.

Martin Bengtsson - I skuggan av San Siro

Att skriva en självbiografi vid 21 års ålder är vågat. Martin Bengtsson försöker sig dock på detta och han lyckas ändå ganska bra. Språket är långifrån färdigutvecklat men bokens händelser ligger å andra sidan väldigt nära. Ibland kan det vara bra att få distans till det som hänt men med den här boken känns det som om Martin vill förklara vad som hänt och sedan gå vidare med sitt liv.

Mycket kort handlar boken om hur Martin Bengtsson blir besatt av fotboll i mellanstadiet. Han verkligen lever med bollen dygnet runt. I många år så tränar han fotboll nästan varje dag. Hans mål är att bli proffs i Italien.

Genom sitt slit så når han nästan sitt mål. Han lämnar Örebro SK som 17-åring för att bli ungdomsproffs i Inter. Då har han redan provspelat i både England och Holland. Livet i Italien är till en början härligt men efter några skador börjar saker och ting förändras. Martin känner sig ensam, han börjar se det inrutade fotbollslivet med andra ögon och till slut mår han så dåligt att han försöker ta livet av sig.

Boken behållning är när författaren kommer in på fotbollens avigsidor. Inkilningar, som jag håller med om i vissa fall är rena mobbningen. Det är några som borde sova dåligt i Lidköping efter saker som hände på 90-talet. Jag ångar verkligen att jag inte ingrep när könshår rakades och sprit tvingades i barns halsar. En annan tendens när man spelar i fotboll är att bland lagets mer talföra spelare frodas trångsyntheten mot det som är annorlunda. Det håller jag med om och det skildras bra i boken. Sen att fotboll är världens bästa sport är förstås både jag och författaren ense om.

Betyg: GGG

Lost In Translation trailer

Efter att ha sett filmen igen i helgen så inser jag att det kan vara den bästa film som gjorts.

Bara den här trailern får mig att vilja se den en gång till.

Jag vill egentligen inte klaga något när det är fredag och omvärlden signalerar positiva signaler. Men ändå kan jag inte låta bli. Anledningen är dessa vedervärdiga försäljare som dyker upp överallt. Nu kan man inte ens gå in på sitt lokala Hemköp på Stigbergstorget utan att bli antastad.

Hade inte barnen varit med i affären igår så vet jag inte vad jag gjort när de flög på mig. Jag hade då stått i kassakön och retat upp mig bra mycket när jag såg hur de arbetade. "Vill du ut och resa" var deras försök att ragga folk att stanna. Alla elakheter och svordomar som finns virvlade runt i min hjärna. Det var till och med nära att jag tog tag i någon som jobbar på Hemköp för att höra om jag kunde få prata med deras chef som tillåtit försäljarna att stå där.

Som sagt, hade barnen inte varit med så tror jag faktiskt att något riktigt elakt flygit ur mig. Nu blev det istället en kollision av tankar vars resultat blev att jag svarade något fullständigt obegripligt till försäljarna när de angrep mig. Jag ville säga "dra åt helvete, kan man inte ens få handla i fred" men det gick som ni förstår inte och jag hade liksom inget lindrigare att säga så ljudet som kom ur munnen var typ öhhhhhhhhhh. Alltså fullständigt obegripligt. Försäljarna bara tittade på mig med sina djävulska leenden. När vi kommit utanför affären frågade Ella; "pappa, vad sa du till dom där inne?

75 av 1001 album

Beatles - Sgt Pepper's Lonely Heart's Club Band (1967)

Varje gång jag lyssnar på Sgt Pepper förundras jag över att plattan inte är bättre. Att den var banbrytande för sin tid och att Beatles låg lite för andra band i utvecklingen är en sak. Det är klart att den håller fortfarande men enligt mig så finns det inte mer än tre topplåtar på skivan. Resten, många inställsamma McCartney låtar, skulle jag inte behöva höra en endaste gång till.

De tre klassiska låtarna, With a little help from my friends, Lucy in the with diamonds och A day in the life, skulle visserligen ingen musikälskare vilja vara utan men de kan inte lyfta upp hela albumet. Sgt Pepper är det definitiva beviset på att jag föredrar tidiga Beatles när de mer var ett garagerock band

Betyg: GGG

Favorit: With a little help from my friends

Våren är här!

Dagens lunch intogs med glädje uppe vid masthuggskyrkan. (Mattias har inte börjat gilla depeche mode)

Anders Paulrud – Fjärilen i min hjärna

Det som kom att bli Paulruds sista bok handlar om hans uppgörelse med döden. Han skriver på denna bok i stort sett fram till sista andetaget. Paulrud har drabbats av lugncancer och väljer att dokumentera sina känslor. Fjärilen i min hjärna klassas som en roman men är förstås helt självbiografisk.

Boken ger en poetisk inblick i hur det är att veta om att tiden snart är ute. Paulrud skildrar mycket skickligt de känslor han känner. Hur han känner en ofantlig kärlek till sin livskamrat som ställer upp för honom hela vägen till slutet och hur han in i det sista försöker resa iväg tills in favoritstad. Sen finns förstås det ogreppbara att han snart inte lever längre. Han märker hur svårt det är för andra att veta hur de ska tala med honom, hur han själv helst vill vare ensam så mycket som möjligt och det ofrånkomliga att känna en stor sorg. Samtidigt inser Paulrud att han inte kan skylla sin lungcancer på någon annan. Efter att ha rökt minst 30 cigaretter varje dag i många år så förstår han att skulden ligger på honom. Han slutar inte ens att röka när han fått diagnosen. Vad är det för mening med det, skriver han.

