fredag, oktober 31, 2008

Jag drack dina druckna ögon,
nu ser jag saker som ingen ser

Mitt liv är en sprucken spegel,
inget är dom det ser ut
Allt är längre bort på vägen,
just när man tror att det är slut

Den här helgen rekommenderar jag alla att spela den här låten om och om igen. Den är fasligt bra och jag undrar ändå om jag inte kan smita iväg och se dem i Kungsbacka imorgon.

Jag rusar uppför trappen...

http://www.myspace.com/eldkvarn

torsdag, oktober 30, 2008



100 av 1001 album

Ray Price - Night life (1962)

(En skiva jag inte fått tag i innan.)

På pappret ser det riktigt bra ut. Ray Price, en av de bästa förvaltarna efter Hank Williams, under tidigt 50 tal, ger sig på att spela in en temaskiva om nattlivet. Även omslaget lovar gott. Men som ni förstår så håller det tyvärr inte i verkligheten.

Night life är, förutom texterna, nästan så långt man kan komma från Hank Williams syndfylla känslor och ambivalenta hållning till nattlivet. Ray Price har här närmat sig den kommersiella countryn och hans röst har inget sting. Att detta ska vara en av honky tonk countryns bästa skivor förstår jag inte. Price har ändrat rösten till ett slags crooner läga. Tyvärr har han tappat all känsla på vägen. Och den musikaliska uppbackningen låter trött och inställsam. Tillsammans blir det så illa att inte ens, de egentligen, bra texterna faller mig i smaken.

Favorit: Night life

Betyg: GG

onsdag, oktober 29, 2008

3 x böcker

Agneta Klingspor - Pressa läpparna här
Frank och Iris ser varandra på krogen. Sen är det klippt. De dras till varandra utan skyddsnät. Så börjar boken Pressa läpparna här. Första halva av boken beskriver deras vilda passionsdrama. Då skriver Klingspor med inlevelse och finess. Hon verkar veta vad hon skriver om och vi som läser förstår känslorna.

Sen börjar Frank bli våldsam, eller snarare mer fysiskt våldsam mot Iris. Redan från början är han en skum typ men han urartar och deras förhållande blir väldigt destruktivt. Det är förstås hemskt på alla sätt men tyvärr blir boken ganska tråkig härifrån. Av någon anledning ser jag bara Torsten Flinck framför mig. Det är inte roligt även om jag inte har något speciellt emot honom.

Betyg: GGG

Erik Andersson - Den larmande hopens dal
Här får man följa journalisten Ina Ljungs äventyr på landsortsblaskan Varas Värn. En något underlig berättelse som innehåller lite udda, underfundig humor i tidningsmiljö. Det finns några småroliga avsnitt och jag har inga problem att läsa den i ett sträck men ändå är jag tveksam.

Hade inte boken haft avsnitt som utspelat sig nära min barndomsby så skulle boken inte blivit ihågkommen. Nu när vissa avsnitt utspelars sig på Skalunda hög och i Örslösa så är klart att det är roligt att läsa. Fast egentligen förstår jag inte riktigt vad som är bokens mål. Om det finns något så förstår jag det inte. Det är något av en skröna som ska läsas av människor som har sina rötter i Västergötland.

Betyg: GG

P.O. Enquist - Ett annat liv
Den hyllade självbiografin är nästan så bra som jag trodde. En del upprepningar och några lite överflödiga partier gör att den blir lite onödigt lång. Men ändå en fantastisk bok av en av oerhört skicklig författare.

Betyg: GGGG

tisdag, oktober 28, 2008





Höstlov i Majorna
I våras var jag hemma en dag i veckan med Ella och Astrid. Något jag saknat enormt nu i höst. Idag var det studiedag på dagis och skola så jag fick känna på den gamla tiden lite. Det var lika härligt som jag minns det. Ett lugnt tempo, spela lite spel, läsa högt ur någon bok före frukost, äta köttbullar och makaroner och bara njuta.
Visserligen var jag och Ella så oense om vad hon skulle ha på sig att vi skippade den planerade utflykten till Stadsmuséets höstlovspyssel. Men när vi kom överens gick Sjöfartsmuséet lika bra. Vår lilla, eller ganska stora, diskussion handlade om att jag tyckte att hon kunde ta på sig några finare byxor. Meningen var nämligen att vi skulle gå på Pizza Hut också. Hennes rosa mysbyxor ansåg jag vara för sjaviga. Det ansåg inte hon och ingen av oss kunde svälja stoltheten och ge med sig. På något sätt blev det väl ändå jag som gjorde det till sist för hon hade byxorna på sig. För övrigt var Astrid minst lika vårdslöst klädd. Men håller man sig i Majorna fungerar allt.
Ett Majorna som man för övrigt blev ännu mer kär i efter Håkan Hellströms rundtur i Gbg i den nya serien De kallar oss artister som gick på tv ikväll. Äntligen ett riktigt bra musikprogram. Och att det startade vid Masthuggskyrkan, var nere vid Långedragspaviljonen (där Håkan underbart kommenterade kärleksparet på klipporna, skuld och lidande väntar på er...), och sen tog en sväng förbi Stigbergsliden innan han hamnade vid Gullbergskaj gjorde kärleken till denna stad och särskilt till denna stadsdel ännu starkare. Det känns så underbart att trivas så bra där man bor.
Under hela vår utflykt idag bara njöt jag av Majorna. Barnen hade kul på Sjöfartsmuséet. Jag gjorde vinylfynd på Mynt och musik. Och vi alla njöt av en fin höstdag i Söderlingska parken. Vi kollade in våra respektive stenar som vi alltid sitter på när vi köper glass på Triumfglass. Lite långt tyckte vi förstås att det var till sommaren igen. Men samtidigt så var årets sommar så fantastisk att jag fortfarande lever på den.

Veckans 13 bästa låtar
Klicka på kassettbandet till höger för att lyssna. Förutom de två sista låtarna som är klickbara.

Johnny Burnette Trio - Honey hush
Jodå, discjockeyn på Storan i fredags spelade väldigt mycket bra musik i fredags. Det var svårt att stå still och alla var fulla och glada. Alla åldrar befann sig på dansgolvet. Honey hush är en klassiker.

Johnny Thunders & The Heartbreakers - Chinese rocks
"Everything is in the pawnshop", det är en av mina absoluta favoritrader i rockhistorien.

Andre Williams - I'm not worthy
En legendar.

Moses Smith - The girl across the street
En av de allra bästa northernsoul låtarna. Stråkar, sång, text, beat, allt är fulländat.

Willie Tee - Loneliness, Bring on the heartaches, Walking up on a one way street
Tre låtar av en artist. Då förstår ni att alla är guld.

The Hellacopters - By the grace of god
Den här veckan la ett fantastiskt band ner. Låten var fantastisk att höra förra veckan och jag minns den mycket väl från Roskilde i sommras också. Ett perfekt soundtrack för en perfekt festival. Tack för allt.

Jessi Colter - Why you been gone so long
70-tals country av bästa snitt. Som en kvinnligt Waylon Jennings, med vilken hon för övrigt varit gift med.

Jolie Holland - Palmyra
Jag har inte hunnit lyssna på så mycket nysläppta plattor den här veckan. Men Jolie Hollands nya var mycket bra. Palmyra sticker ut mest efter ett par lyssningar.

