måndag, januari 31, 2011

"Han är bäst han också"

Faktum är att svenska sportkommentatorer just nu befinner sig på en all time high. Veteranerna Perlskog & Hellgren gjorde just ett storstilat VM. De håller alltid hög kvalitet men frågan är om de inte överträffade sig själva denna gång. Kanske hade det att göra med Sveriges framgångar och en hel drös andra fenomenala matcher med finalen som en perfekt slutpunkt.

Övriga sportkanaler har bra besättning också. Viasatgängets ankare Ola Wenström är väl undantaget. Han borde gå vidare till något mer sensationslystet medium. Men Glenn, Ola, Strömblad och Niklas Holmgren är alla mycket bra på att ge fotbollsmatcherna mervärde. Detsamma gör de på Canal sport. Vem kan klaga på Lasse Granqvist, Jens Fjällström, Anders Fredriksson och Pelle Blom. Kvalitet rakt igenom, enlig mig.

Tv4 har numera också fina fotbollssändningar. Jesper Huusfeldt må vara enögd Zlatan-dyrkare men jag gillar honom. Han är engagerad och har en bra röst. Experter som Birro och Martin Åslund har vissa störiga drag men de har mod. De säger vad det tycker och det måste väl var det en expert ska göra.

Nämner man sportjournalistik så måste förstås hela Svt-sports medarbetare med. Fina reportage av Marie Lehman, Jens Lind och Bernt Lagergren har varit sportmumma den senaste veckan.

Så det är fint att vara fotbolls och allmän sportnörd i dessa tider.

söndag, januari 30, 2011

Ella 9 år

En krasslig Ella blåser ur ljusen. Astrid är lika glad som vanligt.

fredag, januari 28, 2011

Fem Stjärnor

Mötley Crüe

Den 22 februari 1986 vaknade jag med feber. Med långsamma steg gick jag nedför trapporna till tv-rummet. Godmorgon Sverige stod på. Fredrik Belfrage var programledare (han såg jag förövrigt helt nerdekad för några år sedan) för programmet och helt plötsligt började han prata om kvällens händelse i Göteborg, Motley Crue skulle stå på Scandinaviums scen. Och helt ur det blå spelade de videon till Home sweet home i programmet. I videon får man se liveklipp på bandet. Åt helvete med febern, det här ska jag se ikväll. Inget kan stoppa mig.

Självklart hade jag biljetter till konserten. Motley Crue var vid denna tidpunkt mitt absoluta favoband. Min feber var inte rolig men att inte åka var inget alternativ. På eftermiddagen stod jag och min bror på torget i Lidköping och väntade in Siesings buss. Lidköping var inte första stopp för bussen så när vi skulle gå på var bussen nästan full med höggradigt berusade människor som åkt med ända från Örebro och neråt. Jag glömmer aldrig när jag i feberdimma möttes av spritdoften från headbangande, långhåriga ungdomars som stod i mittgången av bussen. De flesta starkt influerade av Motley Crues klädstil. Jag hade med mig en påse Ahlgrens bilar, möjligtvis hade jag försökt att spraya upp håret lite extra. När bandet några timmar senare sprang in på Scandinaviums scen så var jag världens lyckligate 13-åring.



Nästan tre år tidigare hade bandet kommit in mitt liv. Första gången man gick till Musik-Eylis och såg skivan Shout at the devil förstod man att det här är något extra. När man öppnade skivan och såg innerkonvolutet så vågade man nästan inte titta. Det var det tuffaste man sett. Snart var skivan min och musiken kändes farlig på det kittlande sättet. Bara titeln med ordet djävulen i sig bidrog till spänningen. Jag minns hur vi varje rast pratade om detta i skolan. Jag och Danne Svensson dikterade de mest troliga meningarna med låten. Som små mellanstadieungar så lät vi nog fantasierna skena iväg.

Medlemmarna i bandet var det coolaste man sett. Före Motley var det Kiss som gällde men de var mer som seriefigurer. Motley Crue var visserligen overkligt coola men de var riktiga människor. Vince Neil blev direkt min favorit. Han var perfekt. En blond beachkille från Kalifornien som hade allt. Än idag är jag avundsjuk på hans hår. Jag har precis läst hans självbiografi Tattoos & Tequila. Vad ska man säga, han har levt ett speciellt liv. Fester och brudar i massor och även en hel del otäcka saker. Han körde ihjäl Razzle och skadade två andra allvarligt när han körde rattfull 1984. Han har varit gift fyra gånger och han har drabbats av tragedi när hans dotter Skylar dog endast 5 år gammal 1995 av cancer.

Den 29 januari 1988 var nästa tillfälle då jag skulle se bandet. Min förväntan var oerhörd för som förband skulle Guns n' Roses spela. Det var den absolut optimala bandkonstellationen jag kunde tänka mig. (Gn'R hade ännu inte slagit så brett som de skulle göra bara en kort tid efteråt. Mer om det bandet i en annan Fem stjärnor.) Jag minns det fruktansvärda som igår. Vi hade stannat vid kiosken på Esplanaden i Lidköping och köpt Expressen. På väg hem i bilen bläddrar jag och hajar till för en notis. Motley Crue ställer in sin Sverigerturné. Vilken chock!.

