tisdag, september 30, 2008



90 av 1001 album

The Velvet Underground - The Velvet Underground & Nico (1967)

"How in the world were they making that sound" sjöng Jonathan Richman i sin hyllningslåt till Velvet Underground. Ja, det kan man faktiskt undra. För det fanns inget samtida band som kom i närheten och det finns än idag inga band som lyckats överträffa Velvet Underground i att hitta den perfekta kombinationen av melodier, skrammelgitarrer och gatupoesi.

Det finns något farligt hos bandet. Något som verkligen sticker ut gentemot andra band från slutet av 60-talet. Lou Reeds röst och texter, Sterling Morrisons gitarrspel, Maureen Tuckers primitiva trumspel, John Cales gnisslande och i några låtar Nicos säregna röst blir verkligen soundtracket till New Yorks storstadsmyller.

Skivan låter inte på något sätt daterad när man lyssnar på den idag. Skulle man inte veta att den kom ut 1967 skulle det faktiskt vara svårt att ana det. Ett fulländat rockalbum som innehåller låtar för alla tillfällen.

Betyg: GGGGG

Favorit: I'm waiting for the man

måndag, september 29, 2008


Reckless life

I helgen hade jag den stora förmånen att vara på fest med roskildetema. Det bjöds på toast a la Hjaltes till förrätt. Till huvudrätt serverades klassisk spaghetti och köttfärssås som smakade minst lika bra som den på Roskilde och det vill inte säga lite. Maten sköljdes ner med en lite lyxigare variant av rödvin än solvarm tetrapaketerad danskt blask. Gott så!

Ett snyggt bildspel från de två senaste årens festivaler rullade på tv-skärmen. Där kunde man se att det var lite skillnad på väder. Och man kunde då också tänka att vädret spelar mindre roll för det var lika roligt båda gångerna.

Inte bara i lördags var det roskildestämning hos värden. Den råder alltid i den lägenheten tack vare den mest fantastiska tavla jag vet. En otroligt vacker förstoring på den orangea scenen som alltid väcker starka känslor. Sen får man ha överinseende att det är Kent som vistas där på bilden.

Kvällen fortsatte med nostalgiska youtube-klipp från gamla festivaler. Samtidigt tog värden emot drinkbeställningar som han jobbade i Gringo Bar. Att han använde decilitermått i stället för centiliter kanske var att överskatta gästerna en aning men det smakade väldigt gott.

Sen är allt ett sammelsurium av intryck: Taxiresor, Ritz, vitt kakel, promenader, soulmusik, Pustervik, samtal, The Methadones, norrmän, ungdomen, svart klubb, dans, prostituerade*, Järntorget, skratt och uppgivenhet.

Helt plötsligt är klockan halvfem och jag står hemma i hallen fräsch som en nyponros (kanske inte). Galet!

Tack för att jag fick komma!
*Det är kanske bäst att förklara så ingen tror att jag hänger i Rosenlund. Det var utanför 7-eleven vid Järntorget som hallickar, glädjeflickor och svarttaxibilar hade samlat sig när jag och kvällens värd avslutade festligheterna med ett långt snack. Där stod vi och betraktade hur den mörka sidan av natten ser ut.

The Seeds - Can't Seem To Make You Mine

Har man väl börjat morgonen med att nynna på den här låten får man räkna med att det tar ett par dygn innan den försvinner. Det gör inget då den är sjusäredeles bra.

Även Ramones och framförallt Johnny Thunders har gjort fina versioner av låten.

Rodney Crowell - Earthbound

För en stund trodde jag inte jag kunde uppskatta glada låtar. Men här är beviset på motsatsten. Skönt!

söndag, september 28, 2008

Veckans 8 bästa låtar

Tim Hardin - Till we meet again
En av mina aboluta favoritsångare har varit en kär vän den här veckan. Och då särskilt den här låten som är hämtad från skivan Painted head från 1972. Hardin var en oberäknerlig heronist men när man lyckades få honom till studion i hyfsad form så blev resultatet alltid fantastiskt.

Ramones - 53rd & 3rd
Sent i lördagsnatt blev vi stående i korsningen andra långgaran & linnégatan och studerade hur svarttaxibillarna, hororna, fulla grannar och kåta norrmän betedde sig. Det är kanske inte riktigt som i New York men på hemvägen blev jag sugen på den här Ramones låten.
http://www.youtube.com/watch?v=ewThq0UpJYo

Emmylou Harris - All my tears
Egentligen borde det stå Ane Brun istället för Harris. För Bruns version i Annedalskyrkan var magnifik. Men det är absolut inget fel på orginalet heller. http://www.youtube.com/watch?v=XFeopombykE


Julie Miller - I need you
Upphovskvinnan till låten ovan, All my tears, är Julie Miller. Hon har gjort några riktigt bra soloskivor och även ett par album med maken Buddy Miller som är helt okej. När hon var uppvärmare till Steve Earle i Stockholm 1999 så var hon så skygg på scenen att det var obekvämt. I need you är bra countryrock. http://www.youtube.com/watch?v=EKjZYG2B6as

Dirtmusic - The other side
En Chris Eckman pärla i klass med det bästa Walkabouts gjort. Jag fick sluta byta lakan i sängen när den här kom på och bara lägga mig och lyssna tre gånger i rad.

"When I reach the other side, when I reach the other side
she will be there waiting for me,
When I reach the other shore
I want so little that I want no more
and the time that I lost will return"
http://www.myspace.com/dirtmusicband

Steve Wynn - Manhattan fault line
En artist som Wynn måste man bara älska. Hans skivor är förvisso sällan helgjutna men hans passion till musik hörs hela tiden. Musik är något han måste göra. Årets skiva Crossing dragon bridge är en av hans bästa. http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=31483429

Alejandro Escovedo - Always a friend
Ytterligare en rutinerad räv som släppt ett alldeles underbart album i år. Med hjälp av Chuck Prophet som låtskrivarpartner har Escovedo hittat helt rätt i sin vuxenrock. http://www.myspace.com/alejandroescovedo

Stereolab - John Cage bubblegum
Jag lyssnade i veckan på Fujiya & Miyagis nya album. Där finns det några låtar med lite Sterolab vibbar. Och då letade jag upp den här klassikern. Den håller än.
http://www.youtube.com/watch?v=iUmIusAZJAo













A day in the life

En underbar dag med utflykt till Sisjön och fest med roskildetema på programmet.









lördag, september 27, 2008



89 av 1001 album

The Who - Sell out (1967)

The Who tyckte att det var kul att driva med reklam, kommersialismen och en alltför allvarlig syn på musik på sitt tredje album Sell out. Mellan låtarna dyker små jinglar upp som om de var hämtade ur Monty Phyton. Möjligtvis är det roligt att lyssna på en gång sen är det bara enerverande och låtarna som kommer efter en löjlig jingel får jobba i uppförsbacke. En del av låtarna klara av att komma över krönet på backen men de flesta blir kvar i avgrunden.

Sell out visar att The Who har gjort en del bra låtar men plattan visar också bandets ojämna form. Sångaren Roger Daltrey har en röst som i längden blir tröttsam. Eller tröttsam är nog fel ord för den blir innehållslös. Delvis beroende av att jag tycker att texterna är tråkiga.

Betyg: GG

Favorit: I can see for miles


She - Mässa med Emmylou Harris tema - Gbg, Annedalskyrkan 26/9 -08
Allra först. När kollekthåvarna går runt i kyrkan så tänker jag alltid på min kusin Göran. För många år sedan så skedde nämligen det oförglömliga att han ville ha växel tillbaka från håven. Han tyckte det var för mycket att ge en hel sedel och ville ha lite mynt tillbaka. Det är klassiskt och säger lite om gudfruktigheten i vår släkt.
Annedalskyrkan är en väldigt stor kyrka och kvällen till ära är den sprängfylld. Flera hundra får tydligen vända i dörren. I efterhand tycker jag väldigt synd om dem då de gick miste om en magnifik musikupplevelse.

Ane Brun, Ebba Forsberg och Anna Stadling tolkar nämligen Emmylou Harris på ett alldeles utmärkt sätt. Alla tre har rösterna för att klara av det, Stadling med sitt traditionella countrytwang, Forsberg med sitt djup och Brun med sin egensinnighet. Tillsammans med bandet, som var lysande, och den kyrkliga akustiken så blir det mycket stämningsfullt.

De flesta av låtarna var hämtade från Emmylou Harris senare år. Och då särskilt från skivan Wrecking ball. Låtar som The orphan girl, Deeper well, Where will i be och All my tears framfördes med bravur. Ane Bruns tolkning av All my tears var en av årets bästa konsertögonblick.

