tisdag, augusti 31, 2010

Ekorrhjulet

Jag gillar hösten som årstid. Men ändå för den med sig en del negativt. För på sommaren skapas ett enormt beronde till sina barn. Man ses mest hela tiden, har sköna lugna dagar och bara njuter.

Så det blir väldigt abrupt när man ska lämna på dagis och skola innan klockan slagit 8 och sen inte ses igen förrän kvällsmat. Sånt är svårt att acceptera när man tänker närmare på det.

För helst vill man ju gå med Lotta på Bråkamakaregatan (eller är det Astrid) och diskutera saker och ting dagarna i ända.

söndag, augusti 29, 2010

Roskildefestivalen 2010

"If you get it on tape, you can get in cash" 72 timmars uppladdning börjar nå sin kulmen! Någon spelade in och det är bara att acceptera:)

Magnus på väg in. Tänk att det alltid är härligt att vandra längs denna väg
Mästarkocken serverar middag.

Skål!!!

Patti Smith förgyllde lördagseftermiddagen.

Full energi första kvällen. På väg till tyskarnas fest på caravancampingen.

Två sköna lirare framför toastens mecka.

Wooden Shjips

Det är gott att leva på Roskilde.

Solen sken mest hela tiden.

Another alley trip!

Relalalaxa.

Roskilde 2010
Avresa: Onsdagen 30 juni kl. 11.00
Hemkomst: Måndagen 5 juli kl. 17.00

Deltagare: Mattias, Magnus, Martin, Henning, Andreas och 75000 vänner till.

Att rulla ut från Gbg, ta färjan över till Helsingör, köra igenom 500 rondeller i Danmark för att till sist parkera på den gröna campingytan vid Roskilde och veta att man har fem dagar fulla av musik, fest, skratt framför sig är ungefär så bra man kan ha det i livet.

Nästan exakt två månader har gått sedan årets Roskildefestival. Det är ju på ett sätt bra för det innebär att det bara är tio månader till nästa. 2010-års festival var väldigt lyckad. Perfekt väder, bra campingplats, massor av sköna episoder och fyra fenomenala vänner är sådant jag lever på lika mycket som luften jag andas.

Musikmässigt så tyckte jag innan att årets festival tillhörde de sämre på många år. Men som vanligt så vet man att det finns mer att se än man hinner med ändå. Och som vanligt dyker det upp några riktiga överraskningar. Nedan följer några mycket korta musikomdömen från roskildedagarna.

Torsdag
Patti Smith - Öppnar festivalen tillsammans med Lenny Kaye. Hon sjunger två låtar akustiskt för att hedra dödsoffren i olyckan för tio år sedan. Tårarna rinner såklart.

Sick Of It All – Nä, de får inte till det live.

Lcd Soundsystem - Overcrowded

Valient Thorr – Denimklädda rockare som öser på bättre än vad de skriver låtar. Men energin det gav gjorde att vi hade löptävling utanför Odeontältet. Är det någon som vill ha revansch nästa år så ställer jag upp igen.

Ceu – Underskön brasilianska som verkligen utstrålade sensualism och musikalitet.

Fredag

Hypnotic Brass Ensemble – En av festivalens bästa spelningar. Sju blåsare från Chicago som ”got the party jumping”

Wooden Shjips – Nyhetens behag finns inte kvar men det är klart att San Francisco bandet river huset i Roskilde.

Alice In Chains – Mycket bättre än förväntat. Synd att man missade större delen av spelningen.

Health – Så här i efterhand den spelning som är mest ihågkommen och bäst. Att spela låtarna Die slow och USA boys i rad knäckte mig fullständigt. Noiserock som ska ses live.

Japandroids – Lite av en besvikelse. Men de hade det tufft att gå på efter Health.

Den Sorte Skole – Danskt dj-kollektiv som hade till uppgift att spela låtar från de 40 år festivalen hållit på. Det gjorde de med den äran. Hela Arenatältet dansade långt in på natten.