Fjärilen i min hjärna är en mycket läsvärd bok av en av det bästa sentida svenska författarna. Har man inte läst något av honom förut så rekommenderar jag inte att börja med den här boken. Paulrud skriver ofta självbiografiskt och genom att läsa några av hans tidigare böcker så får man som läsare en större inblick i hans värld. Då blir Fjärilen i min hjärna ännu starkare.
Betyg: GGGG

The Sadies,

Dagens låt!

Plura Jonsson - Resa genom ensamheten

Hur går det när en av Sveriges bästa textförfattare ger sig på att skriva en biografi. Jodå, trots vissa brister, så är det en bok att sträckläsa. Ungefär halva boken utgår från det Plura skrev på sin berömda blogg våren 2007. Sedan har han fyllt på med nya texter i samma stil.

Visst finns det något sorts kronologiskt upplägg på boken men texterna och tankarna hoppar fram och tillbaka genom Pluras liv. Inte så konstigt egentligen då saker och ting kan höra ihop trots långt tidsavstånd. Problemet blir på några ställen att samma sak beskrivs på två eller till och med tre ställen i boken. Här hade det gått att redigera bort en del text.

Det är tur att huvudpersonen är så suvurän på att uttrycka sig med hjälp av bokstäver. Annars skulle hans liv och levene lätt kunna bli patetiskt. Nu är det nöje att få ta del av alla eskapader genom Pluras liv. Som läsare får man ta del av makalösa episoder med Eldkvarn, både lycklig och olycklig kärlek, spritens nyckfullhet, sexuell hämningslöshet, kokainexcesser, matlagning, låtskriveri och den ständigt närvarande ensamheten.

Betyg: GGGG

The Hellacopters – Head Off

När nu Sveriges bästa rockband lägger av så gör de det med stil. Head Off består av covers men låter ändå precis som ett vanligt Hellacopters album. Vi är ett rockband, varför ska vi ändra oss, som Nicke Andersson sa i någon intervju.

Om jag ska vara ärligt så kände jag inte till någon av låtarna på skivan med originalartisterna. Några har säkert passerat mina öron men sedan inte fastnat i skallen. Jag har nu svårt att se att originalet skulle vara bättre än Hellacopters versioner. Främst för att jag är väldigt förtjust i Nickes sätt att sjunga garagerock på. Det är inte många sångare som klarar av att sjunga den här typen av musik utan att gapa efter för mycket. Nicke Andersson har en skönt naturlig sångstil. Sen är jag också väldigt förtjust i trumspelet.

Allra bästa är Hellacopters när de är som ösigast men även de lite lugnare numren imponerar här. Som vanligt blir det också lite enahanda om man lyssnar på skivan i ett sträck. Men det får man ta med ett band som Hellacopters. De prövar inga nya vägar de bara förvaltar ett arv inom rockmusiken på bästa sätt. Då kan det bli så att det finns ett par låtar vars ackordföljd man hört några gånger för mycket.

Av någon anledning har jag aldrig stått riktigt långt fram de gånger jag sett bandet live. På Roskilde i sommar lovar jag att det ska bli ändring på det.

Betyg: 8 (+1 för lång och trogen tjänst)

Favorit: Rescue you

Jubilaren håller hov!

Han som tackar är gladare än han ser ut!

Helgen höjdpunkt var ett utomordentligt trevligt kalas/fest. Buffén som dukades upp smakade alldeles förträfligt och valmöjligheterna att välja dricka var mycket digert.

Att jubilaren valde att spela Håkan Hellström och Duffy under kvällen gjorde bara det ännu bättre. Tipspromenaden fick oss att röra på benen innan snacksen som sköljdes ner med gott drickbart. Jag har för mig att det stod tre fulla glas med olika innehåll framför mig i ett skede. Det kallar jag service.

Tack för kalaset! Det fortsätter på Way out West i sommar.

Gubbar

Mattias och ella visar sin konstnärliga ådra. Astrid orkade inte vänta utan gjorde ett monster av sin gubbe. Monstret såg inte aptitligt ut så det fick inte vara med på bild.

Roskilde 2008

Dumdristigt eller vågat är frågan efter dagens stora släpp av band? Roskildefestivalen utmanar verkligen sina besökare med att ta dit få säkra kort. Andra europeiska festivaler i sommar skyltar med R.E.M., Counting Crows, Interpol, Foo Fighters, Rage Against The Machine,The Verve, Moby, Bad Religion, Metallica, Beck, In Flames, Editors, Sigur Ros med mera. Band som är allmänt kända och drar en stor publik.

Roskilde kontrar med Seasick Steve, Joan The Police Woman, The Liars, Holy Fuck, Lykke Li och en massa andra mindre band. Artister som allra högst drar ett hundratal besökare om de skulle komma till Göteborg.

Jag beundrar bandbokarna inställning men jag undrar verkligen om de inte varit väl våghalsiga. Personligen är jag helt nöjd. Ett par tre namn till så blir det fullständigt perfekt. Det vore fint med The Hold Steady, något bra punk och rockabilly band och en riktigt bra publikdragare på stora scen. Varför inte Coldplay. Sen hade ju Håkan varit det ultimata förstås.

Nu blir de till att närmare kolla upp den uppsjö av artister som är klara och som man inte hört så mycket på innan. I fjol så hittades många guldkorn på det sättet.