Som avslutning och extranummer sjöng alla tre två Gram Parsons låtar. Herregud vad bra det blev då. Känslan i She och In my hour of darkness hördes nog ända till Gram uppe i himlen. Vi som satt i kyrkbänkarna tackar både honom och alla inblandade för en fantastisk kväll.

fredag, september 26, 2008

Göteborgs-Posten

Det är bråda dagar. Men jag har hunnit med dagens viktigaste punkt. Nämligen den att skriva till GP och klaga på deras konsertbevakning. Den har ju blivit närmast obefintlig.

Att de inte skrev om Bon Iver spelningen i veckan ser jag närmast som ett hån mot oss musikintresserade. En av höstens mest utsålda spelningar, även om det var på ett litet ställe, med en av de mest hyllade artisten i år och man väljer att inte vara där.

Personer som klagar utan anledning är bland det värsta jag vet. Men jag tycker faktiskt att jag har rätt att påpeka för GP att deras nöjessidor är kassa just nu.

torsdag, september 25, 2008



Bon Iver & Anais Mitchell - Gbg, Pustervik 24/9 -08
Förhoppningsvis var det några bantande brottare i publiken på Pustervik denna kväll. Då skulle de fått gratis hjälp till invägningen. Bastuvärmen var nämligen i det närmaste total och svettpärlorna kom fram bara man lyfte glaset för att sippa på ölen. Det var förresten svårt att få upp glaset till munnen för det var så trångt.

Ska man ha någon som helst behållning av spelningar på Pustervik när det är fullsatt så måste man stå hyfsat långt fram. Jag lyckades, trots min sena ankomst, att hitta en fin position några meter från scenen.

Först ut var Anais Mitchell. Ensam med gitarr, både elektrisk och akustisk, var hon en trevlig bekantskap. Hennes låtar hade en nerv som i alla fall nådde mig. Trots att jag hörde låtarna för första gången stod man snabbt och lyssnade på helspänn. Anais röst hade förmåga att uttrycka något och hennes plockande gitarrspel var mycket fint. Helt klart en bra uppvärmare.

Efter en ganska lång och seg väntan steg Bon Iver upp på scenen. Justin Vernon ser alltid nyvaken ut och det var ingen skillnad nu. De tre musikerna han hade med sig såg väl inte direkt piggare ut.

Jag är inget superfan av Bon Iver. Det finns några riktigt bra låtar på debutskivan men jag är inte oreserverat positiv. Mest beror det på att jag alltid har lite svårt att bli riktig tagen när man inte hör texterna riktigt. Tillsammans med lite för mycket falsettsång så tröttnar jag på vissa av låtarna snabbt. När jag kollat in texterna i texthäftet så inser jag också att de inte riktigt är min stil.

Nåja, live så blir det varken sämre eller bättre trots att låtarna får en annan skrud med hjälp av bandet. I vissa stunder pumpas ett skönt groove upp, stämsången sitter klockrent och det är bra. Men det är inte magiskt. Runt mig står folk som kan varenda textrad men även de verkar lite reserverade. Visst är bifallet, med all rätta, bra men det är ändå något som saknas.

De två sista låtarna innan extranummret var de bästa. Först en cover på Talk Talks I believe in you. Här kom ett rivigare gitarrspel fram och det var skönt att trummisen sjunga med vanlig röst. Falsett blir tröttsamt. Sen kom ”hitten” Skinny love som för mig verkligen står ut. Här finns en sångstruktur med en suverän refräng och en text som direkt går till hjärtat.

När jag gick hem genom natten, för att samla ytterligare steg till stegmätartävlingen på jobbet, så insåg jag att Anais Mitchell faktiskt berörde mig mer än Bon Iver. Och jag kom på mig själva att tänka mer på vad de bredvid mig pratade om innan spelningen startade än själva uppträdandet. De diskuterade nämligen om de skulle gå på ett 10-års jubileum. Det var tio år sedan de slutade nian. Deras uttalande som ”åh, vad länge sen det var” och ”fy, vad gammal man blivit” ringde i mina öron. Deras sätt att prata kändes som en skymf mot mig som precis fått inbjudan till att fira att det var 20 år sedan klass 9f gick ur Dalängskolan. Fast när jag tänkte lite längre så kom jag på att han som stod bredvid mig på andra sidan nog gick ur nian för 35 år sedan. Vilken gubbe!

onsdag, september 24, 2008

Bobby Bland - Shoes

Jag har redan börjat ladda inför lördagens fest.

Garnterat kommer jag propsa på att den här spelas.

"can't you see she's one of a kind, and our kisses taste just like wine" Så ska en soullåta uttrycka sig.

tisdag, september 23, 2008

Stigbergtorget - Kaptensgatan

Antagligen har jag skrivit det förut. Hur mycket jag älskar att gå vägen från Hemköp på Stigbergstorget och hem. Det är aldrig jobbigt att handla i och med att promenaden är såpass trevlig varje gång. Ikväll var det extra skönt då min förskylning börjar släppa.

Jag kom ut från Hemköp med kattmat och två paket mjölk. Mörket hade lagt sig men ändå kändes luften behaglig. Runt Stigbergtorget pågår alltid ett behagligt myller. Folk är på väg någonstans och man stöter på alla sorters typer. Många är av den väderbitna sorten. Jag fascineras alltid över deras livshistorier. Spårvagnar åker åt alla håll och det finns fik, skivaffärer, second-hand butiker och övernattningsrum för uteliggare inom ett ögonkast. Lite störande är det att Ljudkällarn (se föregående inlägg) ligger där men jag ska nog komma över det också.

Snart går jag förbi kulturhuset Oceanen. Därifrån sipprar allt som oftast svängiga rytmer ut ur fönstren. Folk kommer glada ut från en salsakurs eller vad de nu gjort för något kul därinne. Jag tänker att det verkligen är dags att fika på cafe Chao som öppnade där i våras. Deras uteservering ser mysig ut och det skulle inte vara några problem att dagdrömma bort några timmar där.

När jag vänder blicken åt andra hållet så lyser tyskens (Lidl) fula loggo. Tillsammans med barnen har jag tidigare gjort ett besök där för att bilda mig en uppfattning. Resultatet blev att jag kan slå vad med vem som helst att stället är stängt innan nyår. Det är bara att hoppas att de äntligen kan hyra ut till något roligt för lokalen är ju häftig.

Mm, nu når mig de thailändska dofterna från Kalaya. Deras enormt goda mat får det alltid att vattnas i munnen och kurra i magen. Tänker att jag nog borde bli lite modigare och inte beställa kalaya special varje gång.

På andra sidan gatan ligger Kaparens färg. Just idag förtränger jag att vi ska bygga ett nytt kök och att vi säkert behöver gå några vändor dit. Visst ska det bli kul med ett fräschare kök men det kommer bli jobbigt innan allt är klart.

Efter ytterligare några steg ser jag den något bistra lappen på glasaffärens dörr. Där står: Tack alla kunder för i år. Nu stänger vi för säsongen och öppnar igen i vår. Glassäsongen och därmed det hyfsat varma vädret är alltså över. Lite nedslående är det men sådana här höstkvällar när vinden inte blåser och livet känns bra gör det inget.

Snart ser jag ut över Söderlingska parken. Där har man verkligen lyckats med belysningen för det ser nästan exotiskt ut. Så här på kvällen råder lugnet men man tänker på hur många timmar man spenderat där med kidsen. En härlig tid. Det är inte dumt att gå och lägga sig där med en bok heller. För att inte tala om att åka pulka när det fallit snö. Då känns det som att vara med i en Astrid Lindgren film. Jag som egentligen inte är så mycket för snö tycker att snö det underbaraste som finns när det går att åka här.

Sen har vi ju cafe Zenit. När jag går förbi där ikväll så håller de på att bära in borden från uteserveringen. Zenit är verkligen en pärla. Mest för att läget är så super. Att sitta där och fika och samtidigt spana på folk som går förbi är livsnjutning. Deras soritment smakar alltid bra också.

Den resterande vandringen hem är inte dum den heller. Man förundras över hur den lilla second-hand affären går runt. Den store mörkhyade mannen som alltid sitter där en trappa ner verkar inte gått något säljkurs om man säger så. Mittemot ligger Pizzeria Ruffino och jag försöker tänka ut någon dag som skulle passa att äta deras kebab special som verkligen är en första klass pizza.

Väg i väg med pizzerian ligger Restaurang Plankan. De har fått ordning på verksamheten och det är alltid mycket folk där. Just idag var lusten inte tillräckligt stark för att gå in och dricka en öl men att möjligheten finns är underbar. Jag tänker alltid på när jag och grannen smet in på Plankan en fredag då vi stött på varandra i affären och var allmänt trötta efter en arbetsvecka. Genast var livet lite roligare när vi suttit där en liten stund. Sen har Plankan ett stort problem med sitt musikval men det struntar vi också i idag.