Lördag

The Rumour Said Fire – Danskar som startade lördagen på ett trevligt sätt.

Patti Smith – Nu med hela bandet. Vilken röst, vilken utstrålning, vilken kvinna! En fantastisk spelning full av hits och även lite mer udda låtar.

Bad Liuetenant – Ljudproblem och annat tog på fokus från Bernard Sumner och till sist även oss i publiken.

Fest – Resten av lördagen var party.

Söndag

Motorhead – Kul att äntligen se Lemmy.

The National – Bra som vanligt men nu började öronen bli slitna.

Julian Marley – Habil reggae

Pavement – Habil slackerrock

Prince – Tog mig totalt med överraskning. Fantastisk avslutningsspelning och stämning framför orangea scenen.








lördag, augusti 28, 2010

Låtar sommaren 2010 del 6

Masshysteri - Dom kan inte höra musiken

Ett av sommarens bästa minnen är när Ellas kusiner kom inrusade i stugan i Grebbestad och sa att jag skulle komma ut. Först trodde jag att något läskigt hänt för de var så uppjagade. Men det visade sig att Ella stod på taket på vår bil och sjöng den här låten och särskilt slingan "snuten kan inte höra musiken".

De eventuella bucklor som blev på taket tar jag gärna. För vad är det mot att Ella förstår musikens kraft. Låten var vårt soundtrack under Skåneresan i somras. Det ska sägas att Astrid gillar låten också.

Masshysteri = ett av Sveriges bästa band. Studioversionen på låten finns här

Låtar sommaren 2010 del 5

Miley Cyrus - Can't be tamed

Det borde inte vara möjligt men det hände. Efter att ha blivit hjärntvättad med Miley Cyrus hela sommaren så trodde jag att jag hört nog. Men så satt jag en sen natt och youtubade Miley i min ensamhet nästan utan att jag tänkte på det. Och vissa klipp gav mig gåshud som "riktig" musik gör.

Särskilt gillar jag det äkta liveframträdanet hos Letterman. Rösten är skönt raspig, inlevelsen total och när hon tar i 2.48 min in klippet så är jag 100% såld.

Ella är inte glad att jag nu också gillar Miley. Först var hon sur på Astrid nödvändigtvis skulle ha samma idol som henne så jag smyger lite med min beundran.

torsdag, augusti 26, 2010

Stockholm Maraton 2010

Hur kom du på idén att springa ytterligare ett maraton? Vad det inte så att du förra gången blev "lite" trött?

Det är ju så här att man ibland har sådär extra härliga löprundor. Då börjar man tänka att man nog ändå ska ge sig på att anmäla sig till ett maraton till. Och det var precis det som hände. Jag gick direkt in från löprundan, satte mig vid datorn och anmälde mig. Det var i oktober förra året.

Men han du inte tänka på hur jobbigt det var förra gången?

Jo, självklart. Men man förtränger och glömmer det värsta. Sen var ju värmen rätt olidlig 2007 så det var mer att man ville springa ett maraton i normal temperatur.

Okej, då hade du en lång förberedelsetid från det du anmälde dig. Hur gick det?

Det gick inte speciellt bra.

Hur kom det sig?

Jag har inte alltid mentaliteten och hängivenheten att ge mig ut i spåret. Efter anmälan körde jag väl på med några pass i veckan under någon månad. Men från december till mars så sprang jag ytterst sporadiskt. En av anledningarna var förstås den snöiga vintern men det finns ju möjligheter att röra sig ändå. Jag var slö helt enkelt.

Men du tog tag i det?

Jag fick mer eller mindre panik. Det var tre månader kvar till loppet och jag låg på en bottennivå. Startavgiften på 700 kronor fick mig att bli lite förbannad. Varför skulle jag kasta de pengarna i sjön.

Så vad hände?

Det var nu eller aldrig så det var bara att börja träna. Så den 16 mars drog jag igång med träningen ordentligt.

Gick det smärtfritt sedan?