Jamie Woon - Wayfaring stranger (Burial mix)
Wayfaring stranger är en gammal amerikansk folksång. En av mina absoluta favoritlåtar. Den är bra med vem som än sjunger in den. Nu hittade jag den här mixen. Kanske inte den bästa versionen av låten men den får mig att längta ändå mer efter londonresan om några veckor. Kan tänka mig att ha den i lurarna en sen natt.

Charlie Louvin - See the big man cry
En låt som kan lyssna på om och om igen. En fantastisk historia.

Freddie Hart - My hang up is you
Det är så sliskigt att det dryper om det. Men jag älskar sån här sentimental gammaldags country. För mig är det omöjligt att inte sjunga med Freddie när han låter känslorna flöda. Pröva själv.

måndag, oktober 27, 2008

Det är något som är fel

Min mamma har slitit hårt i hela sitt liv. Hon har drivit ett jordbruk och jobbat inom hemtjänsten och på ålderdomshem. Inget av detta har dragit in speciellt mycket pengar. Vi hade alltid så vi klarade oss när jag var liten men ibland var det knapert. Detta var förstås inte något som vi var ensamma om. Många hade det så och har det fortfarande så.

Nu har min mamma varit pensionär i snart fem år. Då borde man kunna leva ett skönt liv. Och visst gör hon delvis det men hon ligger också ibland sömnlös för att få finanserna att gå ihop. Och då ska man veta att hon inte på något sätt lever utsvävande, snarare tvärtom. Att efter ha jobbat ett helt liv borde det inte vara så. Någon gång måste väl orättvisorna ta slut. Det är något som är fel.

På jobbet har vi Taxeringskalendern. Det är en intressant och faktiskt också en rätt ledsam läsning. För egen del har jag aldrig varit frustrerad över hur mycket, eller snarare lite, jag tjänar. Jag har jobbat med det jag vill och att det har varit och är lågbetalda yrken får jag stå ut med. Jag har så att jag klarar mig och har haft riktigt roliga arbeten.

Men läser man Taxeringskalendern börjar man fundera på hur världen är skapad. Visst, det finns människor som inte gör annat än jobbar och de får då självklart ut mer i lön. Det finns inget konstigt med det. Men det finns mycket konstigt med de stora löneskillnader som finns. Jag inser såklart att det inte finns någon lösning på detta men konstaterar ändå det sjuka i de stora skillnaderna. För mig är det är det djupt orättvist. Hur kan exempelvis en sjuksköterska ha strax över 20.000 kr/ mån och en ingenjör 35.000 kr/mån. För mig är det helt absurt. Kollar man i taxeringskalendern så finns det grannar till oss som tjänar så mycket att jag knappt vågar hälsa på dem mer. Visserligen är de så överlägsna att jag gärna slipper. Det är ju det som mycket pengar verkar göra med folk. Nä, det kanske var en överdrift, jag känner många som tjänar bra men ändå har fötterna på jorden. Men jag tycker ändå att hela lönesystemet är ruttet. Att det alltid kommer att finnas skillnader förstår jag men hur har det blivit så här. Det är något som är fel.

Menas jag lyssnat på ännu en gammal soullåt har finanskrisen drabbat oss. Eftersom jag närmast är fullständigt ointresserad av finansvärlden har jag inte på något sätt orkat eller velat bry mig om det. Men ändå, jag förstår allvaret i det och att krisen är så djup att alla kommer att påverkas. Det är sorgligt att se hur personal varslas och hur massor av människor är drabbade av något som händer i, som jag ser det, en låtsasvärld. Att amerikanska bolåneinstitut har lånat ut massor av pengar utan täckning och investmentbanker har så feta bonusar att de fått en hel världs ekonomi att krascha är äckligt. Oron som skapas ökar osäkerheten och det talas om räddningspaket hela tiden. I grunden är det förstås personers girighet och egna vinstsyften som är orsaken till allting. Men tyvärr finns det inga ynkryggar att straffa. Det är något som är fel.



lördag, oktober 25, 2008

Åren går...

...men musiken består. I all hast satte jag ihop en nostalgisamling igår. Allt började med att jag råkade höra en gammal Eric's Trip låt. Det finns mycket minnen till dessa låtar, det kan jag lova. Åren 20-25 var härliga på sitt vis.

Om man vill lyssna klickar man bara på det något stora kassettbandet ute till höger.





It’s friday night and I just got paid

1. Barnen dansar till Cold night for the alligators med Roky Erickson
2. Daddy needs a drink
3. Fatboy på scen
4. Here, there & everywhere

”Pappa! lova att inte gå ner”, säger Ella. ”Nä, det är klart jag är kvar häruppe tills du somnar”, svarar jag. Sex timmar senare: Ella tittar yrvaket upp när jag kommer hem och säger närmast i sömnen. ”Pappa, du lovade ju att stanna kvar här”.

Under de sex timmarna har jag hunnit leva ett annat liv. Ungefär så här:

Gbg-kvällen är oktoberljummen men blåsig. På spårvagnen blir jag trampad av en ovan resenär som inte förstår att man ska hålla sig i när en hållplats är på gång. Utanför Storan ringlar kön lång. Frillorna är uppkammade, byxbenen är uppkavlade och humöret är på topp. Dj’n spelar rock ’n’ roll och att det är överpriser i baren får man bry sig om imorgon.

The Buckshots går upp scenen. Tydligen är det deras sista spelning innan de lägger av. Kanske blir de saknade av några men inte av mig. Deras 1,20 tim på scen kunde varit 20 minuter. De hade en sångare som inte gjorde rättvisa av materialet. Rockabilly enligt standardmall med inslag av göteborgshumor fungerar inte. Att trummisen såg ut och framförallt uppförde sig som Reine Brynolfsson gjorde i filmen Black Jack var det roligaste med The Buckshots.

Discjockeyn får sen igång ett härligt sväng igen. Men snart avbryts det av att Fatboy går upp på scen. Bredvid mig står Markus Larsson, musikrecensent på Aftonbladet. Aha, tänker jag, nu blir det intressant att se om vi tycker samma.

Fatboy börjar helt ok med Way down low från senaste plattan. Men bifallet är ganska lojt. Publiken är bra fulla och klockan är över ett på natten. Bandet jobbar på men det är något som saknas. Visserligen är jag något oförstående till de reservationslösa hyllningar deras nya skiva fått men hade hoppats att jag skulle få en annan uppfattning live. Det får jag tyvärr inte.

Det är inte illa men brinner inte till, långtifrån faktiskt. Istället funderar jag över vad som händer bredvid mig under stora delar av kvällen. Två medelålders kvinnor står och hånglar med varandra ena stunden för att i nästa så vid sina respektive, vad det verkar, män. De har mer inlevelse och är allmänt djuriska när de är med varandra menas när de är med männen så är det hålla i handen och lite småpussar som gäller. Jag förstår inget. Men alla ser glada ut och fungerar det så säger jag bara, kör hårt.

På hemvägen stöter jag ihop med en trevlig kille så vi gör följe mot Majorna. Vid Järntorget stannar vi en stund och insuper stämningen. Vi pratar minnen om vad vi gått igenom på denna plats. Det visar sig under vår väg längs andra långgatan att killen är gitarrist och att hans band Graveyard ska spela på 7 Sins, den klubb jag precis varit på, om två veckor. Ett underbart sammanträffande som vi ivrigt diskuterar innan vi skiljs åt vid Stigbergstorget och kvällen är slut.
Ella, istället för att dricka grönt i tv soffan te har jag upplevt detta. Hoppas du gör detsamma när du har egna barn. Kanske får jag följa med dig och dina polare någon gång.


fredag, oktober 24, 2008

Spiritualized - She Kissed Me

Vilken låt vilken text. Faktum är att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen när jag lyssnar på den. Ska jag ligga på golvet och skaka i konvulsioner, hänga i takkronan, stå på händer eller bara sitt blick stilla och meditera.