Klara att se redan nu är:
Band Of Horses
Black Mountain
Bonnie Prince Billy
Cat Power
Duffy
Grinderman
Jay Retard
Jay-Z
Seasick Steve
Jose Gonzalez
My Bloody Valentine
Neil Young
Sharon Jones & The Dap Kings
Allen Skov Soulclub
The Hellacopters
The Notwist
Yeasayer
Säkert
The Cult

Musik 2008

Plura Jonsson - Sånger från ensamheten

”Västerbron, du undrar säkert varför hon och jag,
gick skilda vägar sedan vi delat nattkvarter”

Så börjar första låten Holberg hotell från singelskivan som följer med Pluras nya bok. Redan där förstår man att det är ännu en klassisk sång från Plura. Med hjälp av ett sparsmakat komp med akustiska gitarrer, orgel och banjo utvecklar sig låten till en avskeds låt av högsta klass. Tydligen var låten med på deras skiva Pantad och såld från 1979 och det här är en ny version.

Andra låten Tamburin är en låt som det känns som om Plura kan kasta ur sig när som helst. Det är barer, cigaretter, förlorade vänner, längtan bort, nattstämningar och allt annat typiskt för hans texter. Eftersom jag är en sucker för det så insuper jag och njuter av varenda rad.

Sist kommer titelspåret Resa genom ensamheten. Vyerna och tematiken känns igen men här höjs standarden ytterligare ett snäpp. Låten är en sju minuter lång odyssé genom livet. Texten vinglar hit och dit när Plura sammanfattar hur det är att leva. Det enda som återkommer är ensamheten.

”Jag har fått vad jag ville,
en dödlig dos av lyckan”

Betyg: 9

Idag säger vi ett stort grattis till denne ståtlige man som fyller år. Syrran gjorde ett kap när hon hittade dig.

Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Jens Christian Gröndahl - Röda händer

"Den danske författaren har en sällsam förmåga att skildra kärleken i vår tid, dess möjlighet och omöjlighet", så står det på utsidan av boken Röda händer. Den lilla texten fick mig att tycka boken verkade intressant.

Tyvärr visar det sig att boken inte alls är speciellt bra. Jag gillar den i alla fall inte. Den handlar om hur två människor slumpmässigt stöter på varandra. Skildringen av ett sådant möte skulle kunna vara spännande. Men Gröndahl utnyttjar inte detta möte på ett bra sätt. Det finns noll spänning och liv i texten.

De två personerna som möts, berättaren och Sonja, möts som sagt slumpartat på Köpenhamns tågstation. Efter detta möte dröjer det 15 år tills de återigen stötter på varandra. Sedan får vi följa deras historia som mest går bakåt i tiden och till Sonjas inblanding i västtyska terroriströrelser. De båda åker tillbaka till Tyskland för att göra upp med Sonjas förflutna.

Jag antar att Gröndahl vill väcka tankar om ställningstaganden i olika skeden i våra liv. Hur vi kan hamna i vissa situationer utan att vi knappt märker det. Situtationer som kan innebära andra människors död. Intressanta frågor men Gröndahl lyckas inte få till en speciellt bra bok utifrån dem.

Betyg: GG

Håkan Hellström - Göteborg, Scandinavium 12/4-08

Vad underbart det är att gå på en spelning när artisten man ska se är den som man också lyssnar på mest just nu. Tajmingen att se Håkan är nästan alltid perfekt men igår var den mer än så. Nya skivan är makalös och den som snurrar absolut mest hemma.

Vad det gäller Håkan så skulle jag nog alltid kunna ge honom högsta betyg. Det är mer om det ska vara ett plus eller minus efter femman. Igår får framförandet ett plus men att stå på läktaren ett minus. Det är omöjligt att bli lika involverad i musiken när man står en bra bit bort och framförallt på läktaren.

Nu till svaren på frågorna som fanns jag ställde mig innan spelningen.

De nya låtarna spelades fantastiskt men jag är helt säker på att de kommer bli ännu bättre på Way out West.

Anders Göthberg fick en fin hyllning med låten Minnen av aprilhimlen.

Håkan klarade att få med hela Scandinavium. Jag har nog aldrig sett en sådan dansande publik. Nästan alla stod upp läktarna också. Sen var det väldigt konstigt att inte mer folk tilläts att stå på parkett. Det fanns mycket yta att fylla upp och stämmningen hade helt klart blivit ännu bättre om det stått mer folk där.

Någon utbrytning för att ta sig ner på innerplan vågade vi oss inte på.

Jag vet inte om Simon Ljungman är någon permanent medlem av Håkan band men det funkade faktiskt ganska bra. Lite fel blev det kanske när han gick ner på knä för att spela ett solo. Det passar på något sätt inte in hos Håkan.

Ljudet var inte för lågt men det nåt som sagt aldrig fram till en sidoläktare.

Publiken får man säga var fantastisk. Jag förstår att Håkan säger herrejösses över mottagandet. Det stämmer när en recencent skrev, och nu då? Hur ska man gå vidare.

Om man jämför Håkan spelningen med Dolly Parton så kommer jag på att jag saknade ett riktigt "Hallelulja moment" igår. Ett sådant tillfälle i spelningen då antingen tårarna rinner, armarna viftar eller benen spritter utan kontroll. Återigen skyller jag på vår sittplats.