Nja, det var väldigt slitigt. De första längre passen var hemska. Men värst var en rejäl förkylning precis när jag kommit igång. En och halv vecka blev det utan ett löpsteg vilket var mentalt tufft.

Lade du upp något träningsprogram som du följde?

Nä, inte direkt men jag sneglade lite på Anders Salkais upplägg som han har på nätet. Så jag började köra lite intervaller blandat med långpassen vilket faktiskt gjorde träningen roligare.

Hur många mil kom du upp i på de här två och en halv månaderna?

Jag tippar att jag hamnade någonstans mellan 40 och 45 mil.

Nåväl, hur kändes det när du väl stod på startlinjen?

Känslan var ganska bra men jag var osäker. Vädret var lite för varmt men ändå okej. Jag och min kompis Jonas värmde upp lite lugnt och lyckönskade varandra en skön tur sen gick startskottet. De första kilometrarna är oerhört intressanta då man känner hur benen och lungorna fungerar för dagen.

Och hur kände du?

Jag kände mig hyfsat nöjd. Det var inget jättespritter i benen men det var heller inte motsatsen.

Ta oss igenom loppet?

Banan var lite annorlunda än senast jag sprang. Första varvet av banan var en bra bit kortare vilket gjorde det lite konstigt då riktpunkterna blev annorlunda. Men ganska snart så var det som vanligt, man betar av kilometerskylt efter kilometerskyllt helt enkelt. Jag visste att mina nära och kära skulle stå längs flera ställen på banan och heja. Det är oerhört viktigt att ha dem som delmål.

Var stod de någonstans?

De stod vid Kungsträdgården, Humlegården och till sist även inne på Stadion.

Okej, åter till loppet. Vad hände?

Jag kände mig pigg och fräsch rätt länge. Efter halva loppet hade jag under 1.44 vilket kändes alldeles lagom. När man börjar räkna neråt efter halva loppet så får man extra energi. Så rundan på över Gärdet och Djurgården var rätt underbar. I slutet av den delen på banan, förbi Skansen och Gröna Lund, så var det grymt härligt att springa. Jag kände hur jag hela tiden avancerade och kroppen kändes fräsch.

Alla säger att det är efter 30 kilometer ett maratonlopp börjar. Stämmer det?

Ja, helt klart. Man ska komma ihåg att springa ett maraton är inte som att springa två Göteborgsvarv. Visst, i antal kilometer är det så. Men det jag menar är att efter man gått i mål på Gbg-varvet så kan nog många känna efter en stund att springa ett varv till skulle nog fungera. Men så enkelt är det inte.

Vad menar du med det?

Det jag menar är det mentala. Att veta att det är 42 kilometer som ska springas är en monumental skillnad mot 21 kilometer. Och jag menar också självklart den fysiska delen som just gör sig gällande efter 30 kilometer.

Hur kände du efter 30 kilometer i år då?

Ganska bra faktiskt. Det är ju på Södra Mälarstrand som man passerar 30 kilometer och där står ganska mycket skönt folk och hejar och så kan man tänka på trevliga konserter och annat man sett på Söder.

Sen kommer Västerbron för andra gången?

Obevekligen gör den ju det. Och den är inte att leka med. Springer man kortare sträckor är den ju inte så farlig men efter 32 kilometer så skiljer den verkligen agnarna från vetet.

Och hur gick det för dig?

Inget vidare om jag ska vara ärlig. Jag kämpade på, det gör alla vid det här laget, och när jag nådde toppen och skulle springa neråt mot Norr Mälarstrand så hoppades jag att benen skulle återfå lite kraft. Jag väntade och väntade och jag hoppades och hoppades men det visade sig vara förgäves. För väl nere på Norr Mälarstrand så insåg jag att jag inte skulle få tillbaka benen mer under loppet.

Vad menar du med det?

Jag menar att benen var slut, de sprängde och ville inte vara med mer.

Men det var ju 7 kilometer kvar till mål?