I got fever running in my blood, det behövs inte mer för mig. Jag förstår vad du menar Jason.

Uptight in her little world
Got a feeling gonna mess around
I gotta fever running in my blood
Don't care if I'm misunderstood
Gonna shoot it up and take my high
Got a feeling it ain't gonna die
Gonna fuck it up and mess around
I gotta feeling it ain't coming down
Don't care if it's hit or miss
'Cause then she kissed me and it felt like a hit
Come on

Uptight gonna drive me wild
Got me shaking like a little child
Got a devil cutting in my blood
Damn it baby if this ain't good
Got a fever gonna make it mine
Fuck it up, take it one more time
Little baby gonna get real fucked
I got a feeling gonna me up tonight
Don't care if this is hit or miss
'Cause then she kissed me and it felt like a hit
Come on

Uptight in her little world
Got a feeling gonna mess around
Got a fever coming in my blood
Don't care if I'm misunderstood
Gonna shoot it up and take my high
Got a feeling it ain't gonna die
Gonna fuck it up and mess around
Got a feeling it ain't coming down
Don't care if this is hit or miss
'Cause then she kissed me and it felt like a hit
Come on

Then she kissed me and it felt like a hit (x3)
Then she kissed me and it felt like this
Come on

torsdag, oktober 23, 2008



99 av 1001 album

Jimi Hendrix - Are you experienced (1967)

Det är många år sedan jag lyssnade på Are you experinced. Därför var jag faktiskt lite nyfiken över vad jag skulle tycka. När jag var runt 20 så spelade jag den här skivan ofta och tyckte förstås att den var väldigt bra.

Jodå, jag tycker fortfarande det låter bra. Kanske inte lika bra som jag en gång tyckte men ändå bra. Det som är mest fascinerande med Jimi Hendrix är att man från första sekund hör att det är han som spelar. Han har något helt eget. När jag nu lyssnat på skivan ett par gånger så inser jag att jag kan alla låtar utantill. Så mycket har jag lyssnat.

Egentligen är det är en skiva som ska ha högsta betyg. I alla fall om man ser till hur väl jag kan den och hur mycket jag lyssnat på den. Låtar som Hey Joe, The wind cries Mary, May this be love och Foxy lady är verkligen klassiker. Men samtidigt känner jag på mig att det kommer dröja innan jag lägger på Are you experienced igen. Så ska det väl inte vara med en 5-plus skiva.

Varför är det då så? Musiken känns iofs inte förlegad men den betyder inte så mycket för mig. Jag har visserligen spelat den mycket och vissa minnen från en kort arbetslöshetsperiod dyker upp när jag nu lyssnar men på ett djupare plan finns det inga minnen. Den fullständiga euforiska känslan har aldrig infunnit sig när jag lyssnat på Jimi Hendrix. Därför är de omöjligt att ge högsta betyg. Men det är en väldigt bra skiva.

Betyg: GGGG

Favorit: Hey Joe

Rodger Collins - She's Looking Good (1967)

Yes, she's lookin so good!

En fin låt en torsdag i oktober.

Dancing with myself

Klicka på kassettbandet till höger om ni vill lyssna på det som vissa kallar raggarmusik. Urvalet är gjort efter vilka band klubben 7Sins hävdar är deras husgudar. Det är klart att det kommer bli en trevlig kväll på fredag om de spelar sådant här.

Vi syns i baren då!

onsdag, oktober 22, 2008



98 av 1001 album

Merle Haggard - I'm a lonesome fugitive (1967)

Bakersfieldsoundet som Merle Haggard, tillsammans med Buck Owens och senare Dwight Yoakam, är förgrundfigurer inom har aldrig varit min favoritstil inom countrymusiken. Jag har svårt att höra bakersfieldsoundet som en motreaktion mot den kommersiella countryn som kom från Nashville i början av 60-talet. I mina öron låter nämligen det här ganska tillrättalagt och snällt. Jag saknar svärtan. Istället hör jag lite för mycket steelguitar, ett stundtals trögt stompigt komp och lite för mycket countrydarr på rösten.

Merle Haggard har skrivit en massa bra låtar genom åren. Och han har även framfört många av dem utmärkt. Men de här 60-tals skivorna är ojämna och har oftare snyggare omslag än vad musiken är bra. I'm a lonesome fugitive är inget undantag.

Haggard har som före detta fängelseintern vid den här tiden jobbat upp sig som en av countryns allra största stjärnor. På sju år har han gått från en fängelseintern för rån till en hyllad sångare. Han har gjort det på sitt sätt utan att bli slätstruken men jag hör ändå en viss inställsamhet. Ibland låter musiken som lättviktig underhållning med närmast en skämtsam underton. Då är det inte bra.

Men faktum är ju ändå att jag gillar Merle Haggard. Ganska mycket till och med. Nu finns det inga låtar i klass med Sing me back home, Swinging doors eller Tonight the bottle let me down här men det är klarta att det finns lite countrymumma här också. Låtar som Someone told my story, If you wan't to be my woman och House of memories är alla riktigt starka.

Betyg: GGG

Favorit: Someone told my story



97 av 1001 album

Donovan - Sunshine superman (1967)

Egentligen är jag allergisk mot den typ av lyrik Donovan använder sig av. Det är aldrig rakt på sak utan omskrivningar och användandet av symboler är konstant. Visst stör det mig en del men det går faktiskt att tycka om Donovans musik ändå. Hans lena röst och gitarrspel tillsammans med en närmast orientalisk inramning skapar, i alla fall i några låtar, en skön stämning.

Donovan hade på Sunshine superman övergivit sina tydliga Dylan influenser för ett mer flower power inspirerat uttryck. Rent musikaliskt lyckas han väl, som sagt, ganska bra och i några låtar förstår man även vad han sjunger om. Fast det griper förstås inte tag som den här typen av musik borde göra. Faktum är jag tycker mer om hans tidiga låtar där han verkligen låter som Englands svar på Bob Dylan. En benämning han alltid fått leva med. Men att han gick vidare och bröt sig loss från den mallen ska han ändå ha en eloge för. Sunshine superman låter inte precis som Dylan. Men jämför man det här med det Dylan gav ut vid den här tidpunkten blir Donovan fullständigt krossad. Kanske är det orättvist att jämföra mot den allra bäste och ser man Donovan som sig själv så har han väl fyllt en funktion i musikhistorien ändå.

Betyg: GGG

Favorit: Sunshine superman

tisdag, oktober 21, 2008


Jag längtar till fredag!

måndag, oktober 20, 2008

Veckans 9 bästa låtar



Jim White - Stranger candy

Det finns många artister man är ledsen att man aldrig fick se innan de lämnade denna jord. Men man ska komma ihåg att man också sett väldigt många bra. Jim White har berikat mitt liv två kvällar på Pustervik. Nya låten Stranger candy är underbar.



Don Williams - You're my best friend

Williams tidiga skivor är traditionell countrymusik när den är som bäst. När oktoberstormar råder över Gbg så drömmer jag mig bort till en veranda i sydstaterna med den här låten som kompanjon.



