Mer än musik

Det sägs att tystnaden på landet är det bästa man kan få. Men ta med en bandspelare laddad med Wooden Shjips ut i en veteåker och tryck på start så förintar du den tesen på ett ögonblick.

Color him father

Avsnittet av Jills veranda ikväll innehöll delar som var riktigt tv-godis. Förstås framförallt när Titiyo hittade och sjöng duett med Linda Martell. En given tv klassiker i min värld.

Även om Nashville säkert blivit ändå glättigare sedan 1999 då vi var där så är längtan tillbaka oerhörd stor. Egentligen borde man åka imorgon. 

För övrigt har jag Linda Martells skiva i samlingen. När man hör låten Color me father i Jills programmet tänker man att Linda kan bli en ny Rodriguez. Riktigt så bra är inte hela skivan. Den är lite inställsam Men det finns några riktigt fina låtar på den. Bland annat en fin tidig version på Freddy Fendes stora hit Before the next teardrop falls. 

Facebook blues

in

När den vinglige trubaduren på Västerhus ikväll spelade sin egna låt Facebook blues tror jag inte han själv visste vilken hit han fått till. För det som en gång var ett harmlöst nöje har tagits över av de som tror och vet bäst. Den stackaren som sagt eller gjort något "fel" ska häcklas. Och ängsligheten att tycka samma är sorglig.

För några veckor sedan var Zlatans uttalande om cykeln en het potatis. Föräldrar hävdade på allvar att allt var förstört. Deras döttrar skulle sluta spela fotboll på grund av detta, könsrollerna går tillbaka till stenåldern, hur ska vi gå vidare i livet. Zlatan är en gris. 

Som förälder och tränare för tjejer vet jag inte ens jag ska tackla sådana reaktioner. De är så världsfrånvända att det inte går. Zlatan har gjort så enormt mycket för svensk fotboll att det inte går att beskriva och att ett skämt inte förstås är sorgligt. Jag är helt säker på att de som hade dessa åsikter aldrig befunnit sig i omklädningsrum för lagidrottande tjejer och killar. Det är där(och på Västerhus)  livet finns och inte facebook. 

Miles Davis - In a silent way

146 av 1001 album

Miles Davis - In a silent way (1969)

Det är väldigt lätt att förföras av omslagen på jazzskivor. Varje gång jag besöker en skivaffär vill jag köpa med mig en jazzskiva. In a silent way är inte riktigt lika bra som sitt omslag. Här har Miles kommit en bit in i den fusion som skulle bli ändå mer framträdande. Inte riktigt min kopp av te. Särskilt svårt har jag för elpiano.

In a silent way är dock mycket mer än sina lite trista fusiontendenser. Skivan innehåller bara två låtar. Alltså är de långa. Man sugs in i låtarna efter ett tag. Lyssnar man noga är det massor av saker som sker samtidigt men det finns också stunder då bara något instrument är i förgrunden. Jag som nästa aldrig intresserar mig för ljudbilder måste säga att här är den fascinerande. Och faktum är att Miles trumpet är rätt sällsynt i låtarna.

Betyg: GGG

Bästa låt: Shhh/Peaceful

Mannen med basen

Tony Thorén - Vad faan är det frågan om?

Lite i skymundan har Tony givit ut en bok om sitt liv och sin del i Eldkvarn. Den har inte direkt blivit samma succe som Pluras bok. Vilket man förstår när man läst den. Tony har inte direkt Pluras litterära kvaliteter. Men för den skull är det inte oävet och det för en Eldhead är det förstås måste läsning.

Det är väl egentligen inte så mycket nytt som kommer fram om Eldkvarn. Men det är intressant att se det från Tonys sida. Han är snäll mot sina bandkollegor och det är ont om kritik. Desto mer kritisk är han mot sin suput till pappa och även delvis mot sin mamma som låg med en av hans kompisar när de gick i gymnasiet. Ett avslöjande om något.