Precis, och de blev närmast mardrömslika. Från euforin vid Skansen en stund tidigare så var man nu i helvetet vid Stadshuset. Så snabbt går det i Maraton.

Hur gick tankarna?

Det är svårt att inte bli negativ men jag hade bestämt mig innan. Jag skulle inte gå en enda meter under detta maratonlopp. Det var mitt motto och nu var det skarpt läge att hålla detta vadslag med mig själv.

Klarade du det?

Ja, det gjorde jag. Men ingen som inte sprungit långlopp kan förstå hur långa 5-6 kilometer kan vara. Det lilla lutet som är förbi centralen och längs hela Torsgatan kan man drömma mardrömmar om länge efteråt. Inte ens när man svänger in på Odengatan och det är fyra kilometer kvar känner man någon glädje. Man är inne i en bubbla som är svår att beskriva. Det står människor i massor och hejar men det är som i en dröm.

Ta oss igenom de sista kilometrarna?

Många tror nog att det är en befrielse att se 40 kilometers skylten. Och det är klart på något plan är det väl det, men ändå inte. För loppet är inte över. I stort sätt vill man bara försvinna i ett svart hål. Det är liksom inget kul och det gör svinont överallt. Jag hade legat på en tid under 3.30 hela loppet. Men från det att benen försvunnit så började jag tappa rejält. Det var först när det var två kilometer kvar som jag insåg att det var kört. Det gjorde att jag inte hade någon tid att kämpa emot vilket var lite av en befrielse. För den pressen skulle kunnat göra att jag stupat som många andra gör kilometrarna innan mål.

Nu är du nästan i mål.

Att få Stockholm Stadion inom synhåll är skönt men inte så fantastiskt som man skulle kunna tro. Varje meter är det man har i fokus. Faktum är att sträckan man springer längs med utsidan på Stadion är hemska. Man är slut helt enkelt.

Upploppet kvar, hur kändes det?

Då kommer faktiskt känslorna fram. Massor med folk på läktarna med barnen och Lena i spetsen gör förstås allting extra stort. Väl i mål är man enormt trött och illamående men samtidigt oerhört nöjd. Jag grämde mig dock en del att jag tappade så mycket tid under sista delen av loppet.

Men var inte målsättningen att komma under 4 timmar?

Jo, och så här en tid efteråt är jag verkligt nöjd med 3.35.27 och placering 2241 av de 15000 som kom i mål.

Blir det något mer maraton i framtiden?

Man ska aldrig säga aldrig.


onsdag, augusti 25, 2010

Rest my soul tonight I never even said goodbye

Veckans spotifylista finns här

Missa inte att nya liveskivan med Mogwai, Special Moves, har anlänt denna veckan. Efter att ni hört smakprovet Hunted by a freak på min lista så borde ni inte kunna bli. Vackrare än så blir det nämligen inte.

tisdag, augusti 24, 2010

That's entertainment

När tv är som bäst då är det ett perfekt medium. Som bland annat Tom Alandhs program, nyheterna på SVT, Kobra, Vem vet mest, Bolibompa, någon tv-serie här och där och självklart också sport. Jag njuter av en handfull fotbollsmatcher varje vecka. Det är världens bästa sätt att koppla av på. Det blev att vi inte kunde hålla oss, så vi skaffade Viasats fotbollskanaler också. Så en höstdepression känns omöjlig att dra på sig med Premier league, La liga, Allsvenskan och Champions league att se fram emot.

Däremot, när tv är som sämst så är det ett vedervärdigt medium. Alla så kallade familjeprogram med musik (och de flesta andra också) ”makes me wanna smoke crack”. Jag fullständigt avskyr Så ska det låta, Dansbandskampen och Idol. Kanske mest för att dessa program helt saknar det jag vill ha ut av musik. Om någon frågar säger jag inte alltid att jag hatar dessa program. För en del får för sig att den som inte gillar dem är överlägsen. Och just överlägsenhet hatar jag ändå mer. Jag kan väl bara få hata dessa program i fred.