J Frank Wilson and the Cavliers - Last kiss

Wayne Cochran gjorde orginalet. Den är kalas fast ännu bättre tycker jag om den här versionen. Pearl Jam har gjort den på senare år. Tyvärr suger deras version rejält.

"I lifted her head she looked at me and said Hold me darling just a little while I held her close I kissed her our last kiss I found the love that I knew i have missed Well now she's gone even though I hold her tight I lost my love my life that night"



Sharon Robinson - The high road

Jag vet inte om jag gillat det här lika mycket om jag inte sett henne som medlem i Leonard Cohens band. Men hennes röst berör mig och hennes texter är så bra att det här är vuxensoul som håller i alla lägen.



Gene Clark - Release me girl

Wolfgansvault är en fantastisk sajt där man kan lyssna på gamla konserter gratis. Det är underbart att lyssna på spelningar med bland andra The Band och Rolling Stones från sin storhetstid samtidigt som man katalogiserar skivor och böcker. Förra veckans uppenbarelse var att höra Gene Clark och Roger McGuinns akustiska spelning från 1978. Magi och bäst var Release me girl. En låt som tyvärr aldrig låtit lika bra i studioversion. Gene Clark är annars en av musikhistoriens bästa sångare.
"Things got a certain quick way of changin, I know it's only your turn"

Johnny Thunders - Can't seem to make you mine
Jag ser samma glöd i Ellas ögon när jag sätter på den här låten som jag fick när min bror spelade Ramones när jag var liten. Självklart spelar jag låten tio gånger på raken när hon vill det.

Geraint Watkins - Catch on
Riktigt hudnära pianoballad från ett av höstens allra bästa album.

Spiritualized - Broken heart
Om en dryg vecka spelar Spiritulized i Gbg. Tårarna lär trilla om de spelar Broken heart.

Though I have a broken dream I’m too busy to be dreaming of you There’s a lot of things that I gotta do Lord I have a broken dream

And I’m wasted all the time I’ve gotta drink you right off of my mind I’ve been told that this will heal given time Lord I have a broken heart

Ministry - Just one fix
På columbusfesten i lördags så blev det mycket musiksnack. Ett par nyinflyttade grannar gissade att jag antingen gillade rockabilly eller industri. Det är kul vad en frisyr kan göra. Industrimusik har verkligen inte varit min grej men det finns två låtar med den typen av band jag kan få en längtan att höra. Den ena är den här och den andra är Forkboy med Lard. Och det lustiga var att jag spelat dem i veckan innan. Spelas högt om det ska vara någon mening med att lyssna.

söndag, oktober 19, 2008

Dagens ros

Ett fång rosor skulle jag vilja ge den tjej som jobbade på Biopalatset och hade ansvar för salong 9 och 10 idag. Jag och barnen hade äntligen kommit iväg på Mamma mu när vi möttes av en ganska lång försening. Informationen var att en grovstädning av salongen behövdes. Ganska snart förstod alla att antagligen hade någon kräkts på föreställningen innan. Biostolar behövde bytas så läget var nog inte så fräscht.

Snart började en del av de väntade barnfamiljerna muttra lite. Den vänliga tjejen försökte lugna och sa att snart skulle allt vara klart. Man såg att hon var stressad. Då händer det. Astrid välter ut vår nyinköpta coca-cola. 4o cl rinner ut rakt framför fötterna på den stressade tjejen och även framför alla andra som står och väntar. Jag är beredd på en nästan välförtjänst tillrättavisning. Men det första hon säger är "det är inga problem, gå ner och hämta en ny dricka". Jag undrar nästan om jag hörde rätt men jag pyser iväg och låter barnen stå kvar och skämmas lite.

När salongen väl är färdigsanerad ber jag åter om ursäkt för det där med colan men hon är fortfarande lika glad och positiv och säger att det är absolut ingen fara. Hon har förstås rätt, barn spiller ut, men i det läget som var tycker jag hon hade rätt att närmast hata barn.

Filmen Mamma mu var ganska dålig, tyckte jag. Böckerna är ju jätteroliga men mycket av det hade gått förlorat. Dålig animering och Rachel Molins röst till mamma mu var riktigt seg. Fast barnen gillade den och jag kunde sova. I alla fall i några minuter innan någon av dem ville ha mer cola eller popcorn.

Att jag var snål med popcornutdelningen, jag var rädd att de skulle få ont i magen, fick jag dyrt betala tillbaka när filmen var slut. Då bad jag Ella att bära popcornen ut. Vi han till trappan i salongen då hon naturligtvis tappade behållaren och popcornen flög ut över hela golvet. Jag kände allas blickar på mig men orkade inte möta någons anklagade ögon utan tog ett barn i var hand och tågade ut.


Blitzen Trapper & Eileen Rose - Göteborg, Pusterviksbaren 18/10 -08

Närmast utan förvarning är man plöstligt på Pustervik och det är lördagkväll. Innan hade årets städfest med brf columbus avverkats på Café Hängmattan. Deras goda buffé med tillhörande dryck hade fått upp stämningen så mycket att Woody west var det enda tänkbara.

Eileen Rose och hennes band agerade uppvärmare. De började ganska bra med två stompiga countryrocklåtar. Men sen blev det tyvärr bara sämre. Lugna låtar utan någon speciell känsla och närvaro spelades på rad. Att det blev en mer och mer flamsig stämning på scen gjorde inte saken bättre. Lite fördomsfullt tänkte jag att hon fått skivkontrakt för sitt vackra yttre. I vilket fall stack musiken inte ut på något sätt.

Desto mer positivt överraskad blev jag av kvällens huvudband Blitzen Trapper. I somras hörde jag deras låt Furr och tyckte den var riktigt bra. Sen lyssnade jag på deras förra skiva och tyckte den var sådär och lade därmed ner intresset för bandet. Nu i höst har de släppt en ny skiva där Furr är titelspåret men jag har inte hunnit lyssna på den.

Jag ställde mig till en början ganska långt bak och tänkte nästan mer på gamla Pustervik minnen än jag koncentrerade mig på spelningen. Men ganska snart så insåg jag att det är bättre att leva i nuet och Blitzen Trapper tog mig dit.

Trots att det var första gången jag hörde de allra flesta av låtarna så var de väldigt bra. Sången satt klockrent och musiken var både svängig och känslosam. Publiken var verkligen med på noterna och efter varje låt blev jublet högre och högre. Detta med all rätta måste jag säga. Blitzen Trapper var helt enkelt ett väldigt bra liveband.

Direkt efter spelningen var klar drog som vanligt discjockeyn på bra musik. Nu var det bestämt att det inte skulle bli så sent som det blivit de senaste veckorna. Men när först Looking out my back door med Creedence och sen I want you med Bob Dylan kommer på är det svårt att visa karaktär och bege sig hemåt. Men för en gångs skull blev det så och det får jag nog tacka min kompanjon Martin för.

I want you med Dylan följde oss hela vägen hem längs långgatorna och uppför stigbergsliden och ända in tills jag satte på den på stereon igen när jag kom hem. En perfekt låt att ha i hjärnan när det är dags att sluta ögonen.

fredag, oktober 17, 2008



96 av 1001 album

The Kinks - Something else (1967)

Jag har alltid kallat mig ett Kinks-fan. Men när jag hör Something else så vacklar jag verkligen. När endast två (Waterloo sunset och Death of a clown) av tretton låtar faller i smaken så kanske man inte ska kalla sig ett Kinks-fan. Fast jag vet ju om jag sätter ihop en egen best of med Kinks så blir det en fullmatad cd med bra låtar. Men som sagt det skulle vara ytterst få bidrag från den här skivan.