Snart är jag hemma men först ska jag runda hörnet vid Cafe Kolumbus. Här tillbringades en hel del tid precis när vi flyttat hit. Sen dess har det varit ägarbyte på ägarbyte och det blev mest sämre hela tiden. Numera blir det mest att man går in och köper glass någon gång. Men kanske ska man gå in och stödfika någon gång då och då. Det är ju kul att ha ett cafe i samma hus som man bor i. Ägaren ser så ensam ut då han sitter och rökar utanför. Fast han ser lite sliskig ut också och hans rökande lockar heller inte till att gå in.

Väl inne på innergården så tänker jag alltid. Jag älskar Majorna!

måndag, september 22, 2008

Dagens dagdrömmar:
  • En fredag på Roskilde
  • En hotellnatt i Helsingborg
  • En mysmorgon med barnen
  • Ett leende från min mor
  • Bilister som respekterar 30 skyltarna vid skolor
  • En tomatsoppa med kycklingspett på Louisiana
  • En öl på Notting Hill
  • Känslan av att ha vunnit en jämn fotbollsmatch
  • Ett glas rosé på den franska rivieran
  • En fika på cafe zenit
  • En dagen efter kebabpizza
  • En promenad längs Music Row i Nashville
  • En sommarkväll på Röda sten
  • En dans till låten Shoes med Bobby Bland
  • En glad överraskning
  • Våta drömmar
  • En siesta mitt på dagen
  • En GP utan texter signerade Johan Rylander
  • Gångavstånd till jobbet

Istället:

Allt som står ovan har jag tänkt på idag då snoret har kommit ur mina handflator, tinnitusen har låtit som sju slipmasikner och det står klart att mina steg inte räcker långt i kungälvs gångmätartävling. Hela staden Kungälv kan förresten dra något gammalt över sig.

Mitt i detta så måste besök på kakelaffärer ske. Jag och hantverk är som Pontus Wernblom och ödmjuket. Ingen bra kombination alltså. Som tur var så stötte jag på en mänsklig försäljare på Kakelpalatzet. Även om de är dyrast och har fulast kakel där så får det bli där vi ska handla. Vänliga människor ska stödjas. De falska leendena från blondinerna på Höganäs kakel fick mig att vända i dörren.

Jag är förstås inte i en position att vara nedstämd på grund av lite snuva, öronsus (även om det kan slita mig i bitar) och för lite träning. L finns vid min sida, barnen är bäst i världen, jag lever och det finns en del att se fram emot i höst är alla stora anledningar till att må bra.

Men den riktiga grunden till dagens något sura uppsyn har inget med ovanstående att göra. Det har med den förbannande förstärkaren att göra. Efter en andra inlämning på inköpsstället så fungerar den ändå inte. Det är tur att jag inte har en våldsam läggning. Jag nöjer mig med att fantisera om vad jag skulle vilja göra med den överlägsna personalen, som säkert hånler varje gång jag går ut genom dörren. Jag har frågat mig själv hur jag kunde välja den här affären då jag gått förbi där tusen gånger innan och sett vilka typer det är som jobbar där. Men det var en av sommarens varmaste dagar då jag var tvungen att ha en ny förstärkare. Jag hade ingen bil och jag ville bara till Saltholmen och bada så det fick bli det närmaste alternativet.

Jaja, det är bara att leva med att man kastat 3000 spänn i sjön och dessutom dragit på sig ett nytt tvångsbeteende att bemästra. Nämligen att inte ta första bästa gatsten och kasta i Ljudkällarn's skyltfönster.

söndag, september 21, 2008

Veckans 11 bästa låtar

Hacienda Brothers - Midnight dream
Veckans absolut bästa låt har jag redan skrivit om tidigare. Det är Use to the pain med Hacienda Brothers. Midnight dream med samma band är inte dum den heller. Gubbigt och innerligt är en perfekt kombination. Coola snubbar är det också. http://www.youtube.com/watch?v=qKgHDz4rWK4

Fatboy - Way down low
I veckan som kommer släpps Fatboys nya album. Bara genom att se omslaget så inser man att det är ens skiva att ha. Första singeln Way down low gungar på fint också. Det kommer bli en höjdare på storan den 24 oktober. http://www.myspace.com/gofatboy

George Jones - We must have been out of our minds
The Possum (George Jones) är en av countryns allra största. En galen drinkare (kolla bara här http://www.youtube.com/watch?v=QShJFM7EoCw) men med en röst som förlåter alla dumheter. Han skrev inte alla låtar han sjöng in själv men han valde ut låtar med omsorg. Den här duetten med Melba Montgomerey är precis som traditionell country ska låta med en klockrent sentimental text. http://www.youtube.com/watch?v=bOjwvj9XtoE

Waylon Jennings - Just to satisfy you
Mycket country den här veckan. Jennings har alltid ett skönt flow i sina låtar. Allt låtar bara så självklart. http://www.youtube.com/watch?v=nveAMKU0djs

Cleveland Crochet - Sugar bee
Legendarisk swampmusik från Louisiana. Svänger bort alla förskylningar med en gång. Fast man kan ju säga att man blir febrig av musiken på ett positivt sätt. Cajunmusik ska upplevas live det förstår man efter att ha varit på sådana barer i New Orleans. Det går inte en vecka utan att man längtar tillbaka dit och ändå är det snart tio år sedan vi var där. http://www.youtube.com/watch?v=CUs-43C66-Y

Bob Luman - Try me
"Try me, I know something other lovers don't know"
Rockabillyguld.

Charlie Feathers - Long time ago
Rockabillygalningen Feathers gjorde ibland mer countryinsperarade låtar. De är lysande de också. Litegrann åt Jim Ford hållet.

Ben Watt - Just a blip
De bästa londonvibbarna framkallar alltid Ben Watt. En sen natt längst fram i dubbeldäckaren genom londons gator med det här i hörlurarna. Det lockar. I november är det verklighet. http://www.myspace.com/benwatt

Jurgen Paape featuring Alison Degbe - Come into my life
Skivbolaget Kompakt är ett säkert kort när man vill ha lite bra modern dansmusik. Deras samlingsalbum är alla värda att ha. På det senaste, nummer 9, går jag mest igång på den här.

Mogwai - Batcat
Skottarna manglar fortfarande mig till sömns de flesta dagar i veckan. Därför var det extra roligt att läsa Andres Lokkos krönika i fredags. Han skrev
"Jag är inte på långa vägar klar med Glasvegas mästerliga debutalbum, men just idag, och just den här helgen, är planen att vakna och somna med Mogwais kolsvart majestätiska kaskadsymfonier i öronen."
Han fick nog en trevlig helg.

Willy DeVille - No such pain as love
Bara helt överväldigande bra. Snälla, ta er tid att lyssna. Finns här:
http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=80140845

lördag, september 20, 2008

George Jones - Still Doing Time

Ikväll spelar ett Gbg-band som heter Transwagon på Kontiki. Senast jag såg dem var de förband till Heavy Trash på Pustervik. Då var de riktigt bra och jag hade tänkt gå dit ikväll.

Men istället ligger jag och feberyrar till George Jones.

"Each morning I wake and i find I'm still doing time"


Alex James - Inget annat sätt - blur, britpop och jag
Blur har aldrig varit mitt band. Inte för att jag lyssnade så mycket på 90-talets britpop överhuvudtaget men Oasis och Charlatans hade sina stunder. De låtar med Blur som jag på rak arm kan komma på att jag gillar är For tomorrow och Coffee & tv.
Mina främsta Blur-minnen är från ett par av deras besök på Roskilde. 1992 kommer jag ihåg hur Damom Albarn fullständigt livsfarligt klättrade och hängde i ljusriggen. 2003 är en längre och med diffus historia. Kortfattat lyder den att efter ett whiskeyrally utan stopp till Fu Manchu så var den totala fyllan på sin plats. Några timmar senare var jag långt utanför festivalområdet och satt i ett vetefält. Men ända dit nådde Wooh ohh från Song 2.
Nu har bassisten i bandet skrivet en bok om hur han upplevde tiden i Blur. Det är en ganska rolig läsning trots att jag alltså inte gillar bandet särskilt. James levde verkligen det glada livet och han är lagom öppenhjärtig känns det som. Han klarar sig från att låta skrytsam och överlägsen som är lätt hänt när man skildrar pengar, uteliv och glamour. Ibland svajar dock texten och på sina ställen borde någon redaktör gått in och strykit vissa transportsträckor.
Efter jag läst boken slår det mig vilka tillfälligheter det är att vissa personer och band blir kända. Alex James hamnade granne med gitarristen Graham Coxon när de började läsa på universitetet. Coxon kände Damon Albarn sedan tidigare och efter ett tag bildade de ett band. Efter bara något år så fick de ett stort skivkontrakt och snart hade de pengar, kvinnor, droger och allt annat de ville ha i överflöd. Tillfälligheten gjorde att den från Bournemouth bördade Alex James fick ett liv i sus och dus och att han numera äger ett helt gods på den engelska landsbygden.