Och att det överhuvudtaget existerar dokusåpor med tribaltatuerade människor fortfarande är något sorts bevis på ett allmänt förfall i hopplöshet. Kan chefer på TV 3, Kanal 5 och MTV vara nöjda när de sätter sig framför tvn med sina tonårsbarn på kvällen. Kanske säger de ”Åh idag ska vi kolla in Danska Hollwoodsfruar, Kungarna på Tylösand och ett gäng amerikanska brats som har muskler och stora bröst. Ni, mina kära barn, ska inte bli sådana som dem men vi har råd att åka till Västindien hela vintern bara för att det finns galningar som tittar på detta."

Varför då en bild på Agneta och Gunde? Jo, för att igår så insåg jag att det är ett familjeprogram som faktiskt är rätt okej. Två lag som tävlar mot varandra utan krusiduller, ingen större sensationslystnad utan mest ärlig kamp. Säkert är det mesta uppgjort och trixat men ändå. Hur som helst så älskade mina barn det och programmet fick mig att komma över den försmädliga 3-4 förlusten mot Hjuvik tidigare på kvällen. Och jag kom nog även över min fobi mot Casper Jarnebrink. Att, som han, hänga upp och ner i en trång behållare med vatten och bara köra på var mäkta imponerande.

Jag vill även påpeka att jag inte är någon tråkmåns som bara gillar seriösa Kobra-reportage. Jag älskar sprit, glada laxar, sex, smetiga countryballader, väldigt sena nätter, allmän olydnad och Agneta Sjödins bakdel:)

måndag, augusti 23, 2010

Låtar sommaren 2010 del 4

The Elgins - Heaven must have sent you

Kan man bli annat än glad när man hör den här låten?

Låt er inte luras av första textraden I've cried through many endless nights . För sen är det en kavalkad av kärleksförklarelser.

Ibland är det lite synd att man inte är troende. För till den här låten skulle jag kunnat dansat upp längs kyrkogången tillsammans med L till.

Låtar sommaren 2010 del 3

Tommy Jay - Tender love

Tommy Jay möter kärleken, lovprisar den, olyckan slår till, kan inte förstå, kommer ihåg och menar att de kommer ses igen.

söndag, augusti 22, 2010

Fiskelycka


En härlig dag för några veckor sedan fiskade vi i mina gamla barndomsvatten. Den sköna lukten av Vänern med näckrosor och ett stilla guppande flöte är livet det. Och fiskelyckan var faktiskt ganska god även om det mest var smått. Men att se Ella få sina första mörtar och aborrar är ett minne för livet.

Idag var inte fiskelyckan i Delsjön lika stor. Inte konstigt då två valrossar hoppade i vattnet och skrämde fisken till andra ändan av sjön. Fast det var en fin sensommar dag som startade med 21 km löpning.


torsdag, augusti 19, 2010

Sommaren 2010

Ett antal kort från en mycket skön sommar.

Allt det där ska vi bära med oss

Veckans spotifylista finns här

Ett gäng låtar som på olika sätt är sommaren 2010.

onsdag, augusti 18, 2010

Låtar sommaren 2010 del 2

Health - USA boys

När Health först spelade Die slow och sedan den här låten kring midnatt den 2 juli på Roskildefestivalen så upplevde jag nog min bästa födelsedag sedan jag fyllde 10 år.

Sedan dess har jag hört på USA boys dagligen. Det finns en hypnotisk verklighetsflykt i melodierna och sången som får mig att röra mig tyngdlöst. Det känns mycket bra.

Dags att vända blad

Att läsa tills långt inpå natten eller tillbringa dagen i solstolen med en bok. Sådant kan man göra på semestern. Jag saknar det redan.

Nedan är de böcker som jag minns mig ha läst i sommar.