Something else är urbrittisk. Det behöver ju inte vara något fel med det men det här skulle lika gärna vara Monty Phyton för mig, nonsenstexter om den brittiska vardagen tonsatt till melodier utan klister. Att jag är inne i hjärta och smärta låtar just nu kanske bidrar lite till mitt negativa intryck. Men inte ens på en engelsk pub skulle jag vilja att de lägger på Something else. Men det är klart att Waterloo sunset är en fantastisk låt. Den räddar skivan från ett totalt magplask.

Betyg: GG

Favorit: Waterloo sunset

Tänk om klockan inte skulle behövt ringa
Tänk om man skulle sluppit dra av täcket och känt iskyla
Tänk om man man skulle kunnat stå i duschen i en timme
Tänk om GP haft bättre innehåll
Tänk om en hotellfrukost serverats
Tänk om man tagit fram vinterjackan från vinden
Tänk om det varit Route 66 man skulle ut och köra på
Tänk om fler biblioteksbesökare hade haft bra smak
Tänk om någon ringt och sagt att du behöver inte jobba idag

Då skulle jag lagt mig bredvid barnen och känt deras värme
Då skulle jag fortsatt njutit av PO Enqvists bok
Då skulle jag låtit mina öron smekas av Charlie Rich
Då skulle jag hällt upp ett varmt bad
Då skulle jag tagit en eftermiddagslur
Då skulle jag gått ner till Röda Sten när solen tittat fram
Då skulle jag gått och sett Mamma Mu på bio med kidsen
Då hade jag kunnat omfamna världen

torsdag, oktober 16, 2008

Hellacopters



Hellacopters, The Datsuns & Demons- Gbg, Trägårn, 15/10 -08

Ska vi ta det allra roligaste först. Precis innan Hellacopters ska gå upp på scenen knackar någon mig på axeln och säger "vad hette ditt band?". Jag blir lite konfunderad och frågar vad han menar. Då säger han "du lirade väl bas med bandet som spelade först ikväll". Aha, då förstår jag. Mannen tror att jag spelade med Demons. För en kort sekund tänker jag att det vore roligt att spela med och säga att vi hetter Demons och fråga om han gillade det. Sjävklart gjorde jag inte det utan sa som det var, att jag inte var med i bandet. Han som frågade blev faktiskt röd i ansiktet. Senare, när Hellacopters sjöng låten I'm in the band, kunde jag inte låta bli att tänka att jag antagligen aldrig kommer komma närmare att känna mig som en rockstjärna. Om någon undrar hur bassisten i Demons ser ut så kan ni se här. Då får man också avgöra om det var en komplimang eller inte. Det känns inte som vi är direkt lika.

Hur lät då Demons. Jodå, ganska bra punkrock var det. Visst, det finns tusentals band som låter så här och många som låter bättre men som uppvärmare i 30 minuter fungerar det. Lite publikfrieri körde de också då de spelade You're gonna miss me, den gamla 13th Floor Elevators låten. De gjorde den bra. Av deras egna låtar stod låten Her name was tragedy ut som klart bäst.

Sen var det australiensarna i The Datsuns tur att gå upp på scenen. Det visade sig att de hade ganska många fans. Deras stökiga men ändå melodiösa gitarrock hade väl sina poänger men efterlämnade egentligen ingenting.

Så var det då dags att se Hellacopters en sista gång. Deras låtkatalog innehåller så mycket bra att det nog skulle behövas en dubbel cd om jag skulle sätta ihop en egen best of skiva. På Trägårn spelade de många av låtarna som skulle platsa där.

Öppningen med Hopeless case for a kid in denial är klockren och raden I only drink when i wanna forget har aldrig låtit bättre. Den fullsatta publiken blir som tokiga från första stund och det håller i sig hela spelningen. Jag undrar hur de tre tjejerna som stod bredvid mig mår idag. Men de hade kul även fast jag tror att de ångrade de två sista inköpen av Carlsberg.

Hellacopters bjöd sen på en kavalkad av bra låtar. Boba Fett lät bättre än någonsin på pianot och trummisen Robban är verkligen en personlig favorit. Nicke Andersson är förstås något av ett geni. På tio år har han fått ihop massor av låtar som borde ingå i varje "slitna jeans rockers" samling. Många av dem spelades som sagt. Born broke, Hey, Toys and flavors, By the grace of god, Everythings on tv, Soulseller, The devil stole the beat from the lord och sjävklart deras anthem (Gotta get some action) now! är alla svenska rockklassiker.

Nu har alltså bandet nåt slutet. Vi får väl se om de håller det. Att Nicke Andersson kommer fortsätta ge ut bra musik kan vi vara säkra på. Jag är hur som helst väldigt glad att jag fick se en hel konsert med bandet en sista gång. Jag njöt för två!

onsdag, oktober 15, 2008

Jim White - A town called Amen live

Vilken kombination!

Jim White, en av de absolut bästa nu levande låtskrivarna och Masthuggskyrkan, en av mina absoluta favoritplatser.

Inte konstigt att det är så bra. Underbar himmel med Majorna nedanför och Älvsborgsbron till evigheten i bakgrunden

Love in a elevator


Jag längtar tillbaka till malmö.
Veckans (förra veckans) 12 bästa låtar

Gene Pitney - Yours until tomorrow
Dramatisk och storslagen 60-tals musik. En orgie i känslor och lustar att njuta av i 3 minuter. "Tomorrow the real world come crashing down on me" Så passa på. Låten verkar tyvärr inte finnas med Pitney på youtube men en skön soulversion av Irma Thomas är väl värd att lyssna på.

Bob Dylan - Red river shore
Nya Dylan skivan i bootleg serigen kommer bli en följeslagare i höst. Det finns nog ingen artist som har så här mycket guld i garderoben. Till och med livelåtarna på skivan är fenomenala. I mångt och mycket är det en textskiva och ingen är då bättre än Red river shore.

Jose Feliciano - Ain't no sunshine
I många skivbackar hittar man Feliciano skivor billigt. Han var ju riktigt stor här i Sverige under 70 och 80-talet. Hittar man rätt skivor så finns det väldigt många fina låtar. Det spelar ingen roll om han gör covers på Beatles, gamla soullåtar eller gör sjunger eget. Han har en känsla som inte går att motstå. Ain't no sunshine är det iofs närmast omöjligt att misslyckas då det är en av världens bästa låtar.

Jackie Moore - Precious precious
Soul med gospeltouch som inte går att motstå.


Barbara Lewis - Someday were gonna love again
Det skulle vara tvunget att binda fast armarna för att inte veva igång dem när den här låten spelas. Fast jag tror att jag skulle vara minst lika säker som utbrytarkungen Houdini om jag skulle vara fastknyten och Barbara Lewis röst skulle börja låta do-doo-doo-doo-do-de-de-doo.

Johnny Thunders - It' not enough
När Thunders spelar låter det som precis allt kan falla isär när som helst. Men det är också det som är bra. Det finns många obehagliga klipp med honom där han är så påtänd att han ser förskärcklig ut. Allt som oftast låter det ändå bra. Ibland till och med fantastiskt.

