Det finns fortfarande något att förlora

Joan Didion - Blå skymning

Joan Didions två senaste böcker är inget att läsa om man har ålderskris. För det verkar inte direkt bli bättre ju äldre man blir. Visserligen drabbas ju inte alla av samma olyckor som Didion gjort. I alla fall inte så tätt. I sin förra bok, Ett år av magiskt tänkande, skildrade hon förlusten av sin make sedan mycket lång tid. Han föll plötsligt ihop och dog hemma i vardagsrummet. Det är en mycket stark berättelse. Bara något år efter denna förlust så dör hennes enda dotter Quintana. Om det och hennes egna åldande handlar Blå skymning.

Som ni förstår är detta ingen direkt feel-good litteratur. Men det är inte heller riktig så avgrundsdjupt som ämnena inbjuder till. Didion är skicklig på att inte vara allför sentimental och gråtmild. Även om hon inte står rak inför det förskräckliga så står hon väldigt rak i sitt beskrivande av vad som händer när döden slår till.

Jag som har en lite 40-års kris blir ju inte direkt upplyft av boken. Didion beskriver bland annat hur hon har svårt att resa sig ur en regissörstol. Hur hennes ålder, hon är 75, gjort henne skör. Hon skäms inför de som ser henne. Tyvärr kan jag känna igen mig i detta i flera hänseenden redan nu. Inte bra. Nåväl, jag gillar böckerna rätt mycket. Död och åldrande är något som inte går att undkomma vare sig vi vill eller inte. Och jag tror inte på att sopa det under mattan utan istället läsa skickliga skildringar om det.

Betyg: 3,5

Pustervik öppet igen

The Soundtrack Of Our Lives - Gbg, Pusterviksbaren 27/4-2012

Äntligen öppnar då Pustervik igen. Det var grymt spännande att stiga in efter ombyggnaden. I foajen var det mesta sig ganska likt. Baren på samma ställe men lite flyttade garderober och toaletter. Det blir nog bra även om det inte kändes helt färdigt och färgerna var lite sterila. Den nya konsertlokalen var däremot klockren. I alla fall när det är mycket folk. Frågan är hur det blir när lite mindre band kommer och spelar.

Samtidigt finns ett uns av vemod att se hur den gamla scenen på övervåningen förvandlats till restaurang. Där har man upplevt nästan precis allt. Livsavgörande händelser och så mycket fantatisk musik att det omöjligt att sortera vad som egentligen var det bästa man såg. Trots att det ofta var trångt så är frågan om den nya scenen kan återskapa något liknande.

Först ut på nya Pustervik var alltså Ebbot och hans gäng. Ett band som jag ibland kan gilla mycket och som jag ibland kan reta mig på. Det finns något distanserande hos dem allihop i bandet. Jag har svårt att känna kärleken och kan istället se poser utan innehåll. Men så finns det ett gäng stunder då de får ihop det. Då brinner de som ett riktigt rockband.

Under denna turnépremiär så brinner de mer än vad de poserar. Med stadig hand tvingar Kalle Gustavsson Jernemalm bandet framåt med sitt basspel. Faktum är att jag sällan hört en basist dominera så. Jag som annars går igång på gitarrer stod mestadels och gungade till groovet från basen.

Annars innehöll den närmare två timmar långa spelningen några toppar och några dalar. Toppen var helt klart när Ebbot bad publiken sätta sig (det gjorde grymt ont i knäna) och traskade ut mitt i och mässade. När han mässat färdigt och bandet eldade på från scenen samtidigt som publiken reste blev till en raketstart in i rockmusikens inre. Dalarna i spelningen är inte så mycket låtarna utan mer en liten tröttsam lunktendens under vissa moment.

Bandet ska tydligen läggas ner efter den här skivan och turnén. Nya skivan och denna spelning är ett bra och värdigt avslut för ett av sveriges bättre rockband. Nu hoppas jag att Ebbot kan böjra skriva låtar som vågar vare mer öppet personliga. Det skulle vara spännande höra.

1001 sånger nummer 30

Justice - D.A.N.C.E. (2007)
Betyg. 4

Det är mycket sällan jag går igång fullt ut på den här typen av halvkommersiell dansmusik. Dance är en rätt trallvänlig låt med en skön video. Men jag har aldrig någonsin satt på låten av egen vilja (förrän nu då).