Anledningen till att turnén inte blev av sas vara utmattning. Numera vet vi sanningen. Den finns att läsa om i en av de bästa musikbiografier som skrivits, The Dirt. Där lyckas Neil Strauss på ett fascinerande sätt ställa fram bandets historia. Europaturnen av Girls Girls Girls turnen ställdes in för att Nikki Sixx tog en överdos och faktiskt var kliniskt död i flera minuter. Datumet för detta var 23 december 1987. Vill man ha ändå mer ingående beskrivning om detta ska man läsa Nikki Sixx bok The heroine diaries.



Sjukdom är tydligen något som föjlt mig i samband med bandet. Samma dag som skivan Girls Girls Girls skulle ankomma till Lidköpings skivaffärer så var jag sjuk. Mamma fick uppdraget att köpa skivan. Skulle hon klara det och hade skivan verkligen kommit in, sällan har jag varit så nervös som när jag såg vår bil svänga upp i gatan. Jag hängde i fönstret och när hon klev ur fick jag se att det fanns en vinylpåse i hennes hand. Lycka!

Det var mellan åren 1983-1988 som bandet stod högst på min lista. Skivorna Shout at the devil, Theatre of pain och Girls Girls Girls är som mina närmsta vänner fortfarande. Jag är dem förevigt tacksam. Jag älskar dem. Deras debutskivan Too fast for love 1982 platsar inte riktigt bland de tre ovan men är väldigt bra den också.



Bandet kom åter till Sverige 1989. Jag och kusin Steffan var där. Det var ganska bra men jag började tappa intresset. Skivan Dr Feelgood var rätt hyllad men det var endast några låtar jag gillade mycket. Sedan blev dels bandet sämre, det kom nu spännande musik och dels blev jag äldre. Bandet sparkade Vince Neil och blev helt ointressant för några år. Sedan kom Vince tillbaka och jag såg dem på Roskilde 1997. En spelning som var ruskigt dålig. De försökte bli moderna och klädde sina klassiska låtar i ny dräkt. Ett totalt magplask.



Skivorna de släppts på senare år har jag knappt lyssnat på. Det jag hört låter inte speciellt roligt. Soloskivan från Vince Neil som kom 2010 var ytterligare ett magplask. Jag vill komma ihåg de bra åren. Bandet finns dock alltid där. Jag läser mycket om dem i tidningar och böcker. Nu väntar jag bara på att höra Mick Mars historia. Den skulle vara intressant. De övriga tre medlemmarna har ju fläkt ut sina liv i varsina böcker. Den hemlige Mr Mars är kanske den som kan komma med sanningen.

Femstjärniga låtar:
Public enemy no 1, Take me to the top, Piece of your action, Shout at the devil, Looks that kill, Bastard, Red hot, Too young to fall in love, Knock em dead kid, Danger, Ten seconds to love, City boy blues, Louder than hell, Home sweet home, Tonight (we need a lover), Save our souls, Fight for our rights, Wild side, Girls girls girls, Dancing on glass, Bad boy boogie, Kickstart my heart

torsdag, januari 27, 2011

Rock 'n' Roll

På en resa till Göteborg från Lidköping för lite över 20 år sedan köpte jag ett par halvhöga spetsiga cowboyboots. Allt för att likna hjältar som banden i klippen nedan. Jag har ett tydligt minne om att de kändes lite malplacerade i förhållande till min övriga oufit. Men det var dyra och jag var tvungen att använda dem.

En särskild kväll när vi skulle ha fest med mitt dåvarande jobb på posten minns jag tydligt att de ändå gjorde sig. Innan jag slöt upp med jobbkollegorna kommer jag tydligt ihåg, kanske var det första gången, att jag gick in på Eddies bar ensam och satte mig och beställde öl. Snabbt försvann alla tvivel på skorna.

När jag senare träffade kollegorna på ett annat ställe så var skorna i centrum. De fick mig på gott mod och kommentarerna jag fick var råa men hjärtliga. Som jag också minns det så fungerade skorna mycket bra till tryckarna på dansgolvet tillsammans med en fin kollega. Kanske var det därför hon bjöd upp mig. "Äh, kom nu dansar vi", sa hon och jag var i sjunde himmlen. Jag minns hennes lukt än.








onsdag, januari 26, 2011

(You're thinking to much), I know

Veckans spotifylista finns här

Vad är det egentligen som avgör vilka låtar som hamnar på dessa listor? För att man ska få ett hum om det så kan jag säga att den här veckan så är det två saker som sticker ut. Dels att min burk med currysås hade läckt ut i hela väskan vid ankomst till jobbet och dels att den äcklige Mark Van Bommel numera skall spela i Milan. Detta omvandlas sedan i låtar.

tisdag, januari 25, 2011

Don't turn to me cause I'm no hope

"You don't think life is sad?", så säger Townes, och ger samtidigt intervjuaren en blick att han menar det han säger. Samtalet kommer för några sekunder av sig. Det är en fantastisk scen. Vill man se det så finns det i klippet nedan där också en av Townes bästa låtar Nothin framförs.