Flaming Groovies - Shake some action
Vinylfynd i Malmö på en av 70-talets skönaste rockplattor.

Dave Edmunds - Almost saturday night
Producent för bandet ovan var Dave Edmunds. Den här låten är en fantastisk start på en lördagkväll. Ni måste testa. Faktsikt bättre än John Fogertys orginal. Låten har för övrigt varit en favorit sedan jag var 8 år så den framkallar alltid gamla minnen.

Dee Clark - Raindrops
Den här typen av musik tröttnar jag aldrig på.

ZZ Hill - Love is so good (when you're stealing it)
Herregud vilken låt. Den gör i alla fall mig knäsvag. Även den från vinylfynd i Malmö.

Leonard Cohen & Sharon Robinson - Boogie street
Faktiskt den låt som följt med mig mest sedan den fantastiska spelningen. Robinsons röst är en av de bästa jag hört. Och texten, den är makalös.

Eldkvarn - Barn av sommarnatten
Vänta bara tills den här dängan finns att höra.

The Hellacopters - Rescue [song + lyrics]

Ikväll säger ett av sveriges bästa rockband genom tiderna farväl till göteborgspubliken.

Tyvärr verkar de inte spela den här låten live. Den är makalöst bra och får mig att minnas sommarens roskildefestival.


tisdag, oktober 14, 2008


Luke Rhinehart – Tärningsspelaren (1971)

Jag blev rekommenderad att läsa den här boken för ett tag sedan. En bok som jag förstått är något av en kultklassiker men som gått mig förbi.

Tärningsspelaren handlar om hur bokens jag, Luke Rhinehart, får för sig att låta tärningen styra sitt liv. Alltså slumpvis utföra de saker tärningen bestämmer. Det börjar med att han våldtar sin kvinnliga granne. Jaget, som är psykolog, blir snart besatt av att låta slumpen styra allt och hans liv blir till kaos. Kanske mest för dem som finns vid sidan om. Han själv går så in i de olika rollerna att han aldrig reflekterar över hur han beter sig.

Det finns en del billiga poänger, främst genom mycket sex, i boken men det finns också ett allvar bakom. Kritiken mot hela psykiatrin är hård och det är inte utan att man kan undra om han inte delvis har rätt. Sen finns det en hel del humor också. Även om man inte skrattar högt så finns det många lustiga avsnitt där huvudpersonen hamnar i absurda situationer.

Boken får mig faktiskt att lite grann fundera över hur jag lever. Rhineharts sätt att, med hjälp av tärningen, bryta mönster känns väl inte så lockande. Förhoppningsvis klarar man på egen hand att ge sig ut på okänt vatten. Fast det är klart att Rhinehart också har rätt när han skriver "Men behöver inte vara vetenskapsman för att känna till att ett lyckorus inte varar”

måndag, oktober 13, 2008



Ett liv i sus och dus

Eldkvarn – Malmö, Victoriateatern 11/10 –08

Några sköna dagar i Malmö toppades med en spelning med Eldkvarn. Platsen var Victoriateatern som visade sig vare en alldeles förträffligt fin teater. Stället hade också den fina seden att man fick ta med sig egen mat och dryck in. Därför hade vi försett oss med gott vin och ett antal läckerheter från Möllans Ost. Riktigt gott att knapra på även om det var svårt att tänka på mat när väl Eldkvarn ställt sig på scenen. Vinet var det dock inget problem med.

Trots att jag sett Eldkvarn ett antal gånger de senaste åren så tröttnar jag inte. När de slagit an första ackordet hamnar man i någon sorts bubbla som man inte vill ska spricka. I lördags hade gärna bubblan fått vara gjord av pansar för jag hade gärna suttit på Victoriateatern ännu.

Under 1 timme och 40 minuter spelade bandet upp pärla efter pärla. Av de gamla låtarna var det tre som för dagen var allra starkast. Bröllop i Bolivia, Kungsholmskopplet och Jag är det hjärta framfördes alla fullständigt lysande.

Men allra roligast och kanske även bäst var att höra de fem nya låtarna som kommer på nya plattan Hunger Hotell den 26 november. Går man efter hur de lät här kommer det bli en högtidsstund. Låtarna var lite kortare och hade verkligen ett direkt tilltal. Det kändes som hittar. Välkommen till paradiset, Barn av sommarnatten, Bröllopssång, Kommit hem och Bepapalula land verkade vara titlarna låtarna. De två förstnämnda gav gåshud direkt.

Helt klart var detta en suverän kväll. Sällskapet, musiken, vinet, teatern, publiken, allt var på topp.

Om man ska säga något om Malmö också så är det en rätt trevlig stad. Det finns en del trevligt folk i Skåne. Och Hotell Baltzar rekommenderas om man vill bo på ett litet hotell med fantastisk frukost.

Leonard Cohen – Gbg, Scandinavium 12/10-08

Knappt var man hemma innan det var dags igen. Jag och min mor drog till Heaven 23 för att ladda inför den legendariske Leonard Cohens första Göteborgs besök på 14 år. Även om Heaven 23 är något snoffsigt och dyrt så har det blivit en tradition att gå dit före spelningar på Scandinavium. Och visst häpnas man lite över hur fantastisk utsikten är varje gång.

Mina förväntningar på Leonard Cohen var inte jättestora. Det skulle förstås bli kul men hade inte min mor velat gå så tror jag inte att jag lagt ut 500 kronor på en biljett. Nu efter är jag oerhört glad att hon ville gå för Cohen levererade en mäktig upplevelse. Hans röst var helt intakt trots 74 års ålder och bandet han hade med sig backade upp honom utmärkt. Särskilt körsångerskorna imponerade. Sharon Robinson och systrarna Webb hade riktigt bra röster. Cohen var generös och lät dem även ensamma sjunga några låtar. Ett bra beslut.

Cohen har ju en stor låtskatt att ösa ur. Kvällens låtlista innehöll väl inte några större överraskningar utan de tre timmar han spelade innehöll klassiker efter klassiker. Trots att han spelade så länge så kom aldrig någon svacka.

Ljudet var kristallklart och varje ton hördes. Cohens röst låg förstås i centrum. Det blev verkligen så att man lyssnade på texterna extra noga när man såg hur han kramade ur orden ur kroppen. Cohen är helt klart en musikhistoriens främsta lyriker.

Det var också häftigt att se hur Cohen fortfarande behärskade gitarren. De låtar han framförde helt själv med bara gitarr var något extra. De kanske inte var bättre men det var fascinerande hur tagen man blev. Egentligen kanske det inte är något konstig men jag känner så för att jag jämför med hur Bob Dylan låtit de sista gångerna jag sett honom. Hans gitarrspe har väl också slopats live numera.

Att välja favoritlåtar för kvällen är närmast omöjligt. Men om jag måste så var Ain’t no cure for love och In my secret life helt magiska. På tredje plats kommer nog Boogie street framförd av Sharon Robinson. Galet bra.