Kvällens höjdpunkter var:

1. För en lång lång tid
2. Nu kan du få mig så lätt
3. Klubbland
4. Tro och tvivel
5. Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din

Filmklippet ovan är som vanligt ganska uselt. Men det är underbart att höra publikens jubel och när låten 13 går över i Jag vet inte vem jag är... så ryser det i kroppen.

Frågor inför Håkan Hellström spelningen ikväll

Har bandet repat in de nya låtarna ordentligt?
Hur har Håkan tagit Anders Göthbergs död?
Funkar Scandinavium?
Går det att komma ner på innerplan?
Är Simon Ljungman som ersätter John Engelbert lika malplacerad som befarat?
Gör reglerna med ljudnivån att det blir för lågt?
Vad blir det för publik?
Blir det lika bra som det senaste Scandinavium besöket då Dolly Parton frälste 10 000 personer?

Svaren kommer imorgon

Musik är poesi

Nedan är utdrag ur låtar som snurrar i min skalle. Jag bockar och bugar och sänder en enorm tacksamhet till alla upphovsmakare.

"Well you think you're gonna find yourself a little piece of paradise
But it ain't happened yet, so girl, you better think twice"

"And no one else can haunt me the way that you can haunt me
I need to know you want me, I couldn't be without you
and the light that shines around you"

"Men den gamla goda tiden nu kommer den aldrig tillbaka...
Och jag svär att varenda fyllo på varenda bänk i varenda hörn hälsade på oss
Natten jag fann dig
Och jag svär att jag aldrig sett stjärnorna tydligare ovanför
Natten vi kysste all skit vi gått igenom här ajö ... "

"Baby, for a long time
You had me believe
That your love was all mine
And that's the way it would be.
But I didn't know
That you were putting me on.
And I'll probably feel a whole lot better
When you're gone "

"sweet obscenity
bring her back to me
lost in her perfume
think i'm gonna sue
sweet obscenity
didn't i know it
didn't i call her name"

"Heal – takes time
And you gave me all you had
I know in time I will believe
That I loved you
Did you love me?
Did you love me? "

"You must be the daughter of the late, late rose -
I'm November's son
And I'm here to tell you, honey,
ooh what's done is done
Yeah, I been claimed by the wind and the rain
There ain't no going back, naw there ain't no going back again (for us now)"

"Makes it kind of quiver down in the core
'Cause you're dreamin' of them Saturdays that came before
And now you're stumblin
'You're stumblin' onto the heart of Saturday night"

"And ev'rything looks so complete
When you're walkin' out on the street
And the wind catches your feet
Sends you flyin', cryin'"

"I gave you the warning,
But you never heeded it.
How can you say you miss my lovin,
When you never needed it?
Yeah! Yeah! Ow!
You're gonna wake up wonderin',
Find yourself all alone,
But what's gonna stop me, baby?
I'm not comin' home.
I'm not comin' home.
I'm not comin' home."

"Makes no difference where she's been
I'm go in south and doin' them things again
Bake in a hot tub, down the line
I'd rather see you ruin this a-heart of mine."

"Someday soon she’ll be going somewhere else
She reach for the bottle and the phone"

"I can only imagine for our worlds are far apart
How it would feel to hold this woman mouth to mouth heart to heart
I guess it's a good thing dreaming's free"

"I see you're leaving me and taking up with the enemy
The cold comfort of the in between
A little less than a human being
A little less than a happy high
A little less than a suicide
The only things that you really tried"

"So you reach for things
you're never satisfied
you're running down the years"

"There's a dark cloud rising from the desert floor
I packed my bags and I'm heading straight into the storm
Gonna be a twister to blow everything down
That ain't got the faith to stand its ground
Blow away the dreams that tear you apart
Blow away the dreams that break your heart
Blow away the lies that leave you nothing but lost and brokenhearted"

"Why cant I get just one kiss
Why cant I get just one kiss
Believe me thered be somethings that I wouldnt miss
But I look at your pants and I need I need a kiss
Why cant I get just one screw
Why cant I get just one screw
Believe me I know what to do
But something wont let me make love to you
Why cant I get just one fuck
Why cant I get just one fuck
I guess its something to do with luck
But I waited my whole life for just one…"

"If I gave you time to change my mind
I'd find a way to leave the past behind
Knowing that you lied straight faced while I cried
Still I look to find a reason to believe"

"Jag tog en enkel biljettjag ville bort från allt
Världen förändrassnart finns inget som är sant
Jag vet inte längre vad som händer
hur kan mitt hjärta bli till is mitt i elden
Som om du var här
som om du var här"

"Take me back,
I love you...I need you
I know it's wrong, it must be wrong
But right or wrong I can't get along
Without you"

"Mama brought me up by the golden rule
Do onto others as you had been to
And I believed it was really true
Until I fell so much in love with you"


"It's no longer your face
Someone's taken my place
Ooh baby I'm losing you
You try hard to hide
The emptiness inside,
Ooh I can tell
I'm losing you. "

"Well i might take a boat or i’ll take a plane
I might hitch hike or jump a railroad train
You’re kind of love drives a man insane
So look for me walking just a any old way."

"Last time home when I played This song, you said
"Dad, it's sad, and way too long."
And I pulled you close and held you in my arms.
Yes, salvationWears a thin disguise 'cause I can see the heaven in your eyes.
And I thank God them years I searched were not in vain...
Finally found someone to love more than the rain.
Bluebird I love you more than the rain."