Det grundläggande draget i min natur är nog detsamma som hos Townes eller Bill Callahans. Inga jämförelser i övrigt och någon missbrukarådra tror jag inte man kan finna hos mig. Men det är så man blir rädd när den översvalande känslan av meningslöshet inte ger vika. När suget i magen inte kommer från glädje utan motsatsen. När man vill att de allra flesta bara ska försvinna.

"When you're down on your luck, and you just can't cope", det är en av de textrader som oftast dyker upp i mina tankebanor. En låt där allt hopp är borta. Förmedlat med precesion av Bill Callahan. Låten är It's rough som finns på mästerverket Julius Caesar av Smog.



Att få barn ändrar förstås ens liv drastiskt. Det blir tusen gånger bättre. Men jag för alltid fast i "deep dephts of forgotten dreams"

måndag, januari 24, 2011

Det är likadant här inne som där ute

Claudio Magris – Som ni säkert förstår

Det händer sällan att bokrecensioner får mig att vilja läsa en bok. Inte för att de som skriver om böcker är dåliga utan för att jag inte vill veta något om boken jag ska läsa. Claudio Magris är ett undantag. I höstas fastnade mina ögon i högerspalten på kultursidorna i GP där en text om denna bok fanns. Den fick översvalande betyg.

Boken är en omskrivning på Orfeus och Eurydikes öden, fast satt i nutid. Den antika historien handlar ju om hur Orfeus förde Eurydike tillbaka från de döda. Eller han var på väg att göra det men det fanns ju en regel. Han fick inte vända sig om och titta på henne förrän de var ur dödsriket. Det var något Orfeus inte klarade, hans längtan efter att se sin älskade blev för stor så han vände sig om och fick då se henne falla tillbaka ner i dödsriket. Orfeus blev utom sig av sorg och levde inte länge till.

Magris har tagit denna historia och gestaltat den med en poet och hans fru. I boken har frun hamnat på den sista utposten, vilohemmet. Därifrån är hon bokens berättarröst. Mannen, poeten, vill, måste, komma och hämta henne. Hans begär är enormt. Men vilohemmet är stängt för utomstånede. Tror ni han lyckas få ut henne?

Boken är tunn, bara drygt 50 sidor. Texten är relativt enkel men mer poetisk och antik i sitt sätt än det flesta man läser. Historien griper mig inte fullständigt men det finns delar i boken som är svåra att skaka av sig.

Betyg: GGG

söndag, januari 23, 2011

Astrid 6 år


I dagarna två har vi firat denna underbara tjej.

fredag, januari 21, 2011

Börja om från början, börja om på nytt

Att det alltid ska bli så här. Den 6 november så flög jag närmast fram i spåret. Sen hände något, eller snarare det hände inget. För sedan dess så har löparskorna vilat. Det var till och med så att jag hade glömt hur de såg ut när jag idag skulle använda dem igen.

Det visade sig att inte göra något i två och en halv månad är lika med 7 minuter sämre tid på milen. Så det är bara att starta om. Men det är inga större problem om solen lyser som idag. Då är, fast det var jobbigt, löpning det allra härligaste man kan göra.

Om fyra månder går Gbg-varvet av stapeln. Så det finns lite tid att jobba upp lungor, ben och löparpsyke. Eftersom man inte får något av detta gratis så är det bara att grotta ner sig och köra.

torsdag, januari 20, 2011

All rikedom för en kväll

Plura & Carla – Gbg, Pusterviksbaren 19/11 -2011

Överblivna julöl och pingis hemma. Stans bästa hamburgare på Notting Hill. Drinkar på Jazzå. Efter det är vi framme vid Pustervik. Vi är där en stund efter öppning och tycker det ser lugnt ut. När vi kommer upp för trapporna till scenen så visar det sig att det är fullsmockat. Det finns inget att välja på. Det är bara att knö sig förbi så smidigt det går. Efter några armbågar och en del onda blickar står vi perfekt.

Förbandet The Hurdle Brothers är usla. Ibland är det dock bra att se något dåligt och inse att det inte är så lätt att få till musik som brinner. Plura & Carla kanske har valt dem för att de själva ska visa hur det ska låta på riktigt. För det är just vad bröderna Jonsson gör. De visar att musik som innehåller nerv, själ, hjärta och melodier kan få en dryg timme att bli perfekt.