På 80 och 90-talet producerade Tony massor av skivor som sålde mycket. Framförallt åt Peter LeMarc. Trots detta har han inga pengar på banken nu. Det man undrar är var dessa pengar tagit vägen. Det känns det inte som han vill skriva om. Att Tony och några andra i bandet är beroende av att få in pengar från Eldkvarnspelningar tror jag också är en stor anledning till att bandet fortfarande spelar så mycket som de gör. Så det är bra att de är panka och att Plura har samvete nog att se till att pengarna kommer in till sina kamrater. För nu är det dags att planera sommarsemestern efter Eldkvarns turneschema.

The Who - Tommy

145 av 1001 album

The Who - Tommy (1969)

Efter närmare tre års uppehåll är det dags att ta tag i den här listan igen. När jag såg vilket album som stod i tur så kommer jag också ihåg varför det kändes så tufft att fortsätta med listan. Så stort var mitt motstånd mot 75 minuter rockopera. Jag såg ingenting som lockade mig att lyssna på Tommy. Inte ens nyfikenhet fanns det.

Dessvärre besannas mina farhågor när jag nu pinat mig igenom denna dryga timma. Historien om den döve, blinde och stumme pojken Tommy berör mig ingenting. Den passerar som en dålig fantasybok. The Who har gjort ett gäng grymma singlar genom åren. Men som albumband har jag aldrig hittat något bestående. Och skivan Tommy är musikaliskt pompös och aptråkig.

Betyg: G

Bästa låt: Eyesight to the blind

Stormens öga

Jesmyn Ward - Rädda varje spillra

New Orleans har fortfarande en plats i mitt hjärta efter besöket där för snart 15 år sedan. Rädda varje spillra utspelar sig i stadens utkanter under stormen Katrina. Eller den utspelar sig snarare veckan innan stormen drar in. Det är ett långt upplägg för något man vet kommer.

Berättare är 14-åriga Esch. Det hon berättar är om hennes fattiga familj bestånde av en alkoholiserad pappa och tre bröder. De bor ensligt och i något som mer verkar likna ett skjul än ett hus. Pappan känner att den här stormen kommer blir något värre än allt som varit innan. Hans alkoholintag och allmänna grymhet gör dock att han inte får något gjort och att han heller inte blir lyssnad på. Katastrofen blir ett faktum.

Egentligen är boken mer en berättlse om en amerikansk familj vid sidan av samhället än en bok om stormen. Syskonen är alla hämade av moderns död och ser inte mycket ljus i framtiden. Det är allmänt eländigt. Stormen är bara den slutgiltiga spiken i kistan.

Boken lockade inte till läsning i varje stund men historien sitter kvar. Framförallt skriver Jesmyn Ward med ett sådant språk att jag tydligt ser framför mig hur det ser ut där allting utspelades.

Betyg: GGG

Tung läsning

Åsne Seierstad - En av oss

Avslutade året med att läsa en av de absolut ohyggligaste böcker jag läst. Men helt klart också en av de bästa faktaböckerna. Åsne Seierstads porträtt av Breivik och hans dåd beskrivs med sådan precision att det är omöjligt att lägga från sig boken. Fast man vet ungefär hur allt hade gått till så är det extremt påfrestande läsning. Dåden är så osannolikt hemska att man inte kan ta in att det är sant.

Boken handlar till större delen om Breivik men den följer också några av de ungdomar som dog. Att följa deras historia parallellt med Breiviks förberedelser är grymt. Man vill bara att han ska bli upptäckt. Vilket också är nära att ske ett antal gånger. Framförallt är det oerhört frustrerande att läsa om polisen närmast totala misslyckande efter att bomben sprängts i Oslo. 6 minuter efter bomben har man ett signalement och registeringsnummret på bilen som Breivik åker med mot Utöya. Informationen slarvas bort. Vilket bara var ett av många fatala fel innan Breivik blev stoppad.

Det krävs något extra av en författare att skriva om den här historien och den här mannen. Huvudpersonen är ju ett av de största kräk som funnit på vår jord och jag antar att det måste bli dilemman hela tiden när man ska skriva sakligt om honom. Åsne Seierstad lyckas.