"And so and now I'm sorry I missed you
I had a secret meeting in the basement of my brain
It went the dull and wicked ordinary way
It went the dull and wicked ordinary way
And now I'm sorry I missed you
I had a secret meeting in the basement of my brain"

"Won't say I love you babe
Won't say I need you babeBut, I'm gonna get you babe
And I will not do you wrong
Livin's mostly wastin' time
I waste my share of mine
But it never feels too good
So let's don't take too long
You're soft as glass
And I'm a gentle man
We got the sky to talk about
And the world to lie upon."

"Jesus Christ, Look at what you've gone and done
2,000 years of lookin' down
The barrel of a gun
You got the fools believin
'That there's something else to gain
Jesus Christ,
When you comin' down again?"

"Deep in my heart theres a trembling question
Still I am sure that the answer gonna come somehow
Out there in the dark, theres a beckoning candle
And while I can think, while I can talk
While I can stand, while I can walk
While I can dream,
please let my dream
Come true,
right now
Let it come true right now"


"But only love can break your heart
Try to be sure right from the start
Yes only love can break your heart
What if your world should fall apart?"

74 av 1001 album

Astrud Gilberto - Beach samba (1967)

Det blir nästan på andra permisser man bedömder en samba skiva. Eftersom jag sällan lyssnar på den genren så kan jag inte jämföra med Astruds konkurrenter. Däremot kan jag jämföra med den musik jag vanligtvis lyssna på. Då kan jag konstatera att Beach samba är väldigt beroende på inramning och humör vid lyssnandet.

Eftersom musiken är väldigt "easy listening" kan den gå på i bakgrunden utan att jag egentligen märker det. Om man tänker efter så är det inget speciellt bra betyg. Det har också hänt att musiken har gripit tag i mig och verkligen fått mig att längta bort från snålblåsten i Gbg. Musiken för med sig varma vindar som då fungerar som ett bra substitut till medelhavets solstrålar.

En liten anekdot om Astrud Gilberto är att hon för jämlikhetens skull ibland spelas i samband med fredagkvällens måltid. Ella Fitzgerald abbonerar på stereon vid denna måltid men då vår Ella är en snäll tjej så tycker hon att vi borde spela något med någon som heter Astrid också. Då är Astrud Gilberto det närmaste vi kommer och hon gör inte alls bort sig som middagsmusik.

Favorit: Stay

Betyg: GGG

Härlanda tjärn

Idag njuter vi av vårsolen. Det kan inte bli bättre.

Bilden ovan är tagen för nästan exakt 10 månader sedan. Jag tror att det är taget ungefär 33 kilometer in i Stockholm maraton. Mitt ansiktsuttryck visar ungefär hur jag känner. Fy fan, vad jobbigt det här är. På kortet finns det rynkor i ansiktet som jag varken sett förr eller senare. Solen har fullständigt exploderat denna dag och värmen är olidlig. Varför gör man det här är en fråga som kommer upp var femte steg. Lyckan när jag väl kom i mål var skön men inte så euforisk som jag trott. Antagligen beroende på att jag mådde spyilla en bra stund efter målgång.

Trots detta återkom ett visst sug efter löpning mot slutet av förra sommaren. Men i november bara försvann detta sug totalt. Inte förrän de sista veckorna har det återkommit lite. Det är när jag inser att Gbg-varvet bara är en dryg månad bort. Ska det överhuvudtaget vara värt att springa så måste de finnas lite flås i kroppen. Därför tvingar jag ut mig själv åtminstone ett par gånger i veckan. Tvingar är nämligen ordet för det går inte lätt.

Eftersom sista träningsveckan inför varvet tillbringas i London utan löparskor så gäller det att ligga i ordentligt nu. Eller, vem vet, det är kanske minst lika bra att vandra Berwick St upp och ner 10 gånger eller ta en promenad genom Regents Park och vidare norrut tills man når Camden Town. På vägen kan man smita in på en pub eller två och stärka sig. Livsgläjde kanske alstrar kondition också. Det här året blir ett test. Om det visar sig att tiden på Gbg-varvet blir bra så skulle man ju kunna köra uppladdningen i London varje år. Detta test är vilket som en bra morot för att ta ut sig ordentligt den 17 maj.

Musik 2008

Caesars - Strawberry weed

Det är ytterst få band som lyckas med släppa dubbelalbum som är bra hela vägen igenom. Eftersom Caesars vanligtivis är ett band som inte klarar av att hålla mig intresserad genom en vanlig skiva så är det nästan förödande att ge ut ett dubbelalbum. Det är lite synd för som vanligt finns det några riktigt bra låtar.

Ebbot Lundberg har producerat mycket av skivan. Han har verkligen inte varit mycket för att polera till ljudet. Tyvärr får det inte den ruffiga effekten som jag antar att bandet är ute efter. Istället låtar det i många fall halvfärdigt. Men som sagt det finns en del bra låtar. Det är mest jobbet att hitta dem som stör mig.

Favorit: Stuck with you

Betyg: 5

Sture Dahlström - En fot i regnbågen

Tredje Dahlström boken på kort tid får mig att förstå att han är en språkets mästare. Även när historien går på tomgång så finner jag en njutning i Dahlströms språkkonst. Det är den som är bokens behållning. Texten är inte konstigt på något sett utan den är snarare en av de mer klarsynta jag läst.

En fot i regnbågen handlar om tre personer som reser runt i Marocko. Berättaren (Dahlström), en amerikan och en spanjor. Under resans gång får man som läsare ta del av en massa sköna anekdoter och händelser. Dahlström måste ha en oerhörd förmåga att insupa det han ser eller också har han en god fantasi.