Efter att ha sett Eldkvarn massor av gånger de sista åren så passar det utmärkt att se låtarna i en mer sparsmakad tappning. Texterna kommer ändå mer till sin rätt. Plura & Carla ser tända ut. De spelar och sjunger med en inlevelse som är fascinerande. Man ska tänka på att de i år firar 40-års jubileum som artister.
Huvudet högt, Tennsoldater, Blues för Bodil Malmsten, Mina stjärnor har slocknat, Lilla Sofie, Vägen till paradiset, Barn av sommarnatten, Kungholmskopplet, Jag är det hjärta och Ett hus på stranden, alla dessa låtar framförs med en glöd som jag sällan upplevt. Varje textrad, varje solo av Carla penetrerade hjärtat in till roten. Det var en sådan kväll.

Ibland stör man sig på att konserter inte slutar i tid. Det bästa är ju att gå hem med ett perfekt avslut. Ett hus på stranden var en perfekt avslutningslåt men de borde ändå spelat lite längre. Den dryga timman borde förlängts med tjugo minuter. Det var kvällens enda lilla minus.

Väl hemma igen blev det nattvickning och låtar som passar mitt i natten en vardag i januari 2011.

onsdag, januari 19, 2011

I got no direction so I follow my feet

Veckans spotifylista finns här

Livet blir lite ljusare när det börjar släppas nya skivor igen. Inte för att det hittat in så många "nya" låtar på veckans lista men ändå.

tisdag, januari 18, 2011

Pengarna tillbaka


Sverige bjöd på riktigt uselt handbollspel idag. Det var tur att Ella var med i Scandinavium och gjorde livet roligt. Ella 5p, Sverige 1p

måndag, januari 17, 2011

Mikrofontråd

Efter en osedvanligt stressad dag så befann jag och barnen oss på Landvetter. Vi skulle hämta L och var faktiskt i relativt god tid. Vi fördrev tiden med att köra lite racing med vagnarna som man kör väskor på. Sen satte vi oss och fikade vid bordet bredvid Alexander Bard som sörplade rödvin.

Tiden gick långsamt framåt. Så vi gick in på Pressbyrån och kikade. Barnen gick till barntidningarna menas jag sjönk djupt in i musiktidningarna. Jag sköt undan allt tjat om att det skulle köpas Hannah Montana och Hello Kitty tidningar med snabba nej. Efter en stund kom Astrid återigen och frågade om vad det här var för tidning och om hon fick köpa den. Jag slängde en snabb blick och sa nej, jag slängde en blick till och tappade nästan andan. För det hon höll i handen var en tidning med väldigt mycket naket. Det var en porrtidning helt enkelt. Jag ryckte den ur Astrids hand och förstod samtidigt inte hur hon kunde nå den från översta hyllan. Snart förstod jag att de inte stod på överesta hyllan utan den stod i golvnivå, visserligen lite inunder men ändå.

Ella som stod en bit bort, och hörde min panik, blev ju naturligtvis dönyfiken vad det var Astrid fått tag i. Trots att jag försökte stoppa henne lyckades hon rycka upp tidningen ur stället inte en utan två gånger och stå och veva med den och till med utropa ”Astrid kolla vilka bröst”. Astrid stod bredvid och tjöt av glädje. Allt gick ju ganska snabbt men andra gången Ella rykte upp tidningen så tror jag faktiskt att jag fick en rätt röd färg i ansiktet. För bredvid stod ett gäng personer, typiskt svenska, som inte kunde skratta åt situationen utan mest såg ont på mig.

Det är väl så att oskuldens tid är förbi. Ella blir mer och mer fnittrig när det pussas och kramas i tv. Och snart får vi nog ta ur henne att September inte sjunger Mikrofontråd, som Ella tror, utan faktiskt Mikrofonkåt och att kåt betyder…

lördag, januari 15, 2011

Adele

Någon som vet i vilka gathörn man kan köpa svarta biljetter i Berlin. Adele spelar där samtidigt som jag och L ska dit och det är slutsålt. Fasansfullt!

Nya låten svänger den också.



Ingen har väl missat denna låt. Det är som att dö och och återuppstå varje gång man lyssnar.



I heard that your settled down.
That you found a girl and your married now.
I heard that your dreams came true.
Guess she gave you things I didn’t give to you.

Old friend, why are you so shy?
It ain’t like you to hold back or hide from the lie.

I hate to turn up out of the blue uninvited,
But I couldn’t stay away, I couldn’t fight it.
I hoped you’d see my face & that you’d be reminded,
That for me, it isn’t over.

Nevermind, I’ll find someone like you.
I wish nothing but the best for you too.
Don’t forget me, I beg, I remember you said:
“Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead”
Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead, yeah.

You’d know how the time flies.
Only yesterday was the time of our lives.
We were born and raised in a summery haze.
Bound by the surprise of our glory days.

I hate to turn up out of the blue uninvited,
But I couldn’t stay away, I couldn’t fight it.
I hoped you’d see my face & that you’d be reminded,
That for me, it isn’t over yet.