88 av 1001 album
Pink Floyd - The Piper At The Gates Of Dawn (1967)
Visst är det spännande med knäppskallar som gör musik. Roky Erickson och Daniel Johnston för att nämna två. Syd Barrett var väl en av de allra knäppaste men han gjorde för mig totalt obegreplig musik. Pink Floyds debutalbum kan jag visserligen få tummen upp för modet att göra något nytt men musiken och texterna är faktiskt för mig helt värdelösa. Skivan kan ibland kallas den första space-rock skivan. För mig innebär den termen ett montont och trippigt sound som flyter på som en våldsam men ändå len vind. The Piper at the gates of dawn har inget av de dragen. Den är bara extremt jobbig.
Jag har i ett par veckors tid dragit mig för att lyssna igenom hela skivan. Något jag lovat mig själv att göra med alla 1001 album. Samtidigt var jag lite lite nyfiken om skivan verkligen var så illa som jag kom ihåg den. Jag kan nu konstatera att så var fallet. Vem kan gilla det här på riktigt.
Betyg: G
Favorit: Lucifer Sam


87 av 1001 album

Cream - Disraeli gears (1967)

Det skulle vara lätt att direkt sätta en etta i betyg på Disraeli gears. Eric Clapton är en av de tråkigaste gitarristerna jag vet och hans röst är totalt intetsägande. Dessutom kan blues-rock, särkilt brittisk, vara en riktigt usel genre.

I Cream har Clapton dock backup av Jack Bruce och Ginger Baker. Dessa två herrar räddar upp det något. Bruce har fått ihop några låtar som är mer psykedelisk pop än blues och Baker trummar på ett ganska skönt sätt. Dessa låtar tåls att lyssnas på igen, även om jag säkert aldrig kommar att göra det frivilligt. Sen finns det några mer bluesaktiga låtar som har några klassiska riff som man kan förstå tjusningen med. Men man tröttnar snabbt.

Betyg: GG

Favorit: Dance the night away

torsdag, september 18, 2008

I don't know for certain, did it just quit hurtin'...

Det är inte mycket som slår känslan av att verkligen lyssna på rätt låt vid rätt tillfälle. Igår hade jag en sådan där, närmast övernaturlig, musikupplevelse när jag åkte hem från Kungälv sent på kvällen. Folk, som har barn, brukar säga att barnens födelse är det största de varit med om. Och ja, det kan jag väl hålla med om, men vissa musikstunder kommer löjligt nära. Jag vet att jag har problem.

Hacienda Brothers är ett bra countrysoulband som släppt några starka skivor de senaste åren. Tyvärr dog sångaren och låtskrivaren Chris Gaffney i våras så några mer album blir det inte. Sista plattan Arizona Motel kom i somras och är lite ojämn men det finns några höjdpunkter. Särskilt de låtar som är producerade av legenden Dan Penn är riktigt bra. Allra bäst är Use to the pain.

Jag hade lyssnat på Use to the pain några gånger innan den kom på i bilen igår. Visst hade jag tyckt att den var bra men inte blivit frälst. Men igår så bara small det till. Låten var bara helt perfekt. Jag han lyssna på den fem gånger innan jag var hemma.

Låten är av typen klassisk soulballad sjungen av ett countryband. Det är något i det mötet jag verkligen gillar. Ett sparsmakat komp ljuder bakom Gaffneys röst som sjunger en helt makalös text. Andra versen är min favorit. Enkelt men så effektivt.

"Well I'm put of crying, and took up lying

when I told myself you be back someday,

and I made it half past winter

into the springtime

but it's still cold here in this heart of mine,

the flowers they don't bloom

maybe it's to soon

am I hurtin', am I healing, am I getting over you"

Sen kommer den makalösa refrängen igen och då är det bara att skråla med. Efter det kommer ett litet stick och sen kommer en perfekt countrygitarr in och spelar ett kort minimalistiskt solo som ger mig gåshud varje gång. Gitarren kompar sen låten till slutet då refrängen återkommer. Fantastiskt!

...did it just quit hurtin', or did I just get used to the pain

onsdag, september 17, 2008

Imorgon är en annan dag

Igår gick jag och var sur hela dagen. Anledningen var min j***a förstärkare som inte fungerar trots att den varit inne på lagning. Skulle jag varit rikare skulle jag gärna lekt rockstjärna och slängt ut den genom fönstret.

Istället skrev jag ett töntigt inlägg om vår nyinflyttade granne för att avreagera mig. Inlägget, som jag nu tagit bort, var på sandlådenivå. Men är det något som gör mig riktigt ilsk så är det när det strular med musikapparturen. Mina 45 nyinköpta vinyler har nu fått stå i över två veckor eftersom förstärkaren och vinylspelaren inte verkar trivas med varandra.

Idag har jag dock lugnat ner mig. Så jag säger, kära granne, välkommen till den underbara stadsdelen Majorna. Har du inget för dig så kom över på en whiskey när du har lust. Om du vill kan vi lägga på någon George Jones skiva samtidigt.

måndag, september 15, 2008

Till minne för Johnny

Min före detta chef och jobbarkompis har avlidit. Budet nådde mig i helgen och det är fruktansvärt sorgligt.

I åtta år kämpade vi ihop på EJ's Skivor i Lidköping. Affären var Johnnys och han hade haft den öppen något halvår när jag började där. Vi höll till i en källarlokal ganska långt från centrum. Tanken var att jag bara skulle jobba där i ett halvår för att sedan flytta ner till Göteborg. Jag och Lena hade redan skaffa lägenhet och allt när Johnny erbjöd mig fast tjänst. En fast tjänst i en skivaffär kunde jag förstås inte säga nej till.

Sen hade jag tillsammans med Johnny många fantastiska år. Vi bytte till en lokal i centrum, vi ökade försäljningen, Johnny tog över en affär i Skövde också och allt flöt på perfekt. På mitten av 90-talet köpte folk fortfarande skivor. Den sista försäljningsdagen före jul räknade vi in nya försäljningsrekord i många år i sträck vilket vi firade med starkglögg på nyårsafton efter stängning.

Johnny hade ett stort hjärta och var full av humor. Att sen jag alltid inte tyckte samma saker var roliga är en annan sak. Exempelvis skulle alltid radioprogrammet Rally spelas på fredageftermiddagarna, tyckte Johnny. Jag var väl av en annan uppfattning och byte till någon mer het skiva. Så gick vi framåt tillbaka och byte på stereon. Det blev nästan som en sport att se vem som gav sig först. Just när det gällde Rally gav Johnny sig aldrig. Självklart diskuterade vi mycket musik och även där skilde sig våra smaker en del åt. Men vi kunde förenas över gammal hederlig rock 'n roll musik. Så här i efterhand kan jag också skratta åt att han envisades med att laga kålpudding inne affärens lilla kök. Kunderna får väl tåla lite matlukt, sa Johnny. Och det hade han förstås alldeles rätt i även om jag kunde skämas lite när det kom in några fina donnor i affären, och en imma av kålpudding låg över Oasis senaste platta.

Det finns förstås oändligt många minnen från dessa år. Minnen för livet. Jag har svårt att bearbeta alla nu. Ett som ändå dyker upp är när Johnny lade en personalfest på ett hemligt ställe. Det var jag, som då var insnöad på amerikansk lo-fi musik med dystra texter och det var Jimmy och Kjell som jobbade i skövdeaffären. Jimmy som verkligen gillade modern dansmusik och vars husgud var Prince och så Kjell som var en gammal en cool rockräv. Oss tre drog han med till det hemliga ställe som visade sig vara Fokus i Skara. På scen stod Lotta Engbergs Orkester. Haha, det är något jag aldrig glömmer. Vilken syn vi måste varit för stammisarna där.

Sen jag slutade i affären för åtta år sedan så har vi inte hörts så mycket. Jag har förstås varit inne och hälsat på när jag varit i Lidköping och vi har tjötat om gamla tider. Att affären fortfarande finns kvar är smått otroligt och det måste krävts ett enormt arbete och en stor vilja för detta.

Tack Johnny för alla våra år ihop. Jag är ledsen att jag inte hann säga hur mycket jag uppskattade dem till dig. Du ska veta att jag kommer ihåg när du ringde, och verkligen bad mig stanna kvar i Lidköping och jobba i affären 1993, som det var igår. Det var verkligen ett livsavgörande ögonblick. Annars hade jag antagligen levt ett helt annat liv just nu. Även om jag inte hann säga det till dig så är jag säker på att du visste hur mycket jag gillade att jobba på EJ's Skivor. Det var ju ett absolut drömjobb och vi hade verkligen otroligt mycket kul ihop. Tack!