Det rad jag kommer ihåg mest när jag läst klart är när berättare möter en person. Personen han möter frågar:

"Svårt att sitta stilla va? Vad gör du?"

Svaret han får är:

"Jag lever"

Dahlström har byggt upp något så i all sin enkelhet får svaret "jag lever" en så stor innebörd att läsupplevelsen blir total just där.

Betyg: GGGG

Berusningens öga


Uttrycket stormens öga betyder ju den lugna mittpunkten i en storm eller orkan. När man ser bilder där en orkan dragit fram så brukar det alltid vara något hus som klarat sig. Antagligen har det haft turen att befinna sig i stormens öga. Jag kom att tänka på uttrycket då jag gärna ständigt skulle vilja befinna mig i berusningens öga.

Berusningens öga är när allt faller på plats. Allt är harmoniskt och trevligt. Vinet har påverkat alla sinnen till en lagom gräns. Man är avtrubbad och medveten på samma gång. Sällskapet och musiken inspirerar till frihet. Alla bekymmer är borta. Bekymmren kanske till och med känns som tillgångar i det läget. Det existerar inte något obehagligt och vardagen är långt långt borta. Termometern för livsglädje lyser rött.

Musik 2008

Robert Forster - The Evangelist

När Robert Forsters vapenbroder i The Go Betweens Grant McLennan tragiskt dog för ett par år sedan läste jag någonstans att Forster var tveksam till att fortsätta med musik. Som tur är så har han ändrat sig. Go-Betweens nådde en formtopp med sina två senaste skivor. De är båda perfekt popmusik i mina öron. The Evangelist når inte riktigt upp till dem men det är förstås en skiva att spela många gånger.

Av förståliga skäl så är skivan lite mer lågmäld än vad Forster brukar vara. I mitt tycke är det inte hans styrka. Han når inte lika hudnära i balladerna som i sina mer raka poplåtar. Det är där hans röst gör sig bäst och hans melodisinne firar högst triumfer. Det finns några sådana pärlor på The Evangelist. Forster kanske största styrka är som textförfattare. Han lyckas undvika klychor och upptrampade spår trots att ämnet allt som oftast handlar om kärlek. Kärlek i i alla dess former och uppenbarelser. Texterna på The Evangelist är inget undantag och även om det inte är Forsters bästa samling låtar så är det ett nöje att ta del av hans lyrik.

Betyg: 7

Favorit: Did she overtake you

Kyrkorna i Rackeby och Strö

Av någon anledning kom jag att tänka på mitt sommarjobb som kyrkvaktmästare under gymnasietiden. Det var ett helt okej kneg men jag var ganska lat och gjorde bara det absolut nödvändigaste. Typ klippte gräset och krattade grusgångarna. Min energi de här somrarna gick åt att vänta på brevbäraren för att se om han hade med sig några paket med kassettband. Paket som kom från hela världen och innehöll liveinspelade konserter. Mest med Guns N Roses. De dagar då jag fick paket så blev det helt enkelt ingen cykeltur till kyrkogården. Det gäller att prioritera.

Två episoder från jobbet som kyrkvaktmästare har etsat sig fast i minnet. Det första är från Rackeby kyrka och gäller ett bröllop. Det måste varit första året jag arbetade och då gick jag nog i åttan eller nian. Min bror och jag hade jobbet ihop då. Hursomhelst så redan första helgen vi jobbade var det ett bröllop. Det var bara prästen, ett vittne och brorsan och jag men det var nervöst ändå. För grejen var att vi skulle ringa i klockorna vid precis rätt tillfälle. Det var viktigt påpekade prästen. Eftersom ringanordningen låg lite dumt till bestämdes det att jag skulle sitta längst bak i kyrkan och invänta ett tecken från prästen som jag sen skulle vidarebefodra till brorsan.

Jag var nervös hela ceremonin igenom för jag hade inte riktigt förstått när ringningen skulle ske och jag hörde heller inte riktigt vad som sades längst fram i kyrkan. Jag tyckte jag såg tecken från prästen hela tiden. Till slut tolkade jag det som att prästen gjorde sitt riktiga tecken men blev genast högst osäker. Var det tecknet eller slog han bara bort en besvärlig fluga. Jag försökte få ögonkontakt men det lyckades inte. Brudparet och prästen stod bortvända från mig i tystnad och tittade på altaret. Paniken infann sig. Jag bestämde mig att det får bära eller brista och gav tecknet till brorsan ringa i klockorna. Det tar några sekunder innan de börjar ringa och under den tiden börjar prästen åter att prata. Å nej, hinner jag tänka nu blev det fel. Fan också. Men då hör jag prästen säga "nu ringer vi i klockorna". Precis när han sagt det så börjar klockorna ringa. Prästen kikar över axeln och det ser ut som han tänker, de här bröderna Larsson var några snabba jäklar. Sanningen var ju att vi bara hade tur.

Den andra episoden är från Strö kyrka några år senare. Tyvärr har en församlingsbo dött och en begravning ska ske. Problemet är att jag inte fått någon information om hur jag ska gå tillväga då och absolut ingen av de ordinarie kyrkoledamöterna finns att få tag i. Efter ett tag så får jag i alla fall tag i de rätta måtten för en grav. Det är förstås omöjligt att gräva en stor grav för hand så en liten grävskopa beställs för att göra jobbet. Av någon anledning, antagligen kassettband i brevlådan, kan jag inte vara där den dagen då graven ska grävas. När jag kommer ditt dagen efter så ser det rätt så bra ut men det är bara det att rasrisken är uppenbar. Grävskopan har även lyckats gräva så djupt att den kommit ner till en gammal kista. En kista som är förmultnad och som inte ser alltför hållbar ut.