Nevermind, I’ll find someone like you.
I wish nothing but the best for you too.
Don’t forget me, I beg, I remember you said:
“Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead”, yay.

Nothing compares, no worries or cares.
Regret’s and mistakes they’re memories made.
Who would have known how bittersweet this would taste?

Nevermind, I’ll find someone like you.
I wish nothing but the best for you too.
Don’t forget me, I beg, I remembered you said:
“Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead”

Nevermind, I’ll find someone like you.
I wish nothing but the best for you too.
Don’t forget me, I beg, I remembered you said:
“Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead”
Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead, yeah.

fredag, januari 14, 2011

Två djupa skärsår i halsen


Johan Hilton – No tears for queers (Ett reportage om män, bögar och hatbrott)

En mycket skickligt skriven bok om hur ond mänskligheten kan vara. Johan Hilton går igenom tre stycken brott mot homosexuella män. Han skildrar dessa tre fasansfulla brott på ett sådant sätt att det är svårt att lägga ifrån sig boken. Och han gör det framförallt på ett sätt som får mig att tänka efter hur denna värld fungerar.

Ett av morden handlar om hur en homosexuell man tas med till Ramberget i Göteborg. Där blir han avrättad med två skott. Mördarna är två inbitna satanister. Ett annat mord som Hilton tar upp är på Matthew Sheppard i den lilla staden Laramie i USA. De två förövarna misshandlar Matthew på ett ohyggligt sätt. Efterspelet där blir våldsamt men det visar också upp den fanatiska kristendomen från sin sämsta sida. Det finns nämligen de kyrkor som mer eller mindre tycker att mordet var rättfärdigt på grund av att Sheppard var homosexuell. Gud eller Satan, det spelar tydligen ingen roll.

Tredje mordet som boken tar upp sker i Katrineholm. En arbetslös white-trash kille blir på fyllan sur för att en homosexuell kille ger honom sitt telefonnummer. Det slutar med att han mördar honom samma natt och dumpar honom i en brunn.
En bok alla bör läsa.
Betyg: GGGG

torsdag, januari 13, 2011

Can I play with madness

Det känns nästan som igår. Jag och kusin Steffan står och trampar vid Lidköpings busstation innan vi sätter oss på bussen till Skövde. Därifrån går tåget till Göteborg. Efter tågbyte så är vår nästa destination Köpenhamn. Sen ett sista byte till lokaltåget mot Roskilde. Vid avstigning vet vi inte alls vad som väntar. Nu, 19 år senare, vet jag det ganska väl. Det är därför som det alltid kittlar att skriva om Roskildefestivalen.

Hittills är sju band klara för årets festival. Snart börjar det fyllas på med mer band. Alltid hoppas man ju på några personliga favoriter. Men är det något jag lärt mig så ordnar det sig alltid. Det finns mer än tillräckligt att se och göra.

Mina omdömen om årets klara band:

Afrocubism
Helt klart en av de bästa världsmusikakterna som jag känner till. Det musikaliska mötet mellan afrikanska och kubanska musiker strålar av värme, sväng och musikalitet. Till detta dricker man inte öl utan blandar till en cuba libre. Skulle festivalen boka Ebo Taylor och ett par bra reggaeakter så har man redan fått till ett perfekt rytmiskt paket.



Autopsy
Deathmetalband som blandar in en del grind och punk i sin musik. Texterna är svåra att inte le åt. På skiva låter bandet rätt kraftfullt. De liveklipp som finns på youtube visar dock ett band som låter rätt illa. Så det är nog mest för örontvätt det är värt att besöka Autopsy.

How To Dress Well
En ny mindre scen ska finnas på festivalen i år. Där ska musik som passar i det mindre formatet passa. Alltså borde denna artist passa fint in där. Bakom enmannabandet How To Dress Well döljer sig Tom Krell. Hans mix av electronica, r&b och knappt hörbar sång är stundtals ljuvligt fin. Atmosfären som skapas på skivan Love remains har alla kvaliteter att få till en mycket fin stund på Roskildes nya scen.



Iron Maiden
Jag lyssnade just på bandets senaste platta som kom i fjol. Vad ska man säga. De låter ungefär som de alltid gjort. Det saknas dock hits. De får gärna skippa alla nya låtar på konserten på Roskilde och bara köra låtar typ Running free, Aces high, 2 minutes to midnight, Can I play with madness och liknande. Då kan det bli roligt.

Kings Of Leon
När bandet dök upp för ett antal år sedan så blev de unisont hyllade. Jag förstod det inte alls. Sen gick de över och blev ett stort arenaband. Det förstod jag ändå mindre. Visst har jag också nynnat Sex on fire några gånger men mer är det inte. Nu har jag lyssnat på senaste skivan Come on sundown. I mina öron låter den bara vansinnigt trist. Hur kan detta bandet vara så populärt. Är de snygga eller?