Johnny Fröjd blev 58 år.

söndag, september 14, 2008

Veckans 8 bästa låtar



Mink DeVille - She was made in heaven

Devilles fem första album mellan 1977-1983 är alla helt underbara. Allra allra bäst är Coup de gráce från 1981. Här blandas det i stilar men hela tiden finns hjärtat i fokus. Inte för att DeVille låter särskilt mycket som Bruce Springsteen men ofta sammankopplar jag de två ändå. Och då vinner DeVille varje gång. Som textförfattare är DeVille en av de allra bästa. Hans gatupoesi är bländande, enkel men framförd på ett sådant sätt att jag förstår precis vad han menar. Vem som helst kan ju sjunga She was made in heaven men det gäller att framförandet känns och det gör det när DeVille sjunger. Louis Cortelezzis saxofonspel förgyller många av låtarna på skivan dock inte She was made in heaven. Den är fulländad ändå.



Eldkvarn - Mil efter mil

"Mil efter mil,

längre och längre bort

jag spelade med mitt hjärta

söderut och längre bort"

Nu är det mindre än en månad kvar till eldkvarnspelningen i Malmö. Jag längtar söderut.

http://www.youtube.com/watch?v=Wma5wVsuKUY



Euros Childs - Her ways

Cheers gone, det nya albumet med Euros Childs, seglar upp som ett av årets allra bästa. Tillsammans med amerikanska musiker och producenten Mark Nevers lyckas walsearen ytterligare förfina sina fina små visor. Childs röst är skön att ha när Elliott Smith inte finns med oss mer. På hans myspace finns ett par andra fina låtar från skivan. http://www.myspace.com/euroschilds

Brothers and Sisters - Can't hold me back
Riktigt riktigt bra låt från det här Austin-bandet som jag upptäckte på myspace. Inget vidare bandnamn dock. http://www.myspace.com/brothersandsistersmusic

The Marshall Tucker Band - Can't you see
I veckan såg jag äntligen en film jag gillade, Half Nelson. Filmen använde sig musik i vissa scener. Visst var det kul att man använde Billy Braggs låt A new England men den kändes faktiskt lite malplacerad. Bäst var det när man slängde in lite sydstatsrock. http://www.youtube.com/watch?v=VEOV5vWfSgI

Sophie Zelmani - Composing
Nya skivan låter precis som vanligt. Eller är den kanske lite bättre? Composing har hur som helst en fin text.

Rodney Crowell - Moving work of art
Ännu ett starkt album av rootrockaren Crowell har anlänt. Visst är det lite gubbigt på sina ställen men det funkar för mig.

The Methadones - Break out of my head
Tyvärr spelade de inte den här låten på konserten på Henriksberg. Synd, för låten är så bra att den skulle kunnat hamnat på de bästa Bad Religion albumen från sent 80-tal. Det vill inte säga lite i min punkvärld.


The Methadones & The Groovies - Gbg, Henriksberg 13/9 2008


Från Chicago kommer det sköna punkrock bandet The Methadones. Allt de gjort är inte bra men samlar man ihop deras bästa låtar får man en fullsprängd skiva med svängig och energifull punkrock.


På Henriksberg var vi väl bara 40 stycken som stod framför scenen. Lite trist att det var så få men det blev ganska bra spelning ändå. Vi som stod där gillade det desto mer.
Sångare Dan Schafer var rätt berusad men han klarade av att spela. Blicken var dock inte helt klar (se bilden nedan). Då jag stötte på honom innan konserten för att prata lite så slog han mig i berusning enkelt (ni får själva bedöma om det var enkelt, se bilden nedan). Fast han var trevlig och lovade att de skulle spela Under the skyline och Heart of the city som jag önskade. Jag var lite osäker på om han skulle komma ihåg det men visst kom de låtarna. Det var fantastisk och stå en meter från scenen och få kroppen genomborrade av så vassa rocklåtar.
Förband var The Groovies från Luleå. De hade ganska stora The Hives komplex men det lät väl ändå hyfsat. Särskilt gitarristen hade knopat ihop ett gäng fina riff.

Punkrock


I'm looking for a lover in the heart of the city.

lördag, september 13, 2008

Jag står upp än!



På väg ut


Höstens första utekväll börjar med singstar. Vinnaren fick en pint. Skål!

fredag, september 12, 2008





86 av 1001 album


Love - Forever changes (1967)

När jag skrev om skivan Da Capo så påstod jag att Love är ett ganska ojämnt band. Det stämmer förstås inte riktigt in på deras höjdpunkt Forever changes. Här har man hittat helt rätt. Låtarna, soundet och rösterna är närmast perfekta. Sen behöver ju perfekt inte alltid betyda att det i varje persons öron är perfekt. Det är lätt att se och höra att Forever changes är ett perfekt popalbum men jag är ändå inte helt frälst.

Främst är det kanske texterna som gör att Love inte berör mig maximalt. Det är helt enkelt inte den typen av lyrik jag älskar. Och faktum är att jag väldigt sällan lyssnar på Forever changes. Varje gång så gillar jag det som kommer ur högtalarna men sen dröjer det i alla fall länge tills nästa gång. Det finns så mycket annat som är lite bättre.

Favorit: A house is not a motel

Betyg: GGGG

torsdag, september 11, 2008

Andra långgatan


Den Skönaste gatan i gbg i motljus. Alldeles för sällan hinner jag med att flanera på stadens gator. På väg hem från frisören idag så kunde jag dock njuta fullt ut i solen.

onsdag, september 10, 2008

Sverige - Ungern

Vilken oerhört viktig match det är ikväll. Efter det oavgjorda resultatet i lördags mot Albanien krävs det vinst mot Ungern. Jag har svårt att koncentrera mig på kvällspasset på biblioteket av nervositet. Numera är det bara när Sverige spelar fotboll som jag blir så här uppeldad av sport.

Jag kan med en gång slå fast att jag tycker att spelarna i svenska landslaget är oerhört duktiga. Därmed inte sagt att de ska slippa utstå kritik. Till och med från oss forna division 3-5 spelare.

Här är mina åsikter om kvällens startelva.

Andreas Isaksson
Måste ändå klassas som en riktigt bra målvakt. Gör sällan några tavlor och känns stabil även om han är närmast är urdålig med fötterna.
Betyg: GGGG

Olof Mellberg
Han har kanske tappat lite de senaste åren och särskilt märks det när han spelar på en kant. Fast ändå tycker jag att han är stabil. Tar man bort att han inte ska ha bollen under uppspelsfasen så är han riktigt stark. Det värsta är att motståndarlagen numera vet att pressa så att Mellberg ofta får sköta uppspelen.
Betyg: GGG

Daniel Majstorovic
Den forne malmöiten har överraskat positivt på mig. Visst är han klasser under de bästa mittbackarna i europa men vi kan inte kräva så mycket mer i Sverige. Han tar allt i luften och det syns att han har ganska god känsla i fötterna.
Betyg: GGG

Petter Hansson
En kämpe, men en övervärderad sådan, enligt mig. I nästan varje match gör han något misstag så att det blir farligheter för motståndarna. Nu när han fått spela mer till vänster så får jag blunda varje gång han får bollen. Visst kan han toffla iväg bollen med vänstern men det ser så avigt ut att man tror man tittar på en korpmatch. Det känns inte bra att skriva ner en kämpe men tyvärr Petter jag tycker du ska vara utanför laget.
Betyg: G

Mikael Nilsson
När Nilsson gjorde debut i landslaget för några år sedan gillade jag honom väldigt mycket. Hans passningskicklighet och spelsinne var en fröjd att se. Sedan omskolades han till back. Till en början var det jobbigt att se. Till viss del räddades han av sitt fina spelsinne men man måste kunna kasta sig på gräsmattan om man ska vara back. Det verkade som han var rädd för att bli smutsig. Men mer och mer har han blivit en okej back. Nu senast var han dock mycket svag i sin mittfältsroll. Man vill bara skrika till honom: Ta för dig!
Betyg: GGG

Daniel Andersson
Alla hackar på honom och jag kan ibland tycka att det är lite överdrivet. Samtidigt så sitter jag också och vill han honom utanför laget. Det måste väl finnas någon i vårt avlånga land som är bättre på den positionen. Andersson kämpar och sliter men har stora problem när han får bollen. Det går så makalöst långsamt.
Betyg: GG

Sebastian Larsson
Är kanske lite liten och klen men han har farten och tillslaget. Han var väl en av få som får godkänt senast. Det som saknas hos honom är väl lite speed. Därför borde han passa bättre i mitten när man spelar 3-5-2. Ge bollen till Larsson ikväll så tror jag det blir bra.
Betyg: GGGG