In my secret life

I saw you this morning.
You were moving so fast.
Can’t seem to loosen my grip
On the past.
And I miss you so much.
There’s no one in sight.
And we’re still making love
In My Secret Life.
I smile when I’m angry.
I cheat and I lie.
I do what I have to do To get by.
But I know what is wrong,
And I know what is right.
And I’d die for the truth
In My Secret Life.
Hold on, hold on, my brother.
My sister, hold on tight.
I finally got my orders.
I’ll be marching through the morning,
Marching through the night,
Moving cross the borders
Of My Secret Life.
Looked through the paper.
Makes you want to cry.
Nobody cares if the people
Live or die.
And the dealer wants you thinking
That it’s either black or white.
Thank G-d it’s not that simple
In My Secret Life.
I bite my lip.
I buy what I’m told:
From the latest hit,
To the wisdom of old.
But I’m always alone.
And my heart is like ice.
And it’s crowded and cold
In My Secret Life.

fredag, oktober 10, 2008


Vi drar till Malmö och blir fulla för kärlekens skull

torsdag, oktober 09, 2008

Barbara Lewis - Someday Were Gonna Love Again

Det kan inte blir mycket bättre. Jag tror jag ska dansa till den här torsdag, fredag, lördag och söndag.

Someday we're gonna love again
Someday we're gonna love again

When we broke up I still wore a smile
I told myself you'd only gone for a while
But in my heart I grinned, I held up my chin
Because I knew someday we're gonna love again
Someday we're gonna love again

Someday we're gonna love again
Someday we're gonna love again

I didn't worry 'bout it when you left
I knew that I could take care of myself
You wouldn't be gone long and nothin' could go wrong
Because I knew someday we're gonna love again
Someday we're gonna love again

Someday we're gonna love again
Someday we're gonna love again

You just told me that your love hasn't changed
And that's why I'd like to arrange to see you again
I don't know when but I do know that someday we're gonna love again
Someday we're gonna love again

Someday we're gonna love again
Someday we're gonna love again

tisdag, oktober 07, 2008



Love is in the air

Om någon okänd passera förbi den här bloggen och läsa några inlägg så kanske han/hon skulle förvånas över att han som lägger upp alla inlägg här är en stolt tvåbarns far. Det hade nog varit en relevant undran för det är sällan kidsen nämns här.

Anledningen är två. För det första är det värsta jag vet när folk skrävlar och skryter över sina barn. Jag bara klarar det inte. Det är nästan så att jag rusar ut ur lunchrummet ibland på jobbet när det börjar. Jag menar inte att det är fel att prata om barn men det finns föräldrar som jämnt har en tendens att komma in på sina egna barns förträfflighet. Det är oftast pinsamt och framförallt fullständigt ointressant. Visst, det finns undantag men de är inte många. Eftersom jag är så allergisk mot detta blir jag tvärtom och nämner nästan aldrig mina barn. Vilket jag inser är ganska töntigt men hellre det än att man som förälder har något sorts komplex eller är så uppslukad av sina barn att man måste prata om dem hela tiden.

För det andra så är det skönt att skriva om andra saker än det man lever mitt i resten av dygnet. I princip händer det ju så mycket roligt, galet, jobbigt, underbart och frustrerande varje dag ihop med barnen att man skulle kunna skriva en uppsats om det varje kväll. Men då är det läge att låta hjärnan tänka på annat.

Men förstås är det så att Ella och Astrid är det dyrbaraste och käraste jag har i hela världen. Det behöver inte den förbipasserande läsaren vara orolig för, aldrig någonsin.








95 av 1001 album

Jefferson Airplane - Surrealistic pillow (1967)

Är det något band som jag symboliserar med 'the summer of love' och flower power så är det San Francisco gänget Jefferson Airplane. Låten Somebody to love, som är med på Surrealistic pillow, lärde jag mig älska när jag var åtta år. Den var med i ett tv-program som hette På med rocken och behandlade rockens historia. Vi hade precis köpt en video och jag programmet om och om igen. Ett av klippen jag såg mest var Sombody to love (låten börjar efter 3.30 min). Jag satt som fastgjuten när de psykedeliska intrycken slog emot mig. Jag har varken tröttnat på låten eller klippet sedan dess.

På skivan är det faktiskt två låtar som jag numera gillar ännu mer. Det är balladerna Today och Comin' back to me. Två kärlekslåtar som är oerhört gripande och tidlösa. De är faktiskt två av mina absoluta favoriter från hela 60-talet. Mixen av San Francisco, poesin och Marty Balins röst är bara perfekt. Den genomgående gitarrslingan under Today ger mig gåshud varje gång och texten passar alltid mitt sinne.

Today I feel like pleasing you more than before

Today I know what I want to do but I don't know what for

To be living for you is all I want to do

To be loving you it'll all be there when my dreams come true

Today you'll make me say that I somehow have changed

Today you'll look into my eyes, I'm just not the same

To be anymore than all I am would be a lie

I'm so full of love I could burst apart and start to cry

Today everything you want, I swear it all will come true

Today I realize how much I'm in love with you

With you standing here I could tell the world what it means to love

To go on from here I can't use words, they don't say enough

Please, please listen to me

It's taken so long to come true

And it's all for you all for you....

Att resten av låtarna på skivan inte riktigt är lika bra är en annan sak. Men det gör tyvärr att skivan omöjligen kan få högsta betyg. Tre femmor och resten treor ger en fyra.

Betyg: GGGG

Favorit: Today



94 av 1001 album

The Young Rascals - Groovin' (1967)

New York bandet The Young Rascals är ett trevligt blue-eyed soul band. Kanske blir det lite för snällt och tillrättalagt i längden men låtarna blir inte för inställsamma. Alla låtar är så melodiösa att de fastnar efter endast ett par lyssningar. Det är popmusik utan tuggmotstånd. Musik att vara glad till helt enkelt.

De bästa låtarna är de där det finns lite mer driv i antingen rösten eller kompet. Letar man upp de tre-fyra låtarna så har man en mycket trevlig stund framför sig. Det blir inte otrevligt om man lyssnar på resten men samtidigt kan man ha roligare.

Betyg: GGG

Favorit: A girl like you

Comin' Back to Me - Jefferson Airplane

The summer had inhaled and held its breath too long
The winter looked the same, as if it never had gone
And through an open window where no curtain hung
I saw you, I saw you, comin' back to me
One begins to read between the pages of a look
The shape of sleepy music, and suddenly you're hooked
Through the rain upon the trees, that kisses on the run
I saw you, I saw you, comin' back to me

You can't stay and live my way
Scatter my love like leaves in the wind
You always say you want to go away
But I know what it always has been, it always has been

A transparent dream beneath an occasional sigh
Most of the time I just let it go by
Now I wish it hadn't begun
I saw you, yes I saw you, comin' back to me

Strolling the hills overlooking the shore
I realize I've been here before
The shadow in the mist could have been anyone
I saw you, I saw you, comin' back to me

Small things like reasons are put in a jar
Whatever happened to wishes wished on a star?
Was it just something that I made up for fun?
I saw you, I saw you, comin' back to me

måndag, oktober 06, 2008

Soulsavers - Revival

En mästerlig låt en måndag i oktober!

Finns även att lyssna till samtidigt som lite mer explicita bilder rullar upptäckte jag. Det passade låten också så vill man se det får man trycka här: http://www.youtube.com/watch?v=4OfZfBwEs0o



93 av 1001 album

The Byrds - Younger than yesterday (1967)

Jag har säkert skrivit det innan men det tåls att upprepas. The Byrds var ett fantastiskt band. Trots att deras låtar är ganska lika varandra så finns det en bredd i musiken. Man tröttnar liksom aldrig. Kanske har det att göra med att flera i bandet skrev låtar och att deras röster är tidlösa.