1001 sånger nummer 29

Crazy Horse - I don't wanna talk about it (1971)
Betyg: 7

Helt klart en bortglömd pärla. Det som skulle kunna bli banalt blir istället hjärtskärande vackert. Danny Whitten dog alldeles för tidigt. Hans röst skulle alla behövt höra mer av.

1001 sånger nummer 28

Saint Etienne - Only love can break your heart (1991)
Betyg: 6

Saint Etienne har alltid varit lite för sval pop för min smak. Men det finns såklart en del bra låtar. Och faktum är att deras debutsingel tillhör det bästa de gjort. De gör Neil Young-klassikern helt till sin egen. Och jag tycker att det finns lite mer vemod i Moira Lamberts röst än Sarah Cracknells.

Novel set in Manchester

Jeff Noon - Rytmen i blodet Inför resan till Manchester för någon månad sedan så försökte jag hitta böcker som utspelade sig där. Det visade sig finnas väldigt få. I alla fall om man vill hålla sig i nutid. Boken jag till slut fick med mig var Rytmen i blodet av Jeff Noon. En rätt enerverande bok när jag läste den men som inte riktigt vill släppa taget långt efter den varit färdigläst. Elliott vill vara med i ett band som inte bara spelar covers. Han hittar bandet med stort B i en skum lokal. Hans basgångar passar perfekt in i musiken. Ungefär så enkel är grundhandlingen. Sen bygger Noon upp någon sorts science fiction historia kring grundhistorien. Låtar mixas i en kub av flytande vätska. En vätska som de sedan dricker och får ett gigantiskt av. Det är när författaren går in och närmast är i musiken han beskriver bokens stora behållning finns. Då framkallar han en stark känsla. Annars spretar historien betänkligt och de övernaturliga avsnitten, som kan tas för drogrus, är inte i närheten av exempelvis William Burroughs. Betyg: GGG

Fever

Att ha febriga och hostiga barn är är såklart jättetråkigt. Men det är också tillfälle att verkligen känna kärleken till dem. Det gör man förstås alltid men det är något extra när de ligger ynkliga i soffan med en våt handduk på huvudet. Febervärmen Astrid spred omkring sig idag var inte kokhet men ändå tillräcklig för att jag skulle känna att den intog även mig. Något som inte alls är lägligt inför kommande veckor. Förhoppningsvis så rensades sjukluften ur min kropp när havets salta aromer nådde mina luftrör vid Röda sten.

Hela tiden ny bra musik

Cold Specks försmak till debutplattan låter precis lika lovande som jag hoppats. Det ska bli ett nöje att se henne i sommar. Oneohtrix Point Never gör kanske inte musik som ska upplevas på festival. Men som hemmamusik är det ljuvligt. Ambient och drones ekar nästan alla sena kvällar nuförtiden.

JAAAAAAA!!!!!!!!

Att bryta hemmanollan med ett sådant här mål var en upplevelse utöver det vanliga. Herregud vilka känslor som släpptes lös på Gamla Ullevi. Wanderson som spelat utan starkt självförtroende sedan premiären satte den i kryset. Och efter det blev han lika överlägsen som man är van att se honom. Nu kör vi!

Ut i det okända

Så bra och skönt att komma utanför komfortzonen och upptäcka nytt. Blondes är perfekt natt electronica.Jag gillar't.

Levon Helm

Det finns miljoner låtar jag gillar och det finns tusentals jag älskar. Men ska man riktigt gå till grunden med vilka som egentligen är de allra allra bästa låtarna så blir det lurigt. En sak är dock säker. Låten ovan finns med på topp 10 alla kategorier. Nu har mannen med den fantastiska rösten och det härliga svänget lämnat jorden. Levon Helm, jag tackar och bugar för all fantastisk musik du skapat. Din röst är oförglömlig.

The end of the day

Dagens stora släpp av band till Roskildefestivalen saknade de riktigt stora personliga favoriterna. Förhoppningsvis finns några sådana med av de 15-20 som återstår att presentera. Men jag är helnöjd ändå. Vid en snabb räkning blir det ca 15 måste se band och ett 30-tal vill se band.

Som alltid är Roskilde bokare mycket modiga. De vet att de mest högljuda vill ha bred rockmusik. Sällan får de det de vill ha. Kaxigt och helt rätt gjort, tycker jag.
Och jag är så glad att de inte bokar avdankade artister eller sådana som spelar överallt hela tiden. Det är en befriande känsla att kunna se en massa nytt uppblandat med lite gammla godingar.