Kim Källström
Han är svårbedömd för han blandar och ger väldigt mycket. Vänsterfoten är ju enorm både till passningsspel och skott men sen finns också det tunga steget, som är enormt tunnnnngt när han blir trött. Fast det är klart att Kim behövs i laget. Men frågan är om inte Sebastian Larsson ska få minst lika mycket ansvar som playmaker.
Betyg: GGGG

Samuel Holmen
Enligt tidningarna ska Holmen spela till vänster ikväll. Ett byte var på sin plats då Oscar Wendt var helt osynlig och framförallt blyg senast. Jag är inte speciellt förtjust i Holmen men ska förstås ge honom en chans. Men det känns som hans allroundkunnande är lite för svagt för de stora arenorna.
Betyg: G

Henrik Larsson
Det var ju magiskt att se Henke i Manchester U för något år sedan. Hans spel passade helt perfekt där. Jag tycker fortfarande att han är värd sin plats i laget och njuter ofta av hans sätt att lira boll på. Men framför mål saknar jag lite av den gamla attacken. Och framförallt låt honom inte ta de farliga frisparkarna. Han har ju inte den sortens tillslag på bollen. Att han får lägga frisparkar i Helsingborg är närmast ett hån mot sina lagkamrater.
Betyg: GGGG

Zlatan Ibrahimovic
Såklart är han den bäste vi har. Urstark i alla situationer (det skulle vara oerhört spännande att bara känna hur det skulle vara att markera honom). Att han överarbetar ibland får man ha överinseende med. Detsamma med att han kan slå ut med händerna och klaga på att passningarna inte kommer där han vill ha dem. Visserligen är jag allergisk mot ett sådant beteende men jag tycker Zlatan alltid jobbar med de bollar han får. Han klagar aldrig innan bollen är förlorad.
Betyg: GGGGG

Åldrande


När jag gick förbi spegeln på jobbet idag så upptäckte jag en sak. Det var att jag borde sova mer och ta det lite lugnare över lag. Över en sommar har det lagts på 3 år ser det ut som. Jag får nog sluta tro att de ska fråga efter leg på systemet. Kanske är det dit jag inte ska gå förresten.

85 av 1001 album
Tim Buckley - Goodbye and Hello (1967)
Att Buckley bara var 20 år när Goodbye and Hello spelades in är fantastiskt. Vilken 20-åring skulle kunna göra den här typen av musik idag? Visserligen kan Buckley ibland hänge sig åt lite brådmogen poesi men bättre det än att inte ta sin lyrik på allvar.
Goodbye and hello är ändå ingen helgjuten skivan i mina öron. Det finns ett par låtar som jag inte gillar alls. Det är när musiken blir för kabaretaktigt och texterna har teman som riddare och carnivaler. Buckley utnyttjar i dessa låtar sina röstresurser alltför mycket. De höga tonläget är hans sämsta.
Men sen finns också låtar som Pleasant street, Phantasmagoria in two och No man can find the war där alla bitar faller på plats. Då är allt bara innerligt och vackert och Buckley når fram till kroppens vitalaste delar.
Favorit: Pleasant street
Betyg: GGGG

tisdag, september 09, 2008

This mean old world runs on sex and gasoline

Att jag inte är världsbäst på att visa karaktär har jag lärt mig att leva med. Så är det bara. Mina vita månader hålls inte, löpningen ställs in utan giltigt skäl och tandläkarsamtalet skjuts på fast jag lovat mig själv att ringa och beställa tid förra hösten. Bara för att ta några exempel.

På jobbet har jag inte karaktärsproblem på så sätt att jag inte sköter mitt jobb. Men det blir problem när jag bara lämnar de lite tråkigare uppgifterna när roligare saker dyker upp. Därför hamnar jag ofta i tidsnöd med de tråkiga och jobbiga sakerna och då kan man lägga till stressiga till tråkiga och jobbiga. Det är ingen bra kombination.

Vad är det då för roliga arbetsuppgifter som gör att det blir så. Jo, det är när paketen med skivor anländer. Att sitta och klistra etiketter och lägga in alla uppgifter i bibliotekskatalogen är inte jättekul men att samtidigt kunna lyssna på dem är förstås en lyx. De flesta skivorna vet man ju vilken klassifikation de ska få. Miles Davis är jazz, Billy Bragg står på rock osv. Men det finns många gränsfall. Som idag när nya Rodney Crowell skivan anlände. Ska han stå på Country eller pop/rock. Då blir det lätt ett svepskäl att lyssna på hela skivan för att reda ut detta. Sen vill jag ju lyssna på Sofie Zelmani, Giant Sand, James Yorkston, Joe Tex och Darrel Scott också.

Företagare på bibliotek jobbet får nog vänta ytterligare en dag. Fast det är klart det är bara en dryg månad kvar tills jag ska anordna och vara ansvarig för en nyföretagarmässa på biblioteket. Hur ska det gå? Jag tror jag fick lösningen när jag lyssnade på Rodney Crowell skivan faktiskt. Öppningslåten Sex and gasoline är en fin countryrocklåt om livets väsentligheter. Kanske ska jag inleda mässan med att spela den låten högt som ett statement över hur jag ser på saker och ting. Eller kanske är andra låten Moving work of art ännu mer lämpad att spela upp. En låt om längtan och skönhet som tassar fram till en stillsamt plockande gitarr. Efter att jag spelat upp låtarna ska jag utbrista: Är det inte bättre att vi sätter oss ner och bara har lite kul! Ungefär som när Tom Cruise blev galen hos Oprah. http://www.youtube.com/watch?v=21i4j5_bs40

Fast det är klart ska någon försöka importera The Hawian chair till Sverige så kan det bli kul ändå. Kolla här bara: http://www.youtube.com/watch?v=DHiqVygN-w0 Blir det inga roliga stolar eller om de inte fattar att livets elxir är musik kan resten av mässdeltagarna starta hur många företag och fuska med skatten hur mycket de vill. Jag bryr mig inte.

måndag, september 08, 2008

Får jag slå mig ner

Jag stod vid ett vägskäl. Ett kanske inte lika livsavgörande vägskäl som Robert Johnson stod vid i den amerikanska södern på 1930-talet. Myten om hur han valde bluesmusikens väg som blev lika med djävulens väg är en skön skröna. Nu var det ingen skröna utan verkligheten jag stod inför. Valet som skulle göras var att välja lunchställe.



Vägskälet hade tre riktningar. Till vänster fanns den lilla stadens kinakrog, till höger fanns stadens McDonalds, där saltkaret verkar ha överdimensionerade hål för stripsen är närmast oätbara, och rakt fram fanns stadens Ica Maxi som säljer varmkorv för sex kronor styck. I någon minut tvekade jag men valet var till slut enkelt. Det visade sig nämligen att jag inte hade mer än 20 kronor i fickan och inga kontokort fanns att tillgå. Korv fick det bli.

Man kan inte beskylla tjejen i korvdisken att lägga ner sin själ i sitt arbete men jag fick mina två korvar. I den lilla cafeterian var de flesta borden upptagna av stadens pratglada pensionärer och andra daglediga. Jag hade tur att hitta ett ledigt bord där jag snabbt slog sig ner. Jag började tugga på sin korv, som väl är värd sina sex kronor men inte mycket mer.

Att kolla in folk på stadens Ica Maxi är ungefär så roligt som jag kan ha på min lunchrast de dagar då matlåda saknas. Många av de människor som passerar mina betraktande ögon bär nog på spännande och fascinerande livshistorier. Om man bortser från hemmamammor och hemmapappor så är många av de som handlar på dagtid lite slagna av livet på något sätt. De tillhör i alla fall inte de som har det materiellt bäst i vårt land. Jag gillar dessa människor även om jag ibland också kan bli upprörd över en viss inskränkthet och skvallerbenägenhet som sipprar ur munnarna från borden bredvid.

När jag torkade munnen efter den första korven så kom en äldre man fram och frågar om han fick slå sig ner. Självklart, svarade jag. Mannen ursäktade sig och sa att han kände några vid bordet bredvid men att det var fullt där. Jag förstod snart att mannen inte kände någon bredvid men att han var pratsjuk. Han var så pratsjuk att jag inte har en chans att stoppa ordflödet. På tio minuter kunde jag mannens hela liv.