The Tallest Man On Earth
Länge tyckte jag hans röst var lite för krystad och Bob Dylan influenserna var långt över de hälsorådiga. Jag börjar mer och mer ge efter. Fram emot festivalen kan jag vara helt redo. Det ska i vilket fall bli kul att se Kristian Mattson live.



Weekend
Bandets debutskiva Sports kom i höstas på skivbolaget Slumberland. Där hittar man noiserock av fint märke. Bandet är inte helt utvecklade ännu, men vilka är det på sin debut. Det saknas viss variation. Det de dock redan har är ett skönt sound.

onsdag, januari 12, 2011

Let the jukebox burn

Veckan spotifylista finns här

Listan är helt och hållet inspirerad av boken Rocket in my pocket, the hipster's guide to rockabilly. I boken går författaren Max Decharne igenom rockabillyns historia. Och läser man noga så hittar man de flesta av låtarna från veckans listan någonstans i texterna. Boken är väl värd att läsa om man vill ha en inblick i hur en av världens bästa musikstilar uppstod.

edit.Passande var också att det idag kom fram att klubben 7 Sins återuppstår. Och det på Röda Sten. Det lär bli grymt.

tisdag, januari 11, 2011

Mother mother, there's to many of you crying

In i det längsta kämpade de. Jag såg hur de började tänka på henne och att ögonen blev vattniga och hur mungiporna började rycka. Sen orkade de inte hålla mot. Båda två lät det komma ut i stora tårar, saknaden efter sin mamma.

L är in London med jobbet så jag och barnen har de trevligt i vår ensamhet. Vi har det faktiskt lite extra mysigt. Men när det är läggdags är det lätt att alla känslor kommer. Vilket förstås är rörande till max. Jag kommer själv ihåg när min mamma var iväg någon vecka när jag var liten. Jag blev sjuk av längtan. Jag minns den hemska känslan ännu.

Annars är det ganska nyttigt att vara ensamstående föräldrar ett gäng dagar i sträck. Att vara pappa känns som om man varit i hela livet fast det bara är nio år. Det känns så naturligt på något sätt. Fast skillnaden blir ganska stor när man är ensam med barnen. Kärleken ökar på något sätt med ansvaret. Det riktigt bubblar upp faderskänslor. Existenstiella frågor kommer flygande från överallt. Är det verkligen jag som sitter med mina två fantastiska barn och läser Monsterboken? Vad har jag gjort för att förtjäna denna lycka? Och så förstås rädslan att det ska hända dem något. Sådana saker tänker jag nästan aldrig på annars.

Självklart har man lika mycket ansvar annars också men känslan att vara ensam med dem förändrar faktiskt ganska mycket. En sak som helt klart är skillnad är att man både ska hämta och lämna på dagis och skola. Det är bara att hylla alla ensamstående som gör det varje dag. Och man ska vara glad att man jobbar på ett ställe där man kan flexa med tiden ganska friskt. Tänk om man skulle stått vid bandet klockan 07.15. Det hade jag aldrig pallat.

Nä, nu är det läggdags. För är det något som behövs för att alla ska trivas är det ordentlig sömn. Att nattsudda som ensamstående är som att simma med näsblod i ett hajvatten. Och vi måste ju vara pigga på kvällarna då grekiska och indiska restauranger ska besökas. För att laga mat skippar vi ofta sådana här dagar. Istället testar vi Majornas matställen. De gör det bättre än vad jag gör.

Det prasslar i buskaget

Elieshi Lema – Bränd jord

Det är spännande att få ta del av en kultur som man inte är speciellt beläst på. När man läser boken blir det en del tillfällen då man får tänka efter för att förstå att vårt tankesätt inte är universellt. Det som dock är universellt är kärleken. Och det är det boken i grunden handlar om.

Elieshi Lema är från Tanzania och skriver utifrån det i Bränd jord. Patriarkatets står sig starkt, både synligt och i det fördolda, Bokens huvudperson Doreen är lärare. Hennes jobb beskrivs inte ingående utan det är hennes, hennes mors, brors och mosters livsöden som behandlas. Alla har de olika sätt att hantera kärleken som drabbar dem.

Bränd jord är delvis ett starkt porträtt av en familj som söker nya sätt att älska på. Boken är också en attack på gammalmodiga manliga normer. Som sådan fungerar den också bra. Däremot kan texten ibland vara svårtuggad. Det flyter inte på i alla lägen. Därför somnade jag över boken ett antal gånger.

Betyg: GGG

måndag, januari 10, 2011

Rikskuponger, kusar och booze

Frank Andersson – Sanningen om lögnerna

Ska man tro titeln på boken så ska Frank Andersson reda ut alla historier om sig själv i den här boken. Gör han det sanningsenligt så har han levt ett minst sagt händelserikt liv. I alla fall om man ser till udda historier.

Boken inriktar sig inte på brottningen utan väldigt mycket på hans liv vid sidan om. För trots att Frank vunnit 3 VM-guld och ett gäng andra medaljer så är det hans galna levene som folk idag känner till. Och det visar sig att det man hört inte varit så överdrivet, utan snarare tvärtom.