Exempevis har jag njutit av Blitz The Ambassador den senaste timmen. En artist jag aldrig hört innan idag men vars skiva Native sun från ifjol fått mig att vara uppe alldeles för länge ytterligare en kväll.

Upp till kamp

Bild oct text från dagens Göteborgs Posten.

I förra veckan informerades medarbetarna i Majorna-Linné om den ekonomiska krisen.
– Det kommer som en chock att ekonomin är så dålig, säger Mattias Larsson, barn- och ungdomsbibliotekarie på Majornas bibliotek.

Ett brev skickades ut till medarbetarna där det står att ”i stort sett hela vår sektor läggs ner”.
– Det enda som i så fall blir kvar är kulturskolan och ett av biblioteken, säger Lena Axelsson, bibliotekarie i Majorna.

Att antingen Majornas eller Linnéstadens bibliotek försvinner ser bibliotekarierna som orimligt, särskilt med tanke på att antalet besökare har ökat sedan Stadsbiblioteket stängdes för renovering.
– Det här kommer att slå hårt mot invånarna. Vi har omkring 1 000 besökare per dag, allt från den lille bebisen till hundraåringen. Att bara ha ett bibliotek för 70 000 personer, det går inte, säger Mattias Larsson.

Vi fortsätter kampen!

Vad säger skelettet till sin tjej?
Snygga ben du har.

Så nära

Oftast hamnar jag och mina lag på den övre halvan när vi quizar. Men det är alltid lika svårt att slå sig in på prispallen. Ikväll på Dubliners var vi 1 ynka poäng ifrån en andra plats och en värdecheck i baren.

Ett par störiga missar gjorde att vi är ute efter snar revansch. Allra mest jobbigt var det att missa ett årtal där vi fick några ledtrådar. Bland annat kom låten nedan ut det året.

Come on lets go

En av mina första favoritlåtar spelades plötsligt i helgen. Det var rätt längesedan jag hörde den senast. Men det var ändå chockerande med vilken kraft den tog mig tillbaka till mitt 8-åriga jag. Låten kan mycket väl bli min madeleinekaka. Kanske läge att börja knacka ner memoarerna redan nu. Det vore rätt kul att släppa fram allt a la Knausgård och inte blaja massa rappakalja som här på bloggen.

Skulle jag orkat skrivit något allvarligt idag så hade det handlat om Majorna-Linnés stadsdelsdirektör. Men det lär nog bli anledning att återkomma till henne.

Klädkod svart-orange

Kläderna som används under helgerna tas numera nästan uteslutande ur Azaleagarderoben eller från löparlådan. Om ni ser något i svart och oranget så är det antagligen jag eller mina härliga tränarkompisar. Tre träningsmatcher i helgen. En seger, en oavgjord och en förlust. Det ser bra ut inför seriepremiären nästa helg.

Helgens musik har definitivt Paul Kalkbrenner stått för. Hans skiva Berlin calling är repetetiv techno av det skönare slaget som fungerar fint för hemmalyssning. Men jag förväntar mig att alla intryck minst dubbleras en ljum sommarnatt på Roskildefestivalen. Där kan jag lätt se mig själv med 10000 glada vänner under månens sken gunga till detta med det exklusiva vita tetravinet i ena handen.

Shaun the man

Shaun Ryder - Twisting my melon

När det begav sig var jag aldrig såld på vare sig Happy Mondays eller Black Grape. Det var först när Mondays spelade på Roskilde 2006 som jag fullt ut fick feeling för rytmerna Shaun Ryder och hans mannar skapade. Så kan det vara.


Enda klippet på youtube från roskildespelningen. Faktiskt lite magiskt och det fångar känslan fint.

Nåväl, i höstas kom Shaun Ryders självbiografi. Alla som följer musikvärlden vet att han levt lite över sitt eget bästa. När jag såg honom dj'a i Glasgow för 3 år sedan hade han nog kommit upp från det värsta träsket men han såg inte fräsch ut. Det finns riktigt sorgliga klipp på honom från början av 00-talet där han är patetisk.

Men han har repat sig betänkligt sista tiden. Det är faktiskt fascinerande att se honom idag. Det var nog väldigt många som trodde att de aldrig skulle se en sådan viril Shaun Ryder 2012.