Visst hörs det att Younger than yesteday är från slutet av 60-talet men det är inte daterat på något vis. Skivan är under 30 minuter lång och innehåller bandets patenterade flytande sound. Lite countryinflunser har börjat smyga in och David Crosby är ute på några tripper.

Sen ska det sägas att Younger than yesterday, i mitt tycke, inte är deras bästa skiva. Det finns ett par spår som saknar strukturer och The Byrds är inget band som ska jamma fram sina låtar. De är som allra bäst när de spelar raka poplåtar som går "run by, don't turn back, can't hide from that look in her eyes".

Betyg: GGGG

Favorit: Have you seen her face

söndag, oktober 05, 2008

Skön helg


Utelek, fotbollslir, lilla melodifestivalen, fungerande vinylspelare, musikquiz på notting hill, premier league god mat innebär en alldeles utmärkt helg. Fast tväta o måla tak inför nytt kök har varit dödligt trist. Men med lite mink deville musik på i bakgrunden så överlever man det också. Lyssnar man på låtar som maybe tomorrow och end of the line så hamnar jag snabbt i en annan värld och glömmer bort att jag målar.
Veckans 8 bästa låtar

Mink Deville - Love and emotion
Alla tiders bästa platta kan vara Coup de grace med Mink DeVille. Så har det i alla fall kännts veckan som gått. På skivan finns tio helt fulländande kärlekslåtar som rubbar mina cirklar. Den enda jag hittade på youtube var den här.

Rodney Crowell - Fate's right hand
En av de absolut bästa historieberättarena som finns inom dagens musikscen. Det borde vara dags för honom att komma till våra breddgrader.

Phil Ochs - Power and the glory
I 98 fall av 100 så gillar jag texter som "Power of a womans love" bättre än låtar som handlar om politik och heter Power and the glory. Men Phil Ochs låtar är ett undantag. Det finns något hos honom som brinner.

Alf Robertson - Finlandsbåten och januari blåste kall
Här har vi en man som vet vad han sjunger om. I alla fall förmedlar han känslor på ett sådant vis att man tror honom.

Geraint Watkins - Chagrin
Det är mycket gubbar den här veckan. Den walseiske pianisten Watkins har släppt ett fantastisk litet ledsamt album i höst. Jag förstår honom. Den akustiska versionen som finns om du klickar på namnet är helt suveränt.

Arthur Conley - There's a place for us
Yes! Jag kan spela vinyl igen. Den första plattan som åkte på var Arthur Conley. En alldeles underbar soulsångare som är lika bra på ballader som dansgolvslåtar. Har man ett hjärta så förstår man den här låten.

New Order - 60 miles an hour
Under något program på tv kom den här på i bakgrunden. Då tänker man direkt på Roskilde 2002 och en enorm lycka.

Chuck Berry - You can't catch me
50 år gammalt men så makalöst bra.

fredag, oktober 03, 2008

Lucy Pearl - Don't Mess With My Man

Den här helgen är den sista inom överskådlig tid då det inte är några festligheter. Ganska skönt fast lite sug finns det allt. Särskilt som jag kom att tänka på den här låten.

Det är inte ofta modern soul berör mig men någon gång kan det hända. Don't mess with my man kom visserligen för åtta år och var då en av årets låtar. Den håller fortfarande och man blir rejält dans och partysugen.

Och ja! Sångerskan är fruktansvärt het.


Empty rooms

Var sjätte fredag har jag lyckan att vara ledig. Då brukar jag alltid besök något närbeläget fik för att insupa lite majornastämning. Idag hade jag tänkt sätta mig på det närmaste, Cafe Columbus, och ha det gott. Columbus som var stamfiket för många år sedan men som sedan mest använts som glasskiosk.

Men det blev inget besök på Columbus idag heller. När jag kom dit så var det helt tomt. Trots att det borde varit lite rusning då klockan var lunchtid. Att sitta helt själv på ett café kan kvitta. Jag traskade istället iväg till Oceanen och deras Café Chao. Samma sak väntade mig där. Inte en kotte så långt ögat kunde nå.

På vägen till Oceanen passerades ju Café Zenit där det som vanligt var fullt med folk så det blev för mig att gå dit också. Det är lite tragiskt att alla går dit men jag förstår det för det är något visst med Zenit.

Dagens roligaste var den nyanställde killen bakom kassan. Jag har aldrig tidigare varit med en om sådan nervös person. Han misslyckades med precis varje kund. Det var ganska synd om honom för han verkade inte fått någon information om hur han skulle göra. Det ska bli kul att följa hans öden på Zenit för det är ju dit man går om man är fikasugen och vill ha lite folk omkring sig.
92 av 1001 album

The Doors – S/t (1967)

Om Velvet Underground förändrade rockhistorien på östkusten så gjorde väl The Doors delvis samma sak på västsidan. Visserligen är inte The Doors lika förnyande men Jim Morrison var förstås en otroligt stilbildande frontman. Hans läderbyxor, farliga uppsyn och vårdslösa levene gjorde honom till en ikon. Sen hade han förstås inte blivit det om bandets musik och lyrik varit dålig.

För mig har The Doors dock aldrig betytt något speciellt. Albumet The Doors innehåller flera av deras bästa låtar men jag tror jag tar fel sorts droger för att riktigt tränga mig in till kärnan av The Doors. Morrison mässar på som en mörkrets pastor och han gör det bra men jag blir inte betagen fullt ut. Hans poesi består oftast av så mycket metaforer att det är bättre att läsa det än att höra det.

Betyg: GGG

Favorit: The crystal ship

torsdag, oktober 02, 2008


Kul bild från förr
Det finns några positiva saker att åter blivit medlem i Facebook. En av dem är när Maggan lägger upp gamla foton. De mesta härstammar från härliga fotbollsfester. Bilden ovan är nog tio år gammal och den väcker många härliga minnen. Inte just över den kvällen, för den minns jag inte, men hela fotbollslivet man levde då.
På bilden finns också rivjärnet German, trotjänaren Magnusson och sprintern Svanberg.


91 av 1001 album

Francis Albert Sinatra & Antonio Carlos Jobim - S/t (1967)

Jobim hade under 60-talet byggt upp en brasiliansk bossanova boom i Usa och Europa. Till sin hjälp hade han haft Stan Getz, Miles Davis och Ella Fitzgerald bland annat. Nu var turen kommen till den kanske störste sångaren av dem alla, Frank Sinatra.

Sinatra och Jobim är på sitt allra mest lågmälda humör på den här skivan. Det är få som har en sån pondus i rösten som Sinatra fast det låter så mjukt. De tio låtarna kan vid en första lyssning svepa förbi som en liten vindpust men efter några lyssningar märker man att vinden har stannat i huvudet.

Några av låtarna är lite för mycket bossanova för min smak. Men när det blir mer orkestralt och några mjuka blåsinstrument för låtarna framåt blir det fin romantisk musik. Texterna handlar såklart mest om kärlek i alla dess varianter. Olycklig, lycklig, olämplig, elak eller bara lidelsefull.

Betyg: GGG

Favorit: How insensitive

onsdag, oktober 01, 2008

TRYING TO LIVE MY LIFE WITHOUT YOU / OTIS CLAY

På Soulastatic i lördags hade discjockeyn inte en av sina bästa dagar.

Det är ju sådant här som ska spelas. En fullständigt knäckande text och Otis Clay vid mikrofonen. Det kan inte bli mycket bättre.

Får jag lov?