Jag och min mamma inser att vi måste göra någonting för att stötta upp sidorna. Annars kommer de att rasa innan begravningen. Det vore ju försmädligt om kistan inte skulle kunna sänkas ner i graven när alla sörjande står bredvid. Vi hittar reglar som är till för detta ändamål och lyckas få fast dem runtom hela graven. Vi är stolta över oss själva. När vi sedan inser att själva reglarna är ganska tjocka och att gravens yta därmed minskat ganska mycket blir vi nervösa. Enligt de mått vi fått är det då nämligen precis på håret att kistan ska få plats. Men i det läget finns inget att göra mer än att lita på turen. Under arbetet lyckades vi också klara av att inte trampa igenom den gamla kistan i botten. Synen när man kollade ner i graven var ändå rätt makaber. En gammal kista i botten och reglar lite kors och tväs längs sidorna. Vi insåg att så kan det inte se ut. Efter lite letande hittade vi ett par stora mattliknande presenningar. Genast insåg vi att de förstås skulle läggas runtom och kanterna i graven. Presenningarna tillsammans med lite mer jord i botten rättade dirket till utseendet av graven.

Dagen efter då begravningen skulle hållas var verkligen nervös. Igen hade jag problemet att ringa i klockarna vid rätt tid. Den här gången skulle man synkronisera den stora och lilla klockan så att ljudet skulle bli stämningsfullt. Detta skulle göras samtidigt som nedsänkningen av kistan skulle ske. Det var lika bra det för då slapp jag se om den gick ner i hålet eller inte. Jag har för mig att klockorna skulle ringa i tre minuter. De tre minuterna var nog de längsta i mitt liv. När jag stängt av dem så gick jag runt hörnan och smygtittade och såg då att kistan hade fått plats i graven. En lättnades suck som hördes till evigheten drogs ur mina lungor.

När begravningen var över började nästa äventyr. På två av sidorna var det nämligen omöjligt att få upp reglarna på grund av att det var så trångt. De skulle ju återanvändas. Det fanns bara en uppsättning. När vi gjorde en sista kraftansträngning och tyckte att nu kommer de upp visade det sig att det var locket till kistan som lossnat. Snabbt som ögat fick jag hoppa i graven för att få på locket igen. Då insåg vi att de reglarna kommer vi aldrig att få upp.

Till råga på allt hade jag en fotbollsmatch som väntade på kvällen. Eftersom vi kämpat med reglarna så länge hade vi inte ens börjat ösa jord över graven när jag var tvungen att åka. Tvungen och tvungen förresten. Det var en träningsmatch men det var mot min hemby Rackeby så jag ville ju gärna vara med. Eftersom vi inte spelade i samma division så hade jag annars aldrig chansen att spela på Rackebys hemmaplan Degeberg. Jag gjorde ett mål den matchen. Min mor brukade alltid ge mig 10 kronor för varje mål men jag tror att hon i protest vägrade ge mig några pengar just för det målet. När jag kom tillbaka från matchen så hade hon nämligen ensam skyfflat igen graven. Jag lovar att det är mer arbete än vad man tror. Jag har fortfarande lite dåligt samvete för detta. Mamma, jag lovar att bjuda på ett glas vin nästa gång vi kommer till Paris.

Menas jag skrev detta kom jag faktiskt på ytterligare ett framträdande minne. En av somrarna så hade jag många icke-kyrkliga fantasier om en kvinna som ingick i kyrkorådet. Som icke-troende och tonåring kunde det väl knappast vara förbjudet.

Precis idag är det 3 månader kvar till Roskildefestivalen drar igång. Tänk att man kan lägga så mycket energi på något som fortfarande är så långt borta. Nästan varje dag är jag inne och kollar på hemsidan och ser om det hänt något. Nu såg jag att det stora bandsläppet skulle ske den 16 april. Det blir spännande.

Jag är redan nu väldigt nöjd med släppen. Det får ju inte bli för många bra artister heller så tiden till softande och festande vid tältet blir lidande. I fjol var det gränsfall. I och för sig var det inte så tilltalande att sitta i en bil och få upp partystämmningen. Det räckte med att tillbringa natten halvsittandes i den. Att vädret blir bra i år ser jag som givet.

Mina topp 6 artister just nu

1. Neil Young
2. Duffy
3. Band of Horses
4. My Bloody Valentine
5. Grinderman
6. Bonnie Prince Billy

Mina topp 6 realistiska önskemål

1. Håkan Hellström (tyvärr nog orealistiskt)
2. Solomon Burke
3. The Hellacopters
4. Bad Religion
5. Tindersticks
6. Amadou & Mariam

Musik 2008

V/A - More Dirty Laundry

Nu har del två i serien där svarta artister sjunger låtar som gränsar till country. I mina öron så låter de flesta av låtarna klart mest som klassisk soulmusik men jag förstår upplägget. Det båda genrerna ligger nära varandra, särskilt textmässigt.