I början. Intervju med en ung och hög Shaun tillsammans med Bez.


I mitten. En dokumentär från 2004 visar en man som har det motigt.


Nu. Skönt klipp från 2011 när Shaun blir biten av en orm i en engelsk reality serie. Tuff kille.

Boken Twisting my melon är som de flesta musikbiografier. Alltså beskriver den det vilda levendet utan ånger men också de djupa svackor som kommer efter. Jag faller alltid för dessa öppenhjärtiga men kanske inte alltid sanna historier. För mig så är det varje gång lika spännande att följa en persons arbetarklassbakgrund till stor rockstjärna.

Extra kul är förstås alla referenser till Manchester. En stad jag gärna återvänder till. Och då gärna till en dansfest tillsammans med Happy Mondays.

Det som började så illa

Kl 08.30 - Får reda på att stadsdelens ekonomi är i botten. Äldreomsorgen har gått minus hur många miljoner som helst. Vilka drabbar det enligt framtaget sparförslag? Jo, naturligtvis kulturen och då särskilt biblioteket.

Men jag kan lova att vi tillsammans med folket kommer sälja oss dyrt, mycket dyrt. Skulle det sluta som stadsdelens förvaltningsledning vill kan jag lova att de ska få smaka. Jag skulle inte ha några problem att ta en prick i belastningsregistret för sakens skull. Bara att läsa förslaget har tagit mig halvvägs dit.

Kl 17.00 - Träning med för dagen 22 fantastiska tjejer. Det finns inget annat som lika bra tar bort livets sorger och besvär.

Det som började så bra

Kl 09.30 - Lee Ranaldo klar för Roskildefestivalen. Vilken toppennyhet.



Kl 13.00 - Upplyftande möte om att strukturera upp samarbetet med skolan inför hösten.

Kl 15.20 - Hittar lp-skivan Distemper med The New Christs på Dirty records. En enastånde rockskiva som jag letat efter länge.



Kl 17.00 - Målgång efter en milrunda. Riktigt tunga ben men ändå 44.12 min vilket man får se som positivt.

Kl 20.40 - Djurgårdens målvakt gör sitt livs räddning på Erik Johansson skott. Jag och Ella flyger ur Gamla Ullevis stolar i besvikelse. Problemet är att jag har en öppnad apelsin mer i handen. Allt flyger ut och det mesta landar på något konstigt sätt rakt ner i min t-shirt öppning. Bättre det än att det kom på bänkgrannen men att åka hem klibbig efter ännu en 0-0 match var inte så man tänkt avsluta dagen.

Valkar och grånande

Dagens besöksiffra på biblioteket låg på över 1300 människor. Antagligen Majornas populäraste ställe förutom Hemköp. Ibland får jag frågan "hur kan du vara trött som jobbar som bibliotekarie?".

Jo, det ska jag säga er. Att möta så många människor varje dag är inte något som görs i en handvändning. Särskilt inte som alla också vill ha svar på sina frågor, hitta sina böcker, filmer, skivor, ljudböcker, språkkurser, reservationer, ha tillgång till fungerande datorer med databaser, få ut sina kopior, få tips, bli överraskade av utbudet, ha möjlighet att prata av sig och det viktigaste av allt, få ett gott bemötande.

Allt ovanstånde ger jag besökarna varje dag. Det är det roligaste jag vet. Särskilt som invånarana i denna stadsdel är precis i min smak. Kanske ger jobbet inte valkar i händerna men jag arbetar lika hårt som en timmerman. Och då har jag ändå inte räknat med arbetet att ta emot skolklasser. Möjligen ger inte det heller valkar utan snarare grånande skäggväxt.

Listen to my story

Har lyssnat på massor av fantastisk musik de senaste dagarna. Allra bäst var nog Lee Fields nya skiva under påskaftonsnatten.

Glad påsk!

Ska ligga och titta i taket så mycket det bara går under de närmaste dagarna. Gärna med Four Tet som soundtrack.

Tisdagarna på Truckstop

Earth, Mount Eerie och O Paon - Gbg, Truckstop Alaska 3 april

Varje gång man tar sig till Truckstop Alaska så tänker jag att hit borde man ta sig oftare. Först båtturen över älven som i skymning gör Gbg-förälskelsen ändå större. Sen är väl själva gångturen från Lindholmspiren inte så upplyftande men väl inne på Truckstop så blir man glad igen. Det är en skön lokal med bra scen, härlig publik och en billig bar. Och så har de band som man oftast inte hittar på några andra scener i stan.