Frank skriver att han hela Ullevi skulle kunna fyllas av tjejer han varit med, han redovisar några osannolika fyllehistorier, bilar avverkar han på löpande band, som pappa är han värdelös, han är helt oberäknelig, sin uppväxt skildrar han som ganska stökig och det mesta härleder han till sin ADHD-diagnos. Han finner ingen ro någonstans. Det finns en rastlöshet som inte går att tygla.

Som självbiografi är boken rätt underhållande. Jag tror kanske inte att allt är sant. Det som ändå gör att man känner viss sympati med Frank är att han inte lever på att utnyttja eller vara taskig mot andra. Självklart har de i hans närhet, särskilt hans barn, inte en vanlig eller särskilt bra pappa. Men annars så verkar det som om Frank är en hyvens kille.

Betyg: GGG

söndag, januari 09, 2011

lördag, januari 08, 2011

Livet är en schlager

Kazou Ishiguro - Nocturner
Nu kan jag nog avskriva Ishiguros författarskap. Efter att ha läst tre av hans böcker så inser jag nog att han inte skriver i min stil. Nocturner gav mig en förhoppning då musik skulle vara ett genomgående tema i de fem novellerna.

Det handlar om små nyanser i Ishiguros texter. I alla fem novellerna så handlar det om avsked i någon form. Texterna är inte svåra men ändå kommer jag inte in i dem. Där andra ser storhet så söker jag nycklar för att förstå innebörden och framförallt att hitta det kittlande.

Nocturner har ändå sina fina stunder. Novellerna börjar ofta på ett intressant och roligt sätt. De lite udda mötena beskrivs fint. Det är sedan som problemen börjar. Det händer inte mycket och jag får ofta känslan av overklighet. Och sluten lämnar mig alltid utan känslor.

Betyg: GG

The Beatles - Abbey Road

144 av 1001 album

The Beatles - Abbey Road (1969)
Vad döljer sig egentligen bakom det klassiska konvulutet? Jo, ett band som är på väg att upplösas. Låtarna som finns på skivan är inspelade under bandets sista gemensamma studiosession. Medlemmarna var på väg åt olika håll. Men självklart avslutar de med sina huvuden högt.

På skivan finns odödliga låtar som Come together, och George Harrisons två bästa låtar, Here comes the sun och Something. Det finns även en del spår som visserligen är bra men som man sällan återkommer till. Den avslutade sviten, där flera kortare låtar är inbakade, fungerar fint när man verkligen lyssnar men är ändå mest ett bevis på att bandet är på väg att ta slut. För hade de jobbat mer så skulle det blivit färdiga låtar istället för skisser.

Betyg: GGGG
Bästa låt: Here comes the sun

fredag, januari 07, 2011

Upp med tuppen för cup i Wallenstamshallen i Mölnlycke. Nio timmar senare åker ett obesegrat Azalea hem till Majorna igen. Min röst låter värre än efter en konsert med The big four. Markera! Jobba! Backa! Ta den! Fram! Kom igen! Härligt! Nej! Ja! Jättebra! Ut! Skjut! Snabba er! Domarn!

I en intervju med Mattias Alkberg så fick han frågan hur han hann att lyssna på så mycket musik. Svaret blev att han ofta gick med lurar hemma. Hans familj, han har fem barn, var väl inte så glad i det men, som han sa, musik är min luft. De vet att jag behöver det, sa han. Vilken stolle, tänkte jag.

Men hm, hur är jag själv egentligen. Visst, riktigt så långt har jag inte gått. Men efter att ha hört Mölnlyckes kampsång hela dagen så längtade öronen desperat efter något kvalitativt. Så återigen kom den nyinköpta laptopen till användning. Jag behöver inte längre dra mig undan till datorn på ovanvåningen utan kan sitta med lurar samtidigt som övriga familjen har dille att se kända svenskar dansa.

Det är tur att det finns familjer som Alkbergs och Bigsten-Larssons. Som förstår att pappan ibland kippar efter luft och att den finns i musiken, i dagens fall i reggaen.

torsdag, januari 06, 2011

All-Star Line Up

Arne, Kjell, Plex, Janne, Bosse, Ann-Britt, Agne och Göran. Det är bara att bocka och buga. Ikväll gjorde de comeback i rutan tillsammans .Först Jens Linds fantastiska program Sportspegeln 50 år och sen i dagens sportnytt.

Jag tillhör dem som drog rätt djupa suckar när Göran Zachrinssons reportage dök upp i Sportspegeln för i tiden. Jag skyller det på ungdomligt oförstånd. Dagens inslag från Östermalms IP om skridskoåkning var poesi. Janne Lorentzon håller ju igång fortfarande. Hans instick från omvärlden görs alltid med finess och stil. Kjell Andersson är tydligen chef nuförtiden. Jag saknar hans röst från olika sporevenemang. Han var bra. Plexs röst från Stenmarks-eran sitter i ryggmärgen. Arne och Bosse gillar jag skarpt båda två. Särskilt minns man deras insatser under fotbolls-vm 1982. Året då Brasillien hade det fantastiksa laget som snöpligt blev utslaget av Italien (Paolo Rossi).