Jag tror jag har skrivit det förrut. Det är ju nästan omöjligt att misslyckas när man sätter ihop soulmusik från sent 60-tal och tidigt 70-tal. Nästan allt är nämligen bra. More dirty laundry är inget undantag. Artister som Joe Tex, Arthur Alexander, Clyde McPhatter, Bobby Womack och Solomon Burke bidrar alla med tårdrypande låtar.

More dirty laundry skulle jag spela om jag var ägare till en bar. Det är precis sådan musik jag skulle vilja stå vid en bardisk och lyssna på. Låttitlar som Trying to win your love, He'll have to go och You must think my heart has swinging doors skulle göra sig fint i min bar.

Betyg: 7

Favorit: O.B. McClinton - If lovin' you is wrong, I don't wanna be right

Håkan Hellström - Tro och tvivel

Det var nästan så att det kändes lite skämmigt att stå i över två timmar i kö för att köpa Håkans nya skiva. Som tur var så följde Ella med och vi hade en trevlig stund ihop. Att hon sedan blev väldigt blyg när vi väl kom fram till Håkan var lite synd. Trots att jag lovade ett extra påskägg och ett filminköp nästa gång vi gick och handlade så vågade hon inte få en kram av honom.

När jag lyssnar på låten Tro och tvivel utrotas den lilla skämmighet som fanns totalt. Det känns nästan som om jag borde gett Håkan en kram istället. Jag skulle kunna stå i kö hur många timmar som helst för en sådan låt. Det är bara Håkan som kan skriva en sådan fantastisk låt. Drivet med pianot och trummorna tillsammans med en loj gitarr och Håkans klockrena sång är bara bäst. Texten är förstås av yppersta klass. Det tillbakablickande temat med parkbänkar, pensionärer, pååls bagerier, långdragspaviljongen, indieklubbar, manshoror och annat är bara att fly in i. Allt är en enda långt ambivalent adjö till något som man inte vet om man vill bli av med.

"skuld och lidande väntar på er fortfarande"

Bob Dylan in swedish interview from 1978. Part 2/2

Jag kom att tänka på den här intervjun när någon frågade vad namnet Gixbit står för.

"Har jag sagt att det står för något? Vem sa det?", som Dylan säger.

Jag avskyr överlägsna personer men Dylan har i det här läget verkligen all anledning att undra vad som egentligen händer.

Jag har ingen som helst anledning att vara överlägsen mot den som frågar vad gixbit betyder. Men det är klart att det låter tuffare att svara som Dylan än att säga att gixbit var ett ord som Knatte Fnatte och Tjatte sa i en Kalle Anka serie.

Duffy!!!!

Ännu en spelning att stå i frontraden på är spikad till Roskilde i sommar. Duffy var en av de jag önskade mig allra mest. Jag känner på mig att det kommer bli alldeles underbart.

Sen var det ju lite synd att Nick Cave besöker festivalen med Grinderman. Jag hade hellre önskat att han tagit med sig The Bad Seeds. Särskilt då senaste skivan är magnifik. Grinderman har ju bara gjort en skiva, vilken också är bra, men det blir ju inte så många låtar att välja på.

Grannar

Varje kväll, då det är läggningsdags, och jag går runt och släcker lamporna så slänger jag en blick mot en grannes fönster tvärsöver gården. Och varje gång blir jag lika besviken. Det är nämligen så att de grannar som jag försöker se har flyttat. För länge sedan till och med.

Vad var det då för speciellt med dessa grannar. Jo, de var väldigt frigjorda med sitt sexualliv. De drog inte för gardinerna och de släckte inte lamporna när de fick till det och det var ganska ofta. Det var inte så att jag (vi) stod och dreglade i fönstret det tillförde mest en spänning i livet. Det var helt plötsligt kul att släcka lamporna som annars mest är jobbigt. Efter att ha sett dem ett antal gånger var det inte synen som lockade utan mer deras uppenbara och oförtrötliga önskan att synas som fascinerade.

När man dagen efter mötte dem på gården så var det nästan att man fick lust att säga till mannen. "Ta av dig strumporna nästa gång, du ser väldigt tysk ut i dem". Mannen var ofta väldigt inaktiv och verkade zappa på tv'n samtidigt som kvinnan höll på så man ville säga "Nu får du väl skärpa dig och ge lite tillbaka också".

Men, som sagt, en dag stod flyttbilen där och de var borta. Nu är det antagligen några andra grannar som diskuterar deras sexliv vid köksbordet.

Musik 2008

Pennywise - Reason to believe

Ibland blir min längtan efter punkrock stor. Viljan att leta upp nya band är lite för dåligt därför kollar jag då och då in vad gamla favoriter håller på med. Det måste väl varit i början av 90-talet som Pennywise släppte några bra Bad Religion doftande plattor. Sedan vet jag att deras bassist begick självmord några år senare men mitt intresse hade svalnat och jag tror att det är tio år sedan jag lyssnade på dem senast.

När jag lyssnar på Reason to believe kastas jag tillbaka till en svunnen tid. Pennywise låter närmast identisk så som jag kommer ihåg dem, punk av klassiskt Epitaph snitt. Jag bara väntar på att en svacka ska komma någonstans men det är faktiskt så att Pennywise har lyckats få ihop en helgjuten punkskiva.

Tålamodet med att lyssna på punk är inte lika stor längre. Därför kommer jag säkert att lägga den åt sidan och glömma bort den ganska snart. Men den närmaste veckan i bilen kommer den säkert bli en trogen vän. En vän som får mig att glömma verkligheten.

Betyg: 7

Favorit: All that I can