1991 köpte jag Earths första ep. Kanske främst för att den gavs ut på Sub Pop och att Kurt Cobain gästspelade. Att de nu 20 år senare blivit ett favoritband var inte väntat. För under dessa 20 år som gått kan jag inte säga att Earth har spelats ofta. Snarare är det bandets frontfigur Dylan Carlson som person som intresserat mig under årens lopp.

Men så sa det pang för några månader sedan då jag lyssnade på nya skivan Angels of darkness, demons of light II. Herregud vilken stämningfull musik. Bandet har utvecklats enormt sedan starten. Att gnugga sömnen ur ögonen till skivan i Manchester för några veckor sedan är en oförglömligt minne. Det fanns inget som stressade och då passade skivan obeskrivligt perfekt.

Så det var mycket lägligt att bandet passerade förbi Göteborg just nu. Innan Earth gick på scen hade O Paon och Mounte Eerie värmt upp. Båda spelar rätt egensinnig men stämningfull musik. Inget som fick igång mig helt men som fungerade bra som uppvärmning.



Med i Earth är numera Lori Goldston. Det är hon som speler med Nirvana på unplugged skivan och även under deras sista turne. Det är lite stort, tycker jag. I bandet finns också Dylan Carlsons fru Adrienne på trummor. Det hon spelar kanske inte är så svårt men det var svårt att släppa blicken från henne.

Hur var spelningen då? Jo det var precis så bra som jag hoppats. Bandet monotoni, långa låtar och dronepartier upplevdes ännu starkare i liveformat. Det är som att sugas in långsam musiktvättmaskin. Musiken går runt och det finns inget stopp. Att ha med en cellist i bandet är ett lyckokast för att göra ljudbilden mer djup och varierad.

På slutet blev det dock dramatiskt. Ett högt krasch hördes till höger om scenen. En kille springer förbi mig och rakt fram till Dylan som är mitt uppe i en låt. Musiken tystnar och Dylan säger "there's a fire, everyone get out". Ingen panik infinner sig utan folk går lugnt och städat ut. Tydligen brinner det i en lokal bredvid. Som tur var så var bandet inne på sin troligtvis sista låt. Och så hann jag med sista bussen innan nattaxan.

Två av spelningens bästa låtar finns att avnjuta nedan:

Upphöjt tandkött

Min tandläkare ser inte alls ut som han på bilden ovan. Men kanske är det så hon egentligen ser ut. För visst finns det något dolt sadistiskt drag över yrket. Eller kanske inte över yrket som sådant utan mer deras ockerpriser. Tandläkarkårens personalfester måste vara hur lyxiösa som helst.

Jag har under någon månad haft ilningar i ett par tänder. Eftersom jag inte haft hål sedan 1987 så har jag nästan glömt hur det kännts. Trots att det inte kändes som hål nu så bestämde jag mig för att åka och kolla. Man har ju hört skräckhistorier om hur illa det kan bli om man går för länge med tandproblem (antagaligen är det mest skräckpropaganda från tandläkarkåren, men ändå)

Så där satt jag i tandläkarstolen. Undersökningen tog ca 4 minuter. Beskedet var att några hål hade jag inte. Antagligen berodde ilningarna på något som kallades typ upphöjt tandkött. De lade på lite plast som eventuellt kunde hjälpa mot obehaget. I alla fall ett litet tag. Annars var det något man fick leva med.

Allt som allt tog besöket högst 10 minuter. Jag vet ju att det är dyrt att gå till tandläkaren men när hon sade "det blir 750 kronor" så blev det ändå en chock. Det enda goda med det är att jag nu inte behöver bekymra mig över bibliotekets förseningsavgifter. Vår avgift på 3 kr/dag är ju ingenting i jämförelse. Och även vi bibliotekarier har ju faktiskt sadistiska drag.

Helgen

Det fanns bara ett litet fel denna helg. Självklart var det Alexander Axéns miss att inte spela Markus Gustafsson från start. Det hade givit de grönsvarta 3 poäng.

Jag och Ella har fått fantastiska platser att sitta på under året. Och vi har fina grannar några bänkrader bort.