5 poäng

Anders Paulrud – Kärleken till Sofia Karlsson (läst för andra gången)

4 poäng

Klas Östergren – Plåster
Nam Lee – Båten
Claes Hylinger – Kvällarna på Pärlan
Stig Claesson – Bönder
Ray Kluun – En sorts kärlek

3 poäng

Per Hagman – Vänner för livet
Haruki Murakami – Vad jag pratar om när jag pratar om löpning
Delphine De Wigan – No och jag
Mark Everett – Saker och ting som barnbarnen borde veta
George Pelecanos – En svart vår
Elliott Tiber – Woodstock
James Hilton – Adjö Mr. Chips
Jan Arnald – Intimus
John Steinbeck – Månen har gått ner
Charles Bukowski – Märkta kort

2 poäng

Ralf Rothman – Mjölk och kol
Claire Tristram – Efteråt
Njabulo S Ndebele – Winnie Mandelas klagan

1 poäng

tisdag, augusti 17, 2010

Låtar sommaren 2010 del 1

Gloria Jones – Heartbeat (1965)

Basen och trummorna får igång hjärtslagen. Saxofonen blåser in bakom och förstärker. En orgelslinga startar upp. Och till sist kommer Gloria Jones in sjunger som en gudinna. Allt händer de första 30 sekunderna på den här låten och det är fullständigt knäckande.

Att låten även blivit Astrids favorit är fantastisk . När Astrid säger att hon vill höra Heartbeat igen och sen sjunger tillsammans med mig och Gloria Jones skulle jag kunna gå raka vägen till kiosken och köpa henne tio kilo godis i belöning.

måndag, augusti 16, 2010

Way Out West 2010


För tio år sedan skjutsade jag L på cykeln genom Slottsskogen. Vid Azaleadalen stod polisen och sa till oss att "så får man inte göra". Men han var i slutändan snäll nog att inte ge oss böter för denna väldiga regelöverträdelse.

Vi var på väg till Bragebacken och Embryofestivalen (där vi även fick se salige Elliott Smith). En av artisterna där var Håkan Hellström. Precis som legenden säger så var det ett femtiotal som lyssnade varav alla satt på en grässlänt en bra bit från scenen. Singeln Känn ingen sorg för mig Göteborg hade just släppts men det hade inte tagit fart ännu.

Därför känns det så skönt att stå i publiken nu och vara en av 25000 personer. Inte bara för att stolt kunna säga att man var med från början utan mest för att Håkan ger mig något som jag aldrig trodde att en svensk artist skulle kunna göra.

Way out west spelningen var en orgie i lyckokänslor. Att spela hela första plattan tyckte jag först kändes lite sådär, han har ju gjort både bättre plattor och låtar sedan dess. Men det visade sig vara ett väldigt lyckokast och ett klockrent bevis på vilken kraft dessa låtar har för mig och många många tusen till.

Och den alldeles nya låten han avslutade med, och som bara skulle spelas på denna konsert, blir mer och mer lysande ju mer man hör den. "Vill inte ha ett honky-tonk liv för alltid, ingenting varar för evigt"



Way out west var ju såklart mycket mer än Håkan. Det var kalasväder, det var ett gäng av mina bästa vänner, det var fest, det var världsartister 10 minuters gångväg hemifrån och det var den största publiken jag dansat i bar överkropp inför.


Musikmässigt så erbjöds bra spelningar, förutom de två ovan, med Imperial State Electric, Anna Ternheim, Talib Kweli, Sleepy Sun, Pavement, Chemical Brothers och The National. Besvikelser var Soundtrack of our lives och Paul Weller.





söndag, augusti 15, 2010

Det var sommar i en sekund...

...och jag minns varenda stund.

Kanske är sommaren inte slut men det känns så när jobbet kallar igen. Hur som så har juni, juli och augusti varit alldeles underbara. Det har hänt en massa skoj från det att de 42 kilometrarna sprangs den 5 juni till Håkan återigen var magisk i Slottsskogen igår. Men såklart har det bästa varit all tid som tillbringats med världens tre bästa tjejer. Det är livet det!

Lite tillbakablickar på sommaren och annat lär behandlas här framöver.