Efter ett tag började svadan mattas något hos mannen och jag fick komma med några inpassningar och följdfrågor. Då tog det fart. Samtalet blev mer intimt och privat vilket jag gillade. Plötsligt var det två människor som pratade om livet. Lunchrasten var slut sedan länge men eftersom vi kom in på ämnet böcker så tyckte jag att det var giltig arbetstid. Biblioteket kanske skulle ha ett litet bokbord vid korven på Ica Maxi. Jag skulle kunna tänka mig att höra mer gubbars livshistorier.

söndag, september 07, 2008


I've got dreams to remember
Kvällen tillbringades på en av stans trevligaste pubar, Notting Hill. Jag, Torbjörn och Magnus testade på deras musikquiz. Ett mycket trevligt söndagsnöje skulle det visa sig. Visserligen tog vi inte hem segern men vi hamnade på en hyfsad placering för att vara första gången.
Det kanske allra trevligaste var att en londonresa bestämdes till november. Då får vi vandra i riktiga Notting Hill och bara må gott. Innan dess kanske vi klippt in en seger i musikquizet också.
Veckans 6 bästa låtar

Damien Jurado - Gillian was a horse
En väldigt direkt och poppig låt a la Go Betweens öppnar Jurados nya album. Jag har ännu inte riktigt kommit in i hela skivan men den här låten räcker för att hoppas på en fin kväll på Pustervik när han kommer i höst. Hoppas att han ett band med sig bara.

Mark Lanegan - Don't forget me dear
Från skivan Field songs som kom 2001, tror jag. Lanegan blir jag sugen att lyssna på minst några gånger varje vecka. Denna veckan var det den här låten som var bäst.

Paul Heaton - The Pub
Åh vad man längtar efter en brittisk stad, en pub och en öl när man hör Paul Heaton. Den gamle Housemartins och Beautiful South har i skymundan släppt ett riktigt bra soloalbum i sommar. Jag får nog surfa in på Ryanair och kolla lite priser.

Betty Harris - I'll be a liar
Ännu en soulballad att älska. Lyssna bara när hon sänker tonläget och sjunger "for the rest of my life". Gåshud.

Fats Domino - I'm in love again
Helt galet sanslöst svängig om ni frågar mig.

Mogwai - I'm Jim Morrison I'm dead
Lyssnar man på Mogwais nya i rätt lägen så är det som att försvinna in i en annan värld. En härlig värld att tillbringa en timma i. Lyssnas med fördel riktigt högt.

lördag, september 06, 2008

The Sadies - Leaving Here

Det blev en till. Man ska sluta på topp!!!

BILL CALLAHAN | Cold Discovery (live)

Det blev ytterligare en vän i natten. Bill Callahan är pålitlig.

Cold Discovery

I know your teeth have gnashed through death
Still you come to me
So gently
Find a soft place on your body
And rub me with it
Oh, this I won't soon forget
You're the one that will remain
You're the one that will remain

Bust a lock with a rock
Don't need a key to have me
This was your cold discovery

We needed a fever, we needed a cure
The bait no longer lured
Say goodbye, if you can
The car waits for me
Just across the border
Wish me luck, no good luck
No bad luck, just wish me luck
With my cold discovery

You are gone
My cold discovery
You're the one that will remain

Well, I can hold a woman down on a hardwood floor
Well, I can hold a woman down on a hardwood floor
And your teeth can gnash right through me
Looking for a soft place
And of this you won't soon forget
I had no soft place for you to rest
And this was your, your cold discovery
Your cold discovery

Well, I can hold a woman down on a hardwood floor
Well, I can hold a woman down on a hardwood floor
This was my, my cold discovery
My cold discovery

If you saw it for what it really was
My cold discovery
My cold discovery
My cold discovery

fredag, september 05, 2008

Townes Van Zandt - Marie

Festen är slut och alltid hamnar man tårögd och med en klump i halsen tillsammans med Townes som sällskap. Den sista ölen är lika god som den första men den sopar feststämmningen under mattan och belyser istället verkligeheten utan skyddsnät.

It's my own fault i suppose!

MARK LANEGAN - Hit The City (live)

Nu börjar festen!!!

Eddie Cochran - C'mon Everybody

Eddie Cochran var min första stora idol. Jag kan ha varit typ sju år när den här låten verkligen spelades sönder i Rackeby.

Jag tittade oavbrutet på skivomslaget där det fanns en bild på bilen som Cochran krockade med och dog. Den fascinerade mig. Jag försökte läsa den engelska texten som fanns tryckt för att förstå vad det stod. Min bror läste för mig men han har en förmåga att förvanska. Fast i det här fallet så ger jag honom en stor eloge. Rock n roll kan nämligen aldrig förvanskas och det var han som fick mig att hitta en vän för livet.

Och faktum är att Eddie Cochran låter precis lika bra och får mig att känna samma sak 29 år senare.



84 av 1001 album

The Monkees - Headquarters (1967)

Någonstans mellan Simon & Garfunkel och Teenage Fanclub hamnar de bästa låtarna från Headquarters. Då är det riktigt bra. Poplåtar som vid första lyssningen sitter och som man efter fem lyssningar inte tröttnat på. Allra bäst är Forget that girl och I can't get her out of mind.

Det finns också några låtar där bandet tänjer lite, och då menar jag lite, på popgränserna. Man bygger låtarna med något udda instrument, tar lite inspiration från Beatles mer psykedeliska sida eller bara höjer rösterna lite. Även då låter det bra även om andra grupper gör det bättre.

Mindre bra är det när det sockersöta tar överhanden. Det händer i några låtar och den sockersöta anden hänger liksom farligt över hela skivan. Lite beroende på humör så kan man ha överinseende med det eller inte.

Betyg: GGG

Favorit: Forget that girl

torsdag, september 04, 2008

Chuck Klosterman - Sex, droger och kalaspuffar
Tidigare i år innebar Klostermans bok Killing yourself to live en mycket underhållande läsning. Därför var förstås förväntningarna ganska stora nu när det finns ytterligare en Klosterman bok översatt till svenska. Men tyvärr är det mest besvikelse som infinner sig när jag läst ut boken.
Kanske kan man skylla mitt missnöje på att Sex, droger och kalaspuffar innehåller 18 olika essäer och inte en lång berättelse. Klosterman kommer med åsikter och tankar om i stort sätt varje populärkulturellt fenomen man kan tänka sig. Visst är författaren skicklig med liknelser och paraleller av de mest skilda saker. Han är underfundig och skarpsint men det blir mest jobbigt i längden. Det känns som texten babblar sig fram som en jobbigt pratsjuk person som man aldrig blir av med.
Det är egentligen bara ett stycke som jag gillar lika mycket som Killing yourself to live. Det är när han följer ett Guns N' Roses tribute-band som heter Paradise city. Där funkar Klosterman mer som en skildrare av något som händer och han behöver inte sätta in sig själv i varje situtation. Stycket heter Appetite for replication och är väl värt att låna boken för.
Förresten finns det en teori som han tar upp i boken, jag kommer inte ihåg var, som är intressant. Det handlar om när man i sömnen drömmer om något som man i verkliga livet inte klarar av att utföra. Exempelvis har det hänt att jag drömt att jag sjungit någon låt som i verkligheten inte finns men som i drömmen låter kalasbra (Att jag även har en bra sångröst i drömmen kan vi strunta i nu). Betyder detta att om jag ansträngde mig riktigt mycket så finns det hitlåtar att plocka fram ur min kropp eller är drömmar drömmar?
Betyg: GGG
83 av 1001 album

Beau Brummels - Triangle (1967)

Under slutet av 60-talet verkar det poppa upp hur många band som helst som mixade lite folkrock, psykedelia och popmelodier. Många kom från San Francisco och The Beau Brummels är inget undantag. Bandet hamnar också i samma situation som de flesta, de lyckas inte fylla ett helt album med bra låtar. Det blir tradigt i längden.

The Beau Brummels har inlemmat ganska mycket stråkar i sin musik med hjälp av Van Dyke Parks. Det fungerar i ett par låtar men det bli oftast bara sliskigt istället för känslosamt. Sångaren och låtskrivaren Ron Elliott har i längden också en ganska tröttsam röst. Han har ett darr som närmast blir enerverande till slut.

Skulle man plocka ut de tre bästa låtarna så skulle jag gärna sitta på en bar i San Francisco och dricka ett par öl och lyssna på The Beau Brummels. Hemma vid stereon finns det så mycket annat som lockar mer att det lär dröja innan jag lägger på Triangle igen.

Betyg: GG
Favorit: Only dreaming now

Mogwai @ Roskilde'08

Tänk att man kan bli nostalgisk för något som hände för bara två månader sedan. Det här klippet får mig i alla fall att vara det.