Undrar hur många timmar som man sett Sportspegeln egentligen? Det är nog otäckt många. Men skulle jag bara få välja att se ett tv-program under en vecka så skulle det vara just Sportspegeln. Dock är jag inte nöjd med det nya upplägget att det sänds en version kl 19 och sen en påfylld variant kl 20.30. Ett mycket konstigt upplägg.

onsdag, januari 05, 2011

Darling I've grown to love you more each day

Då var det dags att köra igång med spotifylistor på onsdagar igen. Årets första lista låter mycket fint i mina öron. Den finns här

I veckan har också Mogwais nya skiva läckt ut på nätet. Det är omöjligt att inte dela med sig av den underbara Death Rays

tisdag, januari 04, 2011

Creedence Clearwater Revival - Green River

143 av 1001 album

Creedence Clearwater Revival - Green River (1969)

Enligt alla gängse regler så borde man tröttnat direkt när titelspåret öppnar skivan. Varför så inte är fallet är en av alla dessa gåtor som vi människor inte kan förstå. För faktum är att alla världens coverband för länge sedan borde ha lyckats med sitt uppsåt, att döda John Fogertys låtar.

Svaret är nog helt enkelt så simpelt som att låtarna är så bra att gillar man rockmusik så kan de inte spelas sönder. I alla fall inte i orginalen. Green River är Creedence tredje skiva. De är vid denna tidpunkt mitt inne i sin storform som varade under några år. På skivan finns ett flertal av deras odödliga låtar men även lite mer bluesiga saker. De som sammanställer best-of skivor med bandet lämnar oftast bluesen utanför. Det gör de nog rätt i. Inte för att de är dåliga men i jämföresle så hamnar de i rejält i kölvattnet.

Betyg: GGGG

Bästa låt: Lodi

Jag lyssnar efter fotsteg

Eva Adolfsson – En liten historia

Ett möte förändrar hela livet för henne. Det som först mest är en tillfällig förbindelse förvandlas till något som hon inte kan släppa. Trots att åren går och livet fylls med en massa annat så är det mannen i Tyskland som finns i hennes tankar. Till slut blir det samma sak för honom.

Eva Adolfssons bok börjar lite trevande för att sedan mycket fint skildra den omöjliga kärleken. Hon lyckas beskriva känslan av eufori, ånger och ängslan ungefär så som det känns. En liten historia blev författarens sista bok. Hon avled 2010. Boken är ett mycket värdigt avslut.


Betyg: GGGG

måndag, januari 03, 2011

Jag tänker på dig precis just nu


Under alla färder fram och tillbaka mellan julborden så var det allsång till den här låten i bilen. Makalöst bra!

Det skulle sitta fint om Plura & Carla kan spela den på Pustervik om ett par veckor. Det skulle förgylla denna kommande Bacchus-kväll ytterligare.

söndag, januari 02, 2011

I Never Kept A Dollar Past Sunset

Keith Richards - Livet
Förväntningarna var höga. Hur kan de vara annat då en av rockhistoriens största, bästa, viktigaste och coolaste personer skriver en självbiografi. Keith Richards är ju rock n' roll.

Som tur är så håller boken lika hög kvalitet som Keith bästa låtar. Det är klart att inget slår odödliga riff som Satisfaction, Gimme shelter och Jumpin' Jack flash men boken ligger i Honky Tonk Women klass. Vilket då, som alla förstår, är väldigt hög.

Livet ger en perfekt inblick i Keiths och bandets liv. Han håller sig på rätt sida skrytsamt och lämnar ut massor av härliga ögonblick. Drogerna tar mer plats än vad jag trodde men de var ju en stor del av hans liv under många år. Bråken med men också kärleken till Mick Jagger är fascinerande. Texterna om Gram Parson rörande och hur han knyter kontakten med sin pappa efter 20 år är häftigt.

Boken är förstås given för alla som gillar rockmusik.

Betyg: GGGGG

lördag, januari 01, 2011

Vinterkräksjukan slog till under 2010-års sista dygn. Så den som mest gillade att vara nära mig var katten.

För att liva upp mig så här på det nya året så blev en Roskildebiljett inhandlad idag. Känslan kom flygande när jag bytte sjukdomslakan till tonerna av deathmetallegenderna Autopsy, ett av banden som ska förgylla festivalen i sommar.

I övrigt har julhelgen varit väldigt härlig!

Promenad på julafton. Blev förbjuden att springa i -18 grader.

Ella tror på tomten fortfarande

Astrid hade så innerligt önskat sig ett hockeyspel och ett pingisbord så det är klart att hon fick det. (Okej då, det var kanske lika mycket till mig själv)


Snö är kul!