Åren går

 En tidlös låt.

Roskilde 2014

Ännu en Roskildefestival är avklarad. Som vanligt tar man med sig hur många sköna minnen som helst hem. Och som vanligt sken solen nästan hela tiden.

Vad det gäller musiken så kan man sammanfatta det som att det fanns en handfull riktigt höga toppar men att bredden saknades i år. Så kändes det före och det var också ungefär så det blev. Om börjar med topparna:

Rolling Stones

Efter ha sett dem några gånger innan vet jag att det inte svänger som 1973 längre men jag har gillat det mycket. Förhoppningen var att den orangea scenen och stämningen skulle höja det. Den förhoppningen slog in tusenfalt. Man kan inte kalla de två timmarna annat än eufori. En perfekt plats nära scenen gjorde att vi såg och hörde allt precis som vi ville. Att stå några meter från Mick Jagger och Lisa Fisher när de piskade upp Gimme shelter var bland det grymmaste jag någonsin varit med om.

Jason Isbell

Klistrar här in en del från Markus Larsson fenomenala text om Roskilde

På Bråvalla hade countryrockartisten Jason Isbell fått uppträda för tre grästrån och en tomburk. Här fyller han ett stort tält på eftermiddagen. Han gör en smått knäckande konsert, dessutom. Jag kan nästan tänka mig att göra en världsomsegling under havet för att få höra ”Cover me up” igen. Benen viker sig när Isbell sjunger den gränslöst vackra melodin.

Mogwai

Mitt största önskemål till festivalen infriade alla förväntningar. Bara bäst från start till slut. Enda problemet var att jag brände allt jag hade vilket fick till följd att några intressanta spelningar efteråt fick stryka med.

Denai Moore

Årets överraskning. Denai är en singer-songwriter från London som ännu bara släppt en EP. Blir skivan lika bra som det flertal nya låtar som spelades här blir det stort. Hon välte Gloria-tältet på söndag eftermiddag. Det klarar man bara om man är bra. Fick klara Adele vibbar under de bästa låtarna.

The Men

Bandet som gått från att ha ett par bra låtar på varje platta till att göra helt grymma plattor rakt igenom. Av någon anledning saknas en gitarrist när de går på Pavillion-scenen på lördagnatten. Det blev en riktigt bra och ösig spelning ändå. Men visst fanns det stunder då han hade behövts. 

Ovan är de bästa spelningarna. Där åtminstone Rolling Stones och Mogwai kvalar in på Roskildes topp 10 någonsin. Vilket är en stor bedrift.

Övrig musik:

Jaminai - Riktigt bra festivalstart med ett band från Sydkorea som rör sig över en mängd genrer.

Electric Wizard - bra en kort stund sen enformigt.

Lykke Li - Fick tiden innan Stones så koncentrationen var lite dålig men det lät inte så bra som jag hoppats. Är inget fan av hennes band.

Warpaint - fick för dålig plats. Får ta revansch på Pustervik i höst.

Corrections House - inte alls det tryck man hade hoppats på.

Ryley Walker Trio - bra, men lite för lik folksångarna han har som inspiration.

Helhorse Vs Psyke Project - Nä, inte min kopp av te.

Mano Chao - Gick liksom inte att undgå glädjen hos alla. Och som bakgrund till drinkarna funkade det fint.

Dark Buddah Rising - den långsammaste av doommetal på lördagkvällen var ingen bra kombination.

Stevie Wonder - mycket bättre än jag trodde. Några makalösa versioner på klassika låtar. Särkilt Superstition var helgrym.

Jack White - är inget jättefan men blev nästan det under konserten. Jack och bandet visade att spelglädje och energi fick mig som dödstrött att sprattla till sen på söndagkvällen.

Inser när jag kollar på spelschemat att jag missade många artister som jag tänkt att se.Men där och då hade man andra saker för sig. Och det är just det som är det allra bästa med Roskilde. Att hänga med underbara vänner och att träffa nytt folk. Som sagt finns det tusen minnen om saker som  hände utanför musiken. Många som jag kommer bära med mig livet ut. 

En sak är klar. Jag hade rivit mitt hår om jag kollat på klippen nedan och inte varit i publiken. Nu var jag det och kan istället njuta fullt ut av att uppleva det igen.