De 55 sekunder som visas här får mig att minnas tillbaka till kanske det mest minnesvärda ögonblicket sommaren 08. (I alla fall vad det gäller musik) Ungefär 50 meter rakt in från den som filmar står jag och mår som en prins med tetravin i handen och en besatt tysk man bredvid mig. Klockan är strax efter 21 och det är fredagkväll på Roskilde och man vill inte att Mogwai någonsin ska sluta spela. Det är livet det.

onsdag, september 03, 2008

Time is not on my side

Jag är just nu inne i en period där böcker slukas i rask takt och där sömnbristen blir allt tydligare varje morgon. Eftersom det bara finns 24 timmar varje dygn så är det sömnen som får skippas.

En vardag i mitt liv ser ungefär ut så här: Åtta timmar går till jobb, en timme på att resa till och från jobbet, en timme går till att äta frukost, lunch, middag och kvällsfika, fyra timmar till att leka, krama och natta barn, femton minuter till att se sportnytt, tjugo minuter vid datorn, femton minuter för att göra några armhävningar och situps, tio minuter för att höra hur Lena haft det under dagen, en timme till aktivt musiklyssnande och tjugo minuters diskande. Sen brukar det varje dag vara något annat som tar en timme av tiden. Exempelvis löpträning, mathandling, städning eller annat jobbigt och tråkigt praktiskt som måste göras. Det ska ju sägas att det finns roliga praktiska saker som behöver göras några gånger i veckan som tar alltifrån 13 minuter till en timme. Då är jag uppe i cirka sjutton timmar. Kvar finns då sju timmar att spendera sin tid på.

Sju timmars sömn behöver man nog per natt egentligen. Men det blir inte så när man håller på och läser ännu en Stig Claesson bok. Han är för bra för att ögonlocken ska falla ner. Efter att ha läst tre böcker av honom på raken så är man liksom inne i hans värld. En väldigt angenäm värld får jag säga. Detta trots att boken Innan himlen klarnar är en av de mer nedstämda böcker jag läst. Men Slas är en mästare på att skildra just detta.

Bäst av de tre böckerna jag just läst är Liv och kärlek. Den innehåller närmare ett hundratal korta texter. Alla är väldigt bra och det finns några som är bland det bästa, roligaste och mest träffande jag någonsin läst. Skäl att fira, Flicka som drar på sig ett par strumpor, Damernas, Damer, Nya vårtecken, Kärlek i advent och Inget kan besegra tystnaden är alla texter som man kan läsa fem gånger på raken.

En annan favorit är Kåthet och kristen etik. Den finns i sin helhet nedan:

Det har sagts att den svenska regeringen vill satsa på att tidigt i skolan inpränta den kristna etiken i de arma barnen. Då bör naturligtvis alla följa konfirmationsundervisningen särskilt noggrant. Själv är jag konfirmerad vilket ger mig rätt att gå till nattvarden. Tror jag.
Det är emellertid inte detta jag ska skriva om. Jag vill bara påpeka att det att följa konfirmationsundervisningen inte är alldeles lätt. Det kan ställas krav på en som är smått obegripliga.
Den präst jag hade konformationsundervisning för tycktes bara ha ett etiskt budskap och det var att man inte skulla onanera.
Han påståd med bestämdhet att om man onanerade var himmelriket stängt för en. Helvetet var däremot öppet.

Nu var prästen inte så korkad att han inte visste att unga gossar kan frestas att onanera, att frestelsen kan vara stark och svår att motstå. Alltså gav han oss rådet att när vi överfölls av lust och kåthet genast ställa oss i kallduschen.
Duscha kallt, sa han
Detta sa han med bestämd röst vid varje konfirmationsmöte och sen såg ahn ut över det trettiotal gossar han hade att undervisa. Han såg förvåning i våra gosseögon, en del blå och andra mindre blå, och han märkte förvåningen och upprepade med skarp tunga: Duscha kallt!
Kanske hade prästen rätt då ahn hävadade att kåthet kunde kylas av med iskallt rinnande vatten. I duschen.
Vad visste vi.
Vår förvåning över prästen rättframma sätt att säga åt oss att inte onanera var ingenting emot den förvåning vi kände åd prästen hade för sig att vi hade dusch.
Ingen av oss bodde med dusch. Själva omständigheten att vi där vi bodde varken kunde duscha varmt eller kallt gav oss inget val. Helvetet var öppet för oss, himmelen stängd.

Det är kanske inte mycket den svenska regeringen kan lära av denna berättelse annat än att kristen etik om den nu nödvändigtvis ska utövas, kan snubbla på små praktiska detaljer.
En engelsk undersökning har på senare tid visat att om vi hade haft till gång till kalldusch på den tiden vi gick i konfirmationsundervisning hade vi blivit än kåtare.
Självklart kan man vara kristen och kåt samtidigt men inte medan man går i konfirmationsundervisning.
Numera finns det både dusch och bad i varje svenskt hem. Dock bör en gosse som får lust att onanera, om vi nu ska sätta tilltro till den engelska forskningen angående detta, inte ställa sig i kallduschen.
Duscha varmt.
Annars går ryggraden åt helvete och hjärnan med. Vi får då övergå till att tänka med förlängda märgen, den regeringen tänker med.
Faktum kvarstår dock. All makt utgår från folket.

Himmelens portar är lika vidöppna som helvetets. Det finns ingenting som heter västerländsk kristen etik. I vilket fall ingenting som är värt namnet.
Hederlighet finns och hyckleri.
Varmt och kallt vatten finns det.
Adel, präster, borgare och bönder.
De kallas stånd.

Fats Domino - I'm in Love Again

Four saxaphones and the Fat Man on the keys - what could be better. If you don't tap your foot or clap your hands to this, you're dead.

Så lyder en kommentar om låten nedan och det finns inte mycket mer att tillägga.

tisdag, september 02, 2008


82 av 1001 album

Love – Da Capo (1967)

Många musiktyckare menar att det är orättvist att Love aldrig riktigt slog igenom för den stora publiken. Jag vet inte om det är så orättvist egentligen. På Da Capo, deras andra album, så visar de upp en väldigt ojämn form.

Några fina poplåtar håller klass men sen finns det någon sorts barockpop som får mig att lida. Den 19 minuter långa avslutningen med Revolution är och helt meningslös. Ska man ha med en så lång låt måste det ju finnas ett groove, en känsla eller en text som biter sig fast. Men det finns inget sådant i Revolution. Skivan innehåller bara sju låtar så att det finns tre riktigt bra låtar gör ju ändå Da Capo godkänd. I dessa tre låtar hör man det som är på gång på deras nästa skiva Forever changes.

Betyg: GGG
Favorit: She comes in colors

måndag, september 01, 2008

Helene Smith - I'm controlled by your love

Tänk att man kan bli så uppspelt när man upptäcker en ny låt man verkligen gillar. I lördags gick jag en extra runda i metropolen Götene så att jag kunde lyssna ytterligare en gång på den här soulburgaren.

Solen sken och jag hade kärleken under kontroll. Samtidigt finns det en vemodig ton i låten som tilltalar. Allt är dubbelt. Så är livet och så är de bästa låtarna.

217 veckor

Ganska ofta brukar jag ägna mig åt att fundera kring olika musikrelaterade ämnen när jag borde bry mig mer om miljön, världspolitik och annat. Men jag skulle nästan vilja kalla det jag tänkt på i ett par dagar ett hälsoproblem.

Jag har nämligen försökt att förstå hur och varför låten Du är min man med Helen Sjöholm fortfarande befinner sig på Svensktoppen. Låten är inne på sin tvåhundrasjuttonde vecka och ligger just nu tvåa, endast slagen av Empty rooms med Shriley Clamp. Som princip tycker jag att folk får leva sina liv precis så som de vill vilket då förstås innebär att man får lyssna på vilken musik man vill. Men det finns några undantag och det här är ett.

Skulle man av någon anledning missat låten tidigare, folk kan ju varit utomlands, legat i koma eller något annat under de senaste fyra åren, så kan det väl vara okej att fortfarande rösta på låten en gång. Men är det så att man röstat på låten mer än tre gånger ska man nog fundera på hur man mår. Alla som är uppe i över tio röster av Du är min man skulle jag ordinera att söka hjälp. Har man passerat tjugo röster så ser jag det tyvärr som den personen är förlorad.

Jag skulle tippa att de här personerna minst hamnar i den sjätte kretsen enligt uppdelningen i Den gudomliga komedin, boken där Dante delar in var alla syndiga själar hamnar efter döden. Visserligen är det väl troligt att jag hamnar i någon av Dantes kretsar också men jag hoppas att det inte blir längre ner än tredje. Och jag tror jag framförallt jag haft ett roligare liv än alla "Du är min man" människor tillsammans. Jag har alltså att vänta att tvingas ligga i gyttja under regn och hagel. Det får jag väl stå ut med. De som röstat på Du är min man mer än tjugo gånger får brinna i öppna gravar i all evighet. Är det någon som är inne på sin nittonde röst? Kom i så fall ihåg att jag varnade er